Samlingen, del 1

Marken är frusen under mina fötter och det är lätt att gå. Kvällen är mörk och kall. Långt borta hör jag ett mummel av röster. Det är något med rösterna. Jag kan inte sätta fingret på vad men de rymmer upphetsning och förväntan. Mitt i det kompakta mörkret tränger ett ensamt ljus igenom. Ljuset flackar och jag förstår att det måste vara en låga från en marschall eller fackla. Vägen svänger och avslöjar ett ljus till. Det är en uppfart med tända marschaller på ömse sidor. Uppfarten leder till ett hus eller snarare en herrgård. Det leder en trappa upp emot entrén och nedanför trappan står en grupp människor och det är ifrån dem rösterna kommer. Jag fortsätter att gå mellan marschallerna upp emot folksamlingen och byggnaden. På båda sidor om huvudbyggnaden är det flyglar och först nu ser jag hur stort det är. Huvudbyggnaden är smyckad med stenfigurer som knappast syns i skenet från lågorna. Det ser ut att vara änglar, jävlar och olika sagodjur som grip och enhörning.  

Jag är nästan framme nu och jag räknar folksamlingen till tio personer. Skenet från marschallerna lyser inte upp deras ansikten utan kastar djupa skuggor som groteskt förvränger ansiktsdragen. De tystnar när de ser och hör mig. Jag lyfter en hand till hälsning och möts av spridda nickningar till svar. Herrgården tornar upp sig framför mig och stenfigurerna ser ned på mig.  

– God kväll och välkomna hit!  

En fetlagd man i röd kostym med svart väst och cylinderhatt har öppnat dörrarna och klivit ut på trappan.  

– Nu är vi alla samlade och kan börja vår kväll, fortsätter han.  

Han rör sig trots en väldig mage med elegans och stil. I ena handen håller han en käpp en silverfärgad kula som handtag och denna svänger han med lätthet runt och visar oss in.  

– Jag är er värd ikväll och kommer att hålla er sällskap och visa er runt. Jag har givetvis ett namn men kalla mig för cirkusdirektören, jag ber er. Det är vad jag föredrar att kallas och det är min profession.  

Hallen är överväldigande med två jättelika trappor som möter oss under ett högt och detaljmålat tak varifrån en enorm kristallkrona hänger. Golven är av kall sten men är beklädda med röda mattor som bara genom sin färg lyckas värma rummen. Väggarna är fyllda med vapensköldar och portträtt på stränga och mäktiga män. Jag iakttar för första gången de övriga gästerna som verkar lika förbluffade och tagna som jag. I skenet från kristallkronan ser de inte alls lika hotfulla ut längre utan som vanliga människor.  

– Häråt mina vänner, ropar cirkusdirektören, häråt!  

Han bugar sig djupt med vana rörelser och visar oss in i nästa rum. På vägen dit dyker tre betjänter upp och befriar oss ifrån våra ytterkläder. Alla tre är hålögda, tunna och jag hinner känna att betjänten som hjälper mig av med rocken har beniga och iskalla fingrar vars kyla letar sig igenom min kostym in på bara huden. Cirkusdirektörn verkar inte märka eller bry sig om betjänternas plötsliga närvaro utan fortsätter att vinka in oss i nästa rum som är en stor sal. Salen är enbart upplyst av stearinljus. I salen möts vi av stråkmusik från två violinister. De är klädda i vita klänningar som lämnar axlar och armar bara. Båda har de korpsvart hår som hänger fram när de spelar och skymmer deras ansikten.    

– Slå er ned, säger cirkusdirektören samtidigt som han gestikulerar emot ett dukat bord som står placerat mitt i salen.  

Först nu lägger jag märke till cirkusdirektörens mustascher som han måste ha vaxat och tvinnat för att få dem att stå ut som de gör. Förrätterna står redan på bordet och ljudlöst glider betjänterna och serverar blodrött vin.   Låt er väl smaka.   Vi äter till den lugna stråkmusiken och ingen säger någonting. Jag letar med blicken längs de övriga gästerna för att fånga ett par ögon och försöka se vad de tänker och känner. Alla har blicken fäst vid tallriken. En kvinna tittar upp och jag möter hennes blick i ett kort stund. Hon har mörka ögon och de tittar rakt på mig. Jag kan inte urskilja uttrycket i hennes ögon, vad de säger, och i nästa ögonblick vänder hon sig bort. Hon har långt mörkt hår och en klassisk och stilren klänning. Jag fortsätter att titta på henne och hoppas att hon ska lyfta blicken en gång till. En gång till så att jag får en chans att se om hon vet någonting, om hon är rädd eller om hon är förväntansfull. Men nej. Det halvdruckna vinglaset och den tomma tallriken har hennes fulla koncentration. Min blick vandrar vidare och slutligen möter jag ett ansikte som inte vänds bort. Cirkusdirektören tittar på mig och tvinnar en av sina mustascher mellan fingrarna och ler emot mig. Jag anar någonting, jag vet inte vad. Den här gången vänder jag bort blicken. Det enda jag såg i cirkusdirektörens ansikte var triumf.  

– Smakar det? Undrar cirkusdirektören och fortsätter att le.  

Varmrätten dukas fram av betjänterna flinka och beniga fingrar. Glasen fylls på och cirkusdirektören klingar på sitt glas för att påkalla uppmärksamheten.

–  Samlingen, säger han och tar en lång paus, ett av ljusen slocknar. Ni är här för samlingen. Samlingen är på intet sätt komplett men den existerar och det är därför ni är här. Givetvis är strävan med en samling att den ska bli komplett. Det är själva essensen med en samling. Han har börjat att vanka av och an runt bordet och verkar inte bry sig om sin egen middag.
– För att en samling ska vara komplett krävs det att det finns kunskap om när den är komplett. Detta vet vi inte idag och därför har vi beslutat att börja med visningarna redan nu. Istället för att vänta på ett sen som vi inte vet när det kommer.  

Musiken tystnar och jag vänder mig omför att se varför men violinisterna har redan försvunnit ut ur rummet. Cirkusdirektören fortsätter att gå runt bordet och sprätta med sin käpp. Det finns något världsvant och självsäkert i hans sätt som gör det svårt att inte imponeras av honom.  

– Ni är här i egenskap av potentiella investerare och ni är noga utvalda. Fel investerare skulle kunna förstöra hela vår idé. Det krävs personer som inte bara är nytänkande och innovatörer, som vågar satsa och inte är rädda för en ny marknad. Det krävs även personer som orkar att stå emot fördomar och skepsis. Framför allt krävs det personer med en dragning till det morbida, ockulta och med en lockelse till det oförklarliga.  

Cirkusdirektören tystnar och jag märker att flera av de levande ljusen har brunnit ut under tiden han talat. Det finns spänning i luften, spänning och förväntan.  
– Samlingen som jag nu kommer att visa er ger en försmak av hur det skulle kunna vara om ni väljer att investera.  

Betjänterna kommer fram med var sin sele till oss. Selarna är fästa vid varandra med ett grovt rep.  

– Jag ber er att ta på er dessa selar som förbinder oss till en lång kedja. Det är en försiktighetsåtgärd för att inte någon ska förvilla sig och komma bort från gruppen vilket kan vara oerhört farligt.  

Min sele är sist i kedjan och jag har således ingen bakom mig. Cirkusdirektören slår ut med armarna i en teatralisk gest och säger.

– Låt oss gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s