Hängningen, del 2 (sista delen)

När Marcus var redo uppe i trädet klättrade jag ned och intog position med kameran i högsta hugg. Scenen framför mig var otäck. Facklorna, som de enda ljuskällorna, gav en känsla av att en offerceremoni hade ägt rum. Det var nästan så att jag väntade mig att få se ett fackeltåg fyllt med anisktslösa varelser klädda i mörka djupa kåpor. Jag lät kameran gå varm och fick en hel del bra bilder. Marcus undrade om jag var klar snart och klagade över att repet skar in i bröstet. Jag ropade tillbaka att jag strax var klar, bara ett par kort till. I efterhand visade sig ett par till var ett par för mycket. En kall vind drog fram genom novemberkvällen och jag vet inte om det var den som fick facklorna att slockna men helt plötsligt rådde det totalt mörker. Ett obehag spred sig hos mig men ändå var jag övertygad om att det var Marcus som jävlades med mig. Det brukade han nämligen göra, speciellt när det var mörkt och det fanns en uppenbar risk, från mitt perspektiv och ur hans en chans, att jag skulle bli rädd. Det var så mörkt i skogen att jag var tvungen att känna mig fram, jag hade ingen lust att bryta eller stuka en fot bland rötter och stenar som stack upp ur marken. Minuterna gick och började bli alltmer orolig och obehaglig till mods. Marcus brukade inte hålla på så här länge när han var ute efter att skrämma mig, han var alltid för förväntansfull på hur min reaktion skulle bli för att kunna hålla sig så länge därför passade den här tålmodiga tystnaden och mörkret illa med honom. Jag började också bli orolig för att jag inte visste var jag var någonstans eller åt vilket håll jag skulle gå.  

– Du lyckades den här gången, ropade jag. Jag är vilse och dessutom ganska rädd så vi kan väl ta och åka hem nu, jag menar så att inte Elin blir orolig eller nåt?  

Tystnaden var total och jag blev nu rädd på riktigt. Marcus skulle aldrig kunna hålla masken om jag erkände att han lyckats skrämma mig. Han skulle ha fullt upp med att strö salt i såren om det inträffade.  

– Marcus, ropade jag igen.  

Då hörde jag ljuden som jag aldrig kommer att glömma. Ljuden av någon som kämpar för att få luft men som sakta förlorar kampen och känner hur livet glider honom ur händerna, ljuden av ångest i sin mest förtvivlade form. Jag vet att det låter hemskt och jag skriver inte det här för att göra din sorg och smärta ännu värre Elin. Utan för att du ska förstå och för att du ska förstå behöver du veta vad som utspelade sig den där kvällen då Marcus förlorade sitt liv. Nej, det var fel uttryckt. När någon tog hans liv, det var ingen olyckshändelse som jag trodde först. Men innan jag berättar det ska jag ta dig tillbaka till skogen en sista gång.  

Jag hörde Marcus förtvivlade kamp men jag kunde inte lokalisera varifrån i mörkret.  

– Marcus, skrek jag återigen och grenar rev i mina kläder och slog mig i ansiktet.

