Rörelser i mörkret

övernattningslägenhet subst. -en -er, lägenhet att övernatta i, förutsätter att det finns en bostad på en annan ort, en bostad som utgör ett hem.

Du har en lägenhet som du övernattar i, en övernattningslägenhet. Det är inte ditt hem och gör heller inte anspråk på att vara ditt hem. I ditt hem finns din familj som du varje natt i lägenheten längtar till. I lägenheten finns ingenting, bara tomhet och hemlängtan. Men så länge karriären kräver det kommer du att gå uppför trapporna i trappuppgången och lyssna till ekot av dina fotsteg, rasslet från nyckelknippan när du letar efter rätt nyckel och ljudet när du trycker ned handtaget och öppnar dörren. Så länge karriären kräver det kommer du att mötas av reklam och ett fåtal räkningar på dörrmattan. Räkningar som du inte vill kännas vid. För det känns som om de är adresserade till någon annan för själv bor du ju inte här, du övernattar bara. Så länge karriären kräver det kommer du att sätta dig i lägenheten och lyssna till ljuden från kylskåpet och grannarna, som alltid kommer att kännas nya och aldrig spännande utan alltid främmande. Det är inga ljud som gör att du känner dig hemmastad för det är inget hem utan en övernattningslägenhet. Så länge karriären kräver det kommer du att borsta dina tänder och lägga dig utan att ha ro i kroppen och längta hem, våldsamt längta hem till din familj. Så länge karriären kräver det kommer du att övernatta i lägenheten trots att du egentligen inte vill. Så länge karriären kräver det kommer du att vistas på en plats som inte är bra. Där din egen kropp gör motstånd men där det allvetande förnuftet agerar emot din kropps vilja och stänger dörren om dig till övernattningslägenheten.  

Det finns ingen värme i lägenheten. Elementen är varma men det finns ändå ingen värme. Inte den värme du vill ha. Värme som bara går att få i ett hem fyllt med kärlek. Här är väggarna döda. Kalla betongväggar där som bäst de dånande ljuden från en slagborrmaskin gör sig hörda. Du slår på tv: n och undersöker om det finns något som kan fånga ditt intresse och ägna tankarna åt en stund. Det finns några program som du mycket väl kan tänka dig att se men inte ens serien du brukar följa ger dig någon ro. Du är rastlös och kan inte koncentrera dig på att titta. En kopp te och några mackor. Det känns bra att göra. Händerna får en sysselsättning. Istället för tvserien läser du igenom nyheterna på text-tv:n. Den värsta rastlösheten lägger sig och du tänker att om du ändå ska sitta här i all ensamhet kan du lika gärna känna dig nyttig och öka på allmänbildningen. Det har skett några mord, något har hänt med Försäkringskassan, börsen har gått ned 0,1 % och Peter Forsberg har gjort tre poäng i NHL trots en svårt sargad kropp. Egentligen vill du ringa hem och få vara delaktig i familjens liv trots att du ringde innan du åkte från jobbet men klockan är nästan tio och hemma har de lagt sig. Rastlösheten gör sig påmind igen och du går ut och tar en promenad för att skaka av dig obehaget och oron. Innanför varje dörr i trappuppgången pågår det ett liv. Några sitter säkert och kollar på sporten, några har lagt sig och ytterliggare några kanske jobbar natt och kommer inte att komma hem än på länge. Du smyger förbi dessa dörrar med sina namnskyltar och försöker vara så tyst som möjligt. För människorna innanför dörrarna utgör lägenheterna deras hem. Det är inte ditt hem. Det är en övernattningslägenhet och du är en inkräktare bland deras hem. Därför vill du undvika all typ av konfrontation och smyger ned för trapporna. Ute är luften kall och gatorna mörka. Stegen styr dig planlöst omkring i staden och det är lite mindre ensamt här än inne i lägenheten. Du går förbi några parkerade lastbilar och du undrar om chaufförerna har somnat i sina hytter eller om de också ligger vakna och längtar hem. Du tänker på alla dem som befinner sig någonstans där de inte vill vara, där de inte hör hemma. Människor på flykt utan någon trygghet. Människor med trygga men tomma hem utan ljudet av nära och kära. Människor som spenderar ännu en natt på hotell med ännu en tömd minibar. Fast du trivs bättre på hotell än i lägenheten. På hotellrum infinner sig visserligen känslor av ensamhet men obehaget är inte det samma som i lägenheten. Ett hotellrum är just ett hotellrum och utgör oftast husrum för en natt eller två med löftet om att vistelsen är just tillfällig och att du snart är på väg hem igen. Övernattningslägenheten står där tom och mörk och väntar på dig natt efter natt efter natt. Efter varje helg hemma med familjen vet du att lägenheten står kvar och väntar på dig. Efter varje semester, likadant. Den väntar på dig trots att det inte är ditt hem, trots att du redan har ett hem. Den står där och känns som en otrohetsaffär som du någon gång har valt att inleda emot din vilja och som ständigt påminner dig om ditt dåliga samvete, för du borde vara någon annanstans. Den står där och frestar dig med vad den kan erbjuda. Du vill inte ha det men kan inte säga nej. Bara undvika den i det längsta tills du tvingas tillbaka in igen, som nu när promenaden är slut. Du vill det inte men du har valt det. Lägenheten är ett monument över dina livsval, över vad du väljer att göra emot din vilja.

Du går tillbaka in igen. Samma trappuppgång, samma dörrar och samma lägenhet. Det finns inte mycket annat att göra för dig än att förbereda dig inför natten genom att borsta tänderna, hänga upp det tunga skynket för ytterdörren för att om möjligt dämpa ljuden därifrån och bädda upp sängen. Egentligen är du trött, det vet du. Du har gått upp tidigt och du har arbetat hårt och länge. Din kropp behöver vilan och din hjärna behöver återhämtning men något i dig själv håller emot och släpper inte fram avslappningen och sömnen. Tankarna snurrar och den där nervösa obehagskänslan i magen släpper inte. Du tänder lampan igen och försöker läsa ett kapitel i en kriminalroman. Det hjälper faktiskt, ögonlocken blir tunga och du gör ett nytt försök att somna.