Rörelser i mörkret

Han leder oss genom väldiga rum med stora tunga möbler och alla textiler är mörkt röda. Gardiner, gobelänger, kuddar och möblernas klädsel. Cirkusdirektören öppnar en illa åtgången trädörr som jag gissar leder ned till källaren. Nedgången är trång och det tar tid för de första i ledet. Jag känner mig iakttagen och vänder mig om. Där står de båda violinisterna med sina vita klänningar och svarta hår och tittar på mig. Jag vinkar till dem och ska precis berömma dem för deras vackra spel förut när repet rycker tag i min sele och drar mig ned i källargången.  

Det är mörkt och trångt i trappan och jag skrapar emot väggarna med axlar och knän när den svänger skarpt åt höger. Med långt mellanrum sitter facklor utplacerade som sprider ett svag sken. Kall och rå luft kommer upp ifrån källaren och fyller mina lungor. Vi kommer ned till ett valv där det är högre till tak och som rymmer oss alla. Cirkusdirektören står vid en massiv port klädd i metall och väntar. Hans leende sträcker sig ifrån öra till öra och hans ögon blänker svarta emot den röda kostymen. Han säger ingenting utan pekar  över porten där det står:  

SAMLINGEN  

– Det är för sent att vända om nu, säger han och skjuter upp porten.  

Först ser jag ingenting förutom mörker men när repet i selen drar mig med ett par meter stiger ett grönt ljus upp från golvet. Det är ledljus i form av gröna lampor inbyggda i golvet. De sitter med ett par meters mellanrum och lyser inte upp någonting omkring sig utan fungerar bara som en punkt för ögat att ta fäste på tills nästa gröna ljus blir synligt. Mörkret pressar sig på oss och jag kan nät och jämt urskilja ryggtavlan på personen framför mig. Det är kvinnan som tidigare mötte min blick för en kort stund. Hon rör sig med trevande korta steg och jag förstår att hon både är nervös och rädd.  

– Jag ber er nu att titta till höger, säger cirkusdirektören med en röst som växer av ekon nere i källaren. Han har burit tio, av oss kända namn, och det finns bevis som tyder på att han har vandrat på denna jord i över 200 år.  

Ingenting hördes förutom en stum förväntan på att han skulle fortsätta att berätta.  

– Han har tagit otaliga offer vilka många av dem har slutit sig till hans lära. Han har både avlivat och närt myterna om sig själv och om de varelser han tillhör. Vi fångade in honom på en herrgård och två av våra män gick åt under tillfångatagandet.  

Jag kan känna i repet hur de andra rör på sig.  

– Jag kan garantera er att ni aldrig kommer att glömma hans ansikte och till er som har lätt för att få mardrömmar uppmanar jag er att undvika ögonkontakt.  
Vi backar i ledet och ställer oss bakom de gröna lamporna.  

– Ni kommer nu att få se Gaulier, det är hans namn. Ni kommer att få se en livs levande odöd. Ni kommer att få se en vampyr som de flesta av er aldrig trott att de fanns men som ni ändå varit rädda för ifall de skulle finnas.  

Cirkusdirektörens röst stegras i styrka och han njuter av den här stunden. Han njuter av att få presentera.  

– Får jag be om största möjliga tystnad.  

Vi ser ingenting förutom mörker. Något avtecknar sig i mörkret. Jag kan inte avgöra om det är upplyst från en ljuskälla eller om det lyser av sig självt. Det kommer närmare. Det är ett ansikte. Ett dött ansikte. Vi stirrar på ansiktet av ett upplyst lik. Då öppnas ögonen. Det är inga ögon. Ett lik tittar på oss med ögon som inte är ögon. Jag ryggar tillbaka och känner en sval vägg emot min rygg. Det döda ansiktet hänger kvar i mörkret i några sekunder, det känns som en evighet. Steglöst ökar ljuset och avslöjar ett rum där ena sidan av rummet är helt täckt av en bokhylla full med böcker. Det är gamla läderinbundna böcker och bokhyllan är av mörkt trä. Det finns ett skrivbord med en fjäderpenna och en stor skinnfåtölj och mitt i rummet står en väldig sarkofag. Den är märkt med hans namn. Den är märkt med Gaulier.  

– Det här är Gaulier, samlingens vampyr och en mäktig sådan. Ni upplever med all säkerhet både skräck, förfäran och hat inför mardrömsvarelsen framför er. Men ni upplever säkerligen även förundran, nyfikenhet och lockelse. Står vi kvar här en stund kommer ni enbart att känna tillgivenhet och kvinnorna kommer att känna lust.  

