Rörelser i mörkret

Telefonen ringer och väcker dig från djupsömnen med ett ryck. Först tror du att det är din väckarklocka men när du tänder lampan förstår du att det är telefonen. Det är ingen där när du svarar. Klockan står på 02:36. Först blir du förbannad, tänker att det är någon som busringer. Sen blir du orolig, det kanske är någon som blivit sjuk? Någon du känner eller någon i din familj som hastigt blivit sjuk och som ringt till dig i ett nödsamtal. Du har inte kostat på övernattningslägenheten någon nummerpresentatör det är trots allt en övernattningslägenhet och ju mindre desto bättre. Därför slår du på din mobiltelefon för att se om denna någon har ringt dit. Det finns inga missade samtal och du börjar luta åt att det är någon som har ringt fel. Det känns olustigt, som om det är någon som iakttar dig, som om någon har ringt och väckt dig för att sen övervaka dig vad du gör. Känslan släpper inte men vad kan du göra? Rullgardinen är neddragen och dörren låst. Nej, dörren är inte låst. Du trycker ned handtaget och märker till din förskräckelse att dörren går upp. Den var låst förut, det är du säker på och i magtrakten växer något som liknar panik fram. Har du låst upp själv utan att du minns det? Har du gått i sömnen och låst upp? Eller glömde du att låsa? Du låser dörren och sätter dig på toaletten nu när du ändå är uppe. Det är konstigt, du brukar inte glömma sådana saker. Du brukar till och med dubbelkolla att alla fönster och dörrar är låsta innan du går och lägger dig hemma. Fast det är hemma. I övernattningslägenheten är det kanske inte så noga eller har du inte bara samma rutiner här som hemma. Så är det nog. Ungefär som när du lagar mat tillsammans med din fru. När ni båda står vid kastrullerna räknar båda med att den andre ska stänga av plattorna när ni är klara vilket innebär att ingen stänger av dem. Det händer aldrig när du lagar mat själv. Då har du vissa rutiner som du följer utan att tänka på det och då stänger du alltid av plattorna. Så är det säkert, så måste det vara. Du har helt enkelt inte låst dörren för att du inte är van vid det. Det är trots allt en övernattningslägenhet. Det är något annat också, något du inte kan sätta fingret på. Du sitter på toa och kissar. Sömndrucken och trött är ingen bra kombination om man vill undvika kisstänk på golvet och det har din fru gjort klart för dig är helt oacceptabelt. Och det kan du mycket väl hålla med om. Du minns klart och tydligt alla de gånger en särskild vän var hemma hos dig när du var ungkarl och hur du alltid upptäckte inte bara kisstänk utan kisspölar på badrumsgolvet. Han hade aldrig lärt sig att stå upp och kissa utan lämnade alltid spår efter sig. Det var oerhört ofräscht att torka upp de där pölarna och därför köper du din frus resonemang om att sitta ned och kissa på nätterna vilket du gör nu. Men det är något konstigt. Det brukar alltid vara jobbigt att sätta sig på toalettsitsen på natten. Dels är den låg så att du får böja på knäna för att sätta dig och dels brukar sitsen vara kall så att du ryser när du sätter dig. Det är dessa två moment som brukar vara jobbiga. Det är inte jobbigt nu. Det är det som är annorlunda och konstigt. Toalettstolen är låg, det momentet är fortfarande kvar. Sitsen är varm, där har du det. Det är därför det känns konstigt. Den är helt ljummen som om det precis har suttit någon annan där innan dig. Med ens är du klarvaken. Någon måste ha suttit där innan dig annars skulle sitsen inte vara varm. Du tänker på den olåsta dörren igen och blir övertygad om att någon har tagit sig in i lägenheten. Varför? För att gå på din toa? För att råna dig? Är det någon kvar i lägenheten? Det närmaste vapen du hittar i badrummet är en sax. Du bryter itu den och håller ena änden framför dig som en kniv. Om det är någon i lägenheten är det inte säkert att han vet att du vet att han är där. Därför släcker du lampan i badrummet och låter dina ögon vänja sig vid mörkret en stund innan du går ut. Hallen är dunkel men så pass liten att du ser att det inte är någon där. Rummet består inte av mer än soffan och din säng och det är helt tomt där också. Även kokvrån är tom. Ditt hjärta lugnar sig. Det var inbillning ändå. Att det går att skrämma slag på sig själv på det sättet. Helt otroligt när man tänker på det i efterhand. Få för sig att någon eller något tagit sig in i rummet, gömt sig inne i badrummet, gått på toan för att sen lurpassa på dig inne i lägenheten. Lägenheten är helt tom. Det har du försäkrat dig om. Det finns inte en själ där förutom du. Om det inte har gömt sig någon i garderoben?  