Jag sprang och snubblade genom mörkret mot Marcus.  Min fot fastnade i någonting och jag föll handlöst mot marken. Det var tyst, otäckt tyst. Jag lyssnade men hörde ingenting. Men det luktade. Jag reste mig upp med händerna sträckta över huvudet. En ilning for genom min kropp. En grov sula raspade emot mina utsträckta fingertoppar. Jag greppade tag om hans ben och kände att hans byxor var blöta av urin och avföring, det var det som hade luktat. Förtvivlat försökte jag lyfta upp honom för att slacka repet. Han gav inga livstecken ifrån sig alls. Bakom trädet hade vi ställt en ryggsäck där det fanns en ficklampa och en kniv. Jag släppte Marcus och fick tag på ficklampan och kniven. Ljuskäglan från ficklampan svepte genom mörkret och föll över hans livlösa ben. Jag riktade ljuset mot hans ansikte. Det var hemskt Elin. Du ska inte behöva läsa hur det såg ut, den vetskapen besparar jag dig. Hans döda blick var vänd mot mig, anklagande. ”Varför hjälpte du mig inte?” tycktes den säga. Jag klättrade upp i trädet och lyckades skära av repet. Han hade ingen puls och han andades inte. Jag tog mig till bilen med hjälp av ficklampan och ringde efter hjälp med min mobil som jag hade lämnat i bilen för att vi inte skulle bli störda när vi var ute och fotade. Innan ambulansen kom sprang jag tillbaks till Marcus och försökte desperat att återuppliva honom men utan resultat. Fram tills att ambulansen kom satt jag ensam i mörkret och höll Marcus döda kropp i min famn och förbannade mig själv.  

Även om jag friades från misstankar om brott blev jag dömd. Jag är dömd. Alla jag kände bröt kontakten med mig. Det låter antagligen ynkligt i dina öron och jag förstår om jag inte är värd något medlidande så på så sätt känns det befriande att det snart är slut. Efter begravningen hade ägt rum var jag tvungen att försöka ta tag i mitt liv igen. Kanske var det i ett försök att börja om som jag försökte att förstå vad som hänt genom att konfrontera det som jag lät korten från den där kvällen bli utskrivna. De dök upp för en vecka sedan och visst hade vi lyckats med att få dem otäcka. De var så obehagliga att jag knappt vågade titta på dem. Trots avsmaken jag kände för bilderna insåg jag att de var ett mästerverk. När jag väl hade börjat titta på bilderna kunde jag inte slita mig. Jag studerade dem noga och där, bakom Marcus, såg jag anledningen till att jag skriver till dig Elin. Först trodde jag att jag inbillade mig, att det var en reflex av något slag. Det var det inte. Det var ett ansikte, blekt och glåmigt.  

Det fanns med på nästa bild också. Bild efter bild så fanns han med och hela tiden verkade han röra sig framåt, snart kunde jag urskilja hela hans gestalt. Det var en man i medelåldern, klädd i en urtvättad turkos träningsoverall. Overallen såg väldigt gammal och omodern ut, som om han hade brutit sig in i en container för klädinsamling och tagit med sig en kasse kläder som den som lämnat inte använt på 15 år, men den var inte skitig utan helt ren. Han tittade upp mot Marcus, munnen var öppen och blicken. Blicken var fasansfull, full av desperation och skräck samtidigt som den var lika tom och ihålig som blicken hos en haj. Först förstod jag inte vem det var eller vad han var. Jag var helt säker på att han inte hade varit där den kvällen. Det hade bara varit jag och Marcus. Nästa bild avslöjade dock mer för mig. Han stod fortfarande och stirrade på Marcus men hade tagit ytterligare ett par steg närmare kameran. Jag tog fram ett förstoringsglas och tittade omsorgsfullare. En kall chock av rädsla kramade åt om mig. Kallsvetten bröt fram och jag fick svårt att andas. Jag frös och tittade mig omkring för att försäkra mig om att jag var ensam. Förstoringsglaset hade blottat ett grovt ärr som löpte runt halsen på honom. Ett ärr som kan uppstå om man stryps, hängs ifrån ett träd som gör att luftvägarna blockeras, blodkärlen slits sönder och repets fibrer river upp huden på halsen. Jag förstod att mannen på bilden som tittade upp mot Marcus, mannen med ärret runt halsen fanns där av en anledning. Vi hade lekt med så mycket mer än några obehagliga bilder. En destruktiv kraft som levde kvar. Jag vågade knappt titta på de återstående bilderna och fick återigen tvinga mig att återuppleva kvällen med utgången mer och mer skrämmande klar för mig. På nästa bild tycktes han titta emot kameran, emot mig. Han hade svarta ringar runt ögonen och han såg rädd ut, rent skräckslagen. Han såg ensam, trött och vilsen ut. Ingenstans att vila, att söka tröst eller förståelse. Antagligen som han måste ha känt sig när han beslöt sig för att ta sitt liv. Rädd för det som måste göras men tyngd av övertygelsen att det är det enda rätta, den enda utvägen. Han började väcka mitt medlidande, han tycktes ropa på hjälp, efter att bli älskad. På de närmaste efterföljande bilderna verkade det som han inte rörde sig, han stod stilla och tycktes fundera, överväga vad han skulle göra. Hans villrådighet såg harmlös ut men så böjde han sig ned och kupade sina händer kring en av facklorna. Jag förstod att det var hans verk att facklorna hade slocknat. Och så förlorade han det lilla medlidande som han hade väckt hos mig och ersatte det med en rädsla så stark att det kändes som om jag var tillbaks där ute i mörkret igen, hjälplös, med honom som enda sällskap. Den sista bilden var hans ansikte bara ett par centimeter ifrån kameran. Jag förstod att han måste ha varit nära mig, rört vid mig. Rysningar spred sig igenom mig där jag satt i min soffa i min lägenhet. Hans ögon tittade inte bara in i kameran. De tittade rakt på mig, som om hans såg mig. Han tittade på mig under sina ögonbryn och log. Ett hånleende som berättade vad han skulle göra härnäst.  