Gaulier rör sig emot oss. Han är stilig och ståtlig. En skräddarsydd frack klär hans kropp och han utstrålar stolthet och beslutsamhet. Hans uppenbarelse börjar kännas mer och mer mänsklig. Det är inte längre en död på andra sidan glaset. Med cirkusdirektörens ord färskt i minnet förstår jag att det inte är Gaulier som blir mänsklig utan jag som blir allt mindre mänsklig istället. Ansiktet är hårt, blekt och livlöst. Käken är kraftigt markerad och kindknotorna höga. Läpparna är obehagligt röda och ögonen ligger djupt begravda. De talar om död, de talar om oändlig makt som kan bli min. Jag dras dit. Jag kan inte titta bort. Kvinnan bredvid mig lyfter en hand emot glasväggen. Hon vill röra vid honom.  

– Gauliers rum är förseglat med alla tekniska och vidskepliga försiktighetsåtgärder som finns men jag avråder er ändå starkt ifrån att röra vid glaset.

Cirkusdirektörens röst är stark och genomträngande och hejdar kvinnan.

– Kommer han att dö där inne? Frågar hon och det går inte att ta miste på hennes oro.

– Vi kommer inte att låta honom dö. Faktum är att han inte kan dö. Låt mig påminna er om att han redan tillhör de levande döda.

– Vad matar ni honom med då? Undrar någon ur gruppen.

– För tillfället undersöker vi vilken typ av kost och i vilken mängd han behöver. Gaulier håller på att sammanställa en lista över vampyrer som han känner till. För varje namn han skriver dit ger vi honom mat i gengäld.

– Mördar ni folk?
– Inte vi, vi förser honom bara med föda.
– Vaddå för föda?
– Sådana som förtjänar det. Nu måste vi gå vidare. Det är farligt att stanna längre.  

Ljuset dämpas och repet i selen börjar dra mig framåt. Jag känner Gauliers närvaro och det gör även kvinnan framför mig. Hon spjärnar emot och vill inte gå vidare. Vi vänder oss om en sista gång, det går inte att stå emot. Gauliers bleka och stiliga likansikte har rört sig utan att vi har märkt det och vi möter hans blick från ögon som bara är ett par decimeter ifrån oss. Han ser mig. Han ser mig verkligen innan mörkret skiljer oss åt.  

Det öppnas en dörr framför oss. Jag hör hur dess tyngd får gångjärnen att gnissla. Vi går igenom och jag hör hur någon stänger den efter mig. Ljuset tänds och avslöjar en park eller skog som är inhägnad med samma typ av glasväggar som vampyrens rum. Vi står i en gång som är ca 1,5 meter bred och bakom mig finns en stor och tung dörr. På vår vänstra sida är det en blöt och kall stenvägg och inget mer. Cirkusdirektören slår lite lätt med sin käpp emot glasväggen.  

– Ni har säkert läst om dem. Hört historier om bortrövade barn, bortbytingar och att bli bergtagen. Ni har också alldeles säkert avfärdat dessa historier som sagor eller skrönor. Nu bjuds ni tillfälle att omvärdera era uppfattningar.  

Den inglasade skogsgläntan är  stor och vi står en stund utan att se någonting eller veta vad vi letar och tittar efter.  

– Ska det hända något eller? Det är en man längre fram i ledet som frågar.
– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag glömmer att ni inte är vana, säger han och rycker urskuldande på sina axlar.
– Ser ni klippan där borta. Ser ni mossan högt uppe på klippan och de där mörka skuggorna precis över som ser ut som ögon.  

Han är tyst en stund och låter oss finna vad han beskrivit.  

– Det ser inte bara ut som ögon, det är ögon och mossan under är en näsa. Det ni ser är ett troll och hon har betraktat oss under hela tiden vi har stått här.  

Det växer fram ett troll ur klippan nu när vi vet vad vi ska leta efter. Jag kan se det klart nu men så fort jag vänder bort blicken försvinner hon. Det är som att titta på en sån där bild som innehåller två ansikten i ett och där det bara går att se ett åt gången. Hon rör sig inte utan står bara där och tittar på oss. Hon är gammal, det måste hon vara. Lika gammal som en sten.  