Din kropp blir kall. Givetvis, det är det enda stället kvar att leta på. Garderoben, var annars? Du vill inte titta på den. Det finns fortfarande en chans att han inte vet att du vet. En plan växer fram. Du reser dig upp från sängen och går i riktning emot garderoben och hallen. Du går förbi garderoben i ett försök att få det att se ut som om du ska kolla om ytterdörren fortfarande är låst. Istället snurrar du runt ett halvt varv, sliter upp garderobsdörren och hugger med saxen. Den träffar dina jeans. Det är ingen där. För andra gången går luften ur dig och du pustar ut. Alldeles för mycket spänning. Det är trots allt mitt i natten. Du lägger dig igen och funderar på om det inte skulle gå att pendla ändå. Att vakna upp mitt i natten och jaga spöken tar på krafterna, kanske ännu mer än vad pendlingen tar. Eller finns det andra alternativ? Du orkar inte tänka på det nu. Morgondagen är bättre lämpad för sådana tankar. Nu ska du sova. Du behöver sova för att göra ett bra jobb. Faktum är att du är rätt avslappnad nu när spänningarna släpper och du känner att det inte kommer att vara några problem att somna om. Nästan som att leka kurragömma med sig själv, tänker du, precis om när man var liten. Du brukade gömma dig i det stora skåpet. Din bror hade gömt sig i garderoben och ibland var grannpojken med. Undrar vad det blev av honom? Han hade gömt sig under sängarna och alltid fått en massa damm på sig. Det var tider det. Sömnen närmar sig och du ska precis släppa vakenheten och dess tankar för sömnen när något lyfter upp dig till vakenhet igen. Skåpet, garderoben och under sängen. Du har inte tittat under sängen och med ens är du helt säker på att det är där han är, under sängen. Du blir också med ens säker på att den omgjorda saxen inte är till någon nytta utan att det enda du kan göra är att fly. Det är en tidsfråga innan han kommer att göra något. Antagligen väntar han på att du ska somna om. Därför vänder du dig på dig för att visa att du inte har somnat än. Bilnycklarna, ja hela nyckelknippan ligger i jackfickan. Du måste få med dig jackan på vägen ut, i övrigt kan du lämna allting. Du kan höra hans andhämtning nu. Det är ingen riktig andhämtning, ingen levande. Dörren är låst. Du låste den förut, det vet du. Var det planerat? Kommer du att hinna låsa upp dörren? Det hjälper inte att tänka, det handling som gäller. Handling utan tanke. En svag vibration fortpantar sig genom sängen. Du kan se framför dig hur han drar med en av sina klor emot sängbotten för att förvissa sig om att du vet att han är där. Att han är nära. Då lyfter du. Vräker dig ur sängen och är med ett steg ute i hallen. River ned jackan från galgen, vrider runt låset och är ute i trappuppgången. Trappan svänger till vänster ned i en spiral och när du tar de första trappstegen ser du honom i ögonvrån. Du smäller till en orangeröd ljusknapp på vägen och ett gulaktigt ljus dränker hela trappuppgången. Ljuset omfamnar dig och du vet att han inte kommer att följa efter dig.
Du borde inte ha kommit undan. Det vet du. Ingen mer övernattningslägenhet. Det är slut med det. Det är aldrig värt det och det här satte bara punkt för det.  

Du sätter dig i bilen och kör därifrån. Du kör mot ditt hem. Till den plats du kallar hemma. Till den plats där du är nära din familj. Till den plats där du vill vara. Du är lugn. Konflikten i dig är borta. Du vet vart du är på väg. Vägen för dig bort från övernattningslägenheten och närmare ditt hem. Du är på väg bort från det du borde och till det du vill. Du är lugn nu. Allt går att lösa för det finns alltid andra alternativ.