Rörelser i mörkret

To: Elin
Subject: Marcus  

Hej Elin

Jag skriver till dig. Jag skriver koncentrerat och med blicken fäst på datorskärmen. Jag vågar inte vända mig om. Det här mailet är inget rop på hjälp, jag söker inte efter sympati eller medkänsla utan jag vill förklara vad det är som har hänt för att bespara dig vidare grubblerier och förhoppningsvis ge dig en chans att gå vidare och lämna det som varit. Det här mailet är ett avslut.  

Jag är övertygad om att det här är det sista jag gör, att skriva till dig, men så länge jag håller blicken fäst vid skärmen och låter fingrarna röra sig över tangenterna lever jag, därför skriver jag.  

Det har knappt gått två månader sen Marcus så tragiskt gick bort. Det smärtar mig att behöva påminna dig om det, jag vet att du anklagar mig för det som hände, med all rätt. Men för snart en vecka sen inträffade något som tvingat mig att gå tillbaka till den där kvällen för att försöka minnas vad det var som egentligen hände. Jag antar att du visste ungefär vad vi skulle göra och polisen har väl fyllt i med resten från sin redogörelse, men låt mig förklara hur jag minns det.  

Det var i slutet av november och jag gick som vanligt och funderade på uppslag som vi skulle kunna fota. Många, däribland du, tycker att det är en smaklös och suspekt hobby att iscensätta och fota olika dödsfall men det var vad jag och Marcus gillade. Jag vet inte om Marcus berättade det för dig men i november hade vi fått in tre erbjudanden om att hålla utställningar, så jag antar att det var fler än Marcus och jag som uppskattade vår konst eller vad man nu vill kalla det. Hursomhelst, det uppslag jag funderade mest på var en hängning. För ungefär tio år sedan rymde en patient från ett behandlingshem eller mentalsjukhus. Det här var något som hände när jag var femton och då berättades alltid historien som om han hade rymt från ett mentalsjukhus, det lät väl otäckare antar jag. Rymlingen mådde i alla fall väldigt dåligt och beslöt att ta sitt liv när han äntligen tagit sig ut i det fria. I tidningen stod det att han hade hängt sig från ett träd i närheten av ett kolonilottområde. Min idé var därför att vi skulle åka ut till det skogsområde som ligger i anslutning till kolonilottområdet, platsen valde jag mest för att skapa en känsla av att det var på riktigt. Jag har lärt mig att om det känns äkta blir bilderna ofta bättre. Väl där skulle vi alltså fejka en hängning men en av oss dinglandes från ett träd. Vi var båda två tända på idén och den här gången var det Marcus tur att spela död. Jag vet inte hur mycket du vet eller visste om vad vi gjorde men vi brukade turas om att spela den rollen och jag vet inte hur många gånger jag önskat att det hade varit min tur istället.  

Hösten var mörk och regnig, vi väntade in en kväll med uppehåll för att kunna utföra vår fotosejour. Bilen var lastad med vår kamerautrustning, facklor för att ytterligare skapa stämning och två rep. Ett grovt som skulle fungera som själva snaran runt Marcus hals och ett tunnare som vi skulle knyta runt hans bröstkorg. Det tunnare repet skulle därmed döljas bakom det grövre och vi hoppades att det skulle ge den obehagliga illusionen av att det hängde en människa från snaran. Det grova repet hade vi tagit från er båt och det tunnare repet hade vi lånat av en kompis som klättrar och han hade försäkrat oss om att det skulle hålla. Vi strövade runt i skogsområdet och försökte skrämma upp oss själva, för att skapa rätt stämning, genom att fundera på vad som hade rört sig i rymlingens huvud innan självmordet. Vilka demoner hade tvingat honom till den sista utvägen att ta sitt liv? Och vad hade han gjort som hade fått honom inspärrad? Något hemskt, groteskt, vidrigt, var han en mördare, våldtäktsman? Efter en stund i den nedmörka skogen var vi övertygade om att han hade gjort allt, att han hade lemlästat kroppar tillbett mörka makter men tillslut inte stått ut längre och tagit sitt liv, eller hade självmordet varit ett offer till hans gudar? Eller hade det helt enkelt varit en person som inte hade klarat av att ta vara på sig själv, som hade tytt sig till tryggheten i sina depressioner och stängt ute världen och det liv som fanns där för att inte riskera något.  Kanske hade han haft en relation till kolonilottområdet, kanske hade han själv haft en kolonilott där, någon han kände eller så hade han kanske lekt där som barn.  

Vi fantiserade och diskuterade hur allt hade gått till, hur han hade känt sig de sista timmarna i livet. Hade han dött direkt eller hade han långsamt och i fasansfulla plågor kvävts till döds? Jag mindes ett stycke ur en bok om dödsstraff:  

”Det var inget tacksamt jobb bödlarna på galgbacken hade. Deras arbetsuppgifter var inte slut i och med att de hade berövat de dödsdömda deras liv. De skulle också plocka ned liken när folkmassan som beskådat skådespelet skingrats och gått hem. Avföring och urin fyllde luften i bödlarnas näsborrar då alla muskler i de livlösa kropparna hade spelat ut sin roll. När sen huvorna plockades av blottlades de vanställda ansikten som var följden av att bli hängd. Ögonen hade trängt ur sina hålor alla blodkärlen i dem var brustna. Repet hade trängt in i den svullna halsen och blodkärlen låg utanför huden som tjocka maskar. Tungan hängde slappt ut ur munnen helt svart. Ingen människa kunde värja sig emot de plågor som fanns i de avrättades ansikten, inte heller bödlarna.”  

Det var med detta i tankarna som vi gick och letade efter ett lämpligt träd som skulle få utgöra skådeplatsen. Från kolonilotterna gick det en stig som efter ungefär 100 meter delade sig i två mindre stigar. Där stigarna delade på sig stod det en krokig gammal tall. Två, tre meter upp på tallen fanns det ett par grenar som passade otäckt bra att hänga en människa ifrån. Skogen var nu becksvart och vi började med att tända facklorna och sätta dem i en vid ring runt trädet. Vi fäste de båda repen upp i grenarna och var noggranna med att det grövre repet slackade i förhållande till det tunna. När själva hängningen var färdigriggad undersökte vi varifrån fotona skulle göra sig bäst. Vi var båda två spända och uppspelta inför att få utöva vår makabra konst. Vi klättrade upp i trädet och drog det tunnare repet runt bröstet och under armarna på Marcus. Han testade hur det kändes att hänga ifrån det och gungade sen tillbaka till grenarna. Jag släppte efter lite på det grövre repet så att det inte skulle finnas någon risk för Marcus att bli hängd på riktigt. Nu i efterhand inser jag att vi bara skulle ha lagt det grövre repet på grenen ovanför och inte knutit fast det, då skulle det aldrig ha hänt. Men det gjorde vi inte.