– Det tog oss 10 år att hitta och fånga henne och ytterligare 5 år att fånga in resten va hennes familj. Vi lockade fram henne med ett människobarn som hon inte kunde motstå att byta till sig.
– Var är barnet nu då? Offrade ni ett barn?
– Offra är ett för starkt ord. Pojken som nu är mer ett troll än en människa är där inne också. Jag tror han är bakom granen där och leker.  

Jag böjer mig ned för att se och där är det faktiskt en liten pojke. Han är ungefär tio år. Han kryper runt helt naken bland rötterna och leker med några pinnar. Trollet fortsätter att titta på oss. Det är något sorgset i hennes blick men det är inte bara sorg det finns medlidande också. Hon står där instängd, uttittad och hyser medlidande för oss.  

Ljuset dämpas och cirkusdirektören leder oss vidare. Nästa rum är ett jättelikt akvarium.  

– Många sjömän har sett dem men få har blivit trodda.

Cirkusdirektören snurrar på sina mustascher när han berättar.

– Sjöjungfrur. Vi har givetvis vår egen att visa upp. Vi har gett henne namnet Aqua.  

Aqua syns först som en skugga i det väldiga akvariet. Hennes fjäll är mörkt gröna och glittrar i vattnet. Håret är mörkt och rör sig som en skugglik aura runt hennes huvud. Överkroppen är bar och de mörka bröstvårtorna avtecknar sig tydligt emot hennes bleka hy. Hon tittar på oss. Hon vädjar till oss. Det syns tydligt att hon är desperat och vill ut ur sitt fängelse till varje pris. Vädjan övergår till hat när hon märker att vi inte hjälper henne utan tittar på henne som en av attraktionerna i den freakshow vi blivit bjudna till. Hennes knytnävar hamrar emot glaset och fiskstjärten piskar av hat, ilska och ångest.  

– Aqua är visst lite upprörd, bullrar cirkusdirektören och brister ut i ett skratt. Det gör ingenting hon blir bara vackrare att se på när hon är arg, fortsätter han och ler brett.  

Jag ser först nu att det sitter skyltar vid varje bur som kort beskriver myterna om varelsen där inne, precis som på en djurpark. Mörkret sluter sig återigen om oss och vi fortsätter vår vandring.  En kall vindpust blåser över mitt ansikte när den tunga dörren intill nästa dörr öppnas. För ett kort ögonblick känner jag en hand. Den är kall och benig och jag tänker på betjänterna men handen försvinner lika fort igen.  

– Den här buren är tom och jag bjuder er till att gå in och titta hur de ser ut från insidan.  

Vårt led går in genom öppningen.  

– Passa på nu för sen blir det för sent!  

Buren är helt tom och skrämmer mig mer än de tidigare. Det är något med tomheten där inne. Tomheten som väntar på att få fyllas och få visa upp sitt innehåll för besökare som oss.  

– Det här rummet är avsett för gengångaren i vår samling. Vi har inte fått tag på någon ännu men tids nog, tids nog. Rummet kommer inte att inredas förens vi vet vilken typ av gengångare det ska hysa.  

Det är ett kallt betonggolv och tre svartmålade väggar och så glasväggen. Cirkusdirektören delar ut var sin mapp till oss. Jag slår upp min och den innehåller en kopierad tidningsartikel. ”Bilolycka”, står det, ”en omkommen”.

”I det glashala väglaget hade föraren, en 31 årig man, inte en chans. Bilen gled av vägen och krockade emot ett träd. Föraren tros ha dött ögonblickligen. Bilen fattade sen eld och var utbrunnen när brandkåren och ambulans kom till platsen.”  

Det är en bild med på bilen och olycksplatsen. Det är något bekant med bilen. Nummerskylten är svärtat med sot och smuts men siffrorna syns fortfarande. Jag känner igen de siffrorna. Jag känner igen bilen. Jag kommer ihåg olyckan. Jag kan fortfarande känna hur jag vet att det är kört när bilen fortsätter ut över vägkanten rakt emot trädstammen, hård och kall i vintermörkret.  

Dörren slås igen bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur gruppen jag nyss tillhörde tittar på mig från andra sidan glaset. Repet som var fäst vid min sele och som höll mig samman med de andra är avskuret. Jag tar stumpen i min hand och tittar på den och tittar på cirkusdirektören. Bakom honom skymtar jag en av betjänterna.  

– Här, mina vänner, har ni vår gengångare.

Cirkusdirektören slår ut med armarna emot mig. Han skrattar högt och länge.   Ljuset dämpas och gruppen, ledd av cirkusdirektören, går iväg bortåt längs gången. Mörkret är kvar och sluter sig om mig.