Efter det har jag inte kunnat sova på en vecka och inte heller vågat titta på bilderna igen. Det hade känts som om han hade tittat rakt igenom bilden, på mig och sett mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, vem jag skulle tala med. Eller om det var jag som höll på att bli tokig. Kanske hade jag levt i en fantasivärld fylld med död  så intensivt den hade blivit min verklighet.  

Igår när jag satt vid datorn fick jag plötsligt en impuls att vända mig om och ta ett kort. Jag skrev ut det men det visade bara mitt vardagsrum. Det sved i mina ögon och jag darrade på handen på grund av att jag inte kunde sova. Jag bryggde mig lite kaffe och när jag återigen satte mig vid datorn var han där. På kortet jag nyss hade tagit var han med. Han stod i samma turkosa träningsoverall mitt i vardagsrummet. Han var rasande, ögonen brann på honom fyllda av ett hat, ett raseri bortom all sans, bortom all mänskligt. Ansiktet var förvridet och låst i en grimas och han skrek ljudlöst åt mig. Händerna var utsträckta mot mig, ville greppa mig. Jag kommer inte ihåg om jag blev rädd. Jag tror att jag tyckte att det var en slags befrielse, att jag inte längre skulle behöva plågas av Marcus död, lida av mina samvetskval. Men först skulle jag skriva, den här historien krävde att bli förtäljd. Jag satt länge framför datorn och funderade på vem jag skulle skriva till innan jag insåg att det var min skyldighet att skriva till dig och berätta vad som egentligen hade hänt Marcus, din Marcus.

Lägenheten blir kallare och kallare och jag vet att han står bakom mig. Han har stått bakom mig hela natten och iakttagit vad jag har skrivit och vad jag skriver i detta nu. Både han och jag vet att jag snart har skrivit klart och att det då är dags. Jag hoppas att du förstår nu Elin och jag ber dig, kom inte hit. Läs mailet, radera det och gå vidare. För om du kommer hit och får se korten vet jag inte vad som händer. Låt det bara vara Elin. Låt det vara över.  

Själv kommer jag snart, väldigt snart att bli övertygad om förträffligheten i att hänga sig. Det är jag övertygad om. Det kommer han att se till. Det är det han gör. 

SEND

En reaktion till “Hängningen, del 2 (sista delen)

  1. Hejsan, nu har jag lästa berättelsen en gång till och fick en djupare bild på innehållet, känns lite läskigt. Så bra du skriver, svärmor blir stolt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s