På väg hem, del 1

Du ligger i baksätet på någon form av budget sportbil. Det är för lågt i tak för att du ska kunna sitta upp. Det är nästan så att axlarna slår i taket när du försöker. I framsätet sitter det en dryg kille som är bra mycket kortare än dig och som lätt skulle få plats i baksätet men han vägrar. Troligen för att visa för dig att det är han och chauffören som är kompisar och att du bara är med som ett bihang. Någon som gör att resan blir lite billigare. Nåväl, du har överseende med det idag. Ni är på väg hem från Göteborg, Ullevi och Metallica. Dina hjältar. Första gången du såg dem live var förra året 2003 i Roskilde. Du var lyrisk efteråt och berättade för dina vänner att nu när du sett Metallica skulle det inte göra dig lika mycket om du dog. Nu på Ullevi var det om möjligt ännu bättre. Metallica vars texter du kunde utantill vid 15 års ålder. Vars riff du hjälpligt tog dig igenom vid 18. Bandet som inspirerat dig till ditt eget band. Musik som funnits där för dig under svåra stunder. Musik som gett dig hopp och mod att möta ännu en dag. Musik som lockat fram en energi och skaparkraft i dig som du inte visste fanns. Så personerna bakom. Individerna i Metallica. Hur du såg upp till dem och tog efter dem. Dina hjältar. De har sina fel, brister och tillkortakommanden, fine. Det gör dem bara mer mänskliga i dina ögon. Mer trovärdiga. James Hetfield, frontmannen, legenden. Du betraktar honom nästan som en storebror. Din förebild. Du vet att han vuxit upp till stora delar utan sin pappa och hur konstigt det är att han själv blivit förebild, fadersgestalt för så många unga män världen runt. Samtidigt kanske det är just därför. Du har stått bakom honom som person och bakom honom som frontman i Metallica under de svåra år som varit. Avhopp, missbruk, terapi och konflikter. Svåra år även för Metallica fans. Sen släppet av S:t anger och påföljande turné. En turné som fortfarande pågår. Textrader från I disappear snurrar i huvudet på dig. Du stirrar upp i bilens mörka innertak och sjunger för dig själv om och om igen:

Do you teach me while I’m here

Do you bury me when I’m gone

Just as soon as I belong

Then It’s time I disappear

Du upprepar det nästan som ett mantra. Den texten, de orden. Det är du. De beskriver ditt liv och hur du känner. Det är som att Hetfield sjunger om dig. Din vädjan om hjälp. En vädjan du alrig vågat säga, aldrig vågat uttrycka. Inte mer än genom ditt sätt att leva. Ett sätt att leva som fört dig nära döden. Så nära att den under perioder varit din följeslagare. När någon närmat sig dig. När någon kommit dig helt nära. Då har du dragit dig undan, försvunnit. Trots det, trots ditt sätt att leva, hoppas du, ber du dem, att ta emot det du kan ge. Det som finns kvar när du försvunnit. Det som finns kvar att begrava.

Mantrat och bilens vaggande i motorvägsnatten får dig att somna. Du försvinner bort i en behaglig ressömn. Vid ett tillfälle vaknar du till. Det lyser från bilens takbelysning. Passagerardörren står öppen. De andra har gått ut. Det finns inga dörrar bak hos dig. För litet, för trångt. En kort stund undrar du vart de tagit vägen. Pissepaus? Du slår ifrån dig. De för göra vad de vill. Spelar ingen roll för dig. Du är trött på att ta ansvar, att vara den förnuftiga. Du ligger så skönt och är så trött. Du skiter i dem. Drar igen den öppna dörren så att takbelysningen slocknar, lägger dig tillrätta igen och somnar om. Vid något tillfälle noterar du att de kommer tillbaka. Bildörrar som öppnas och stängs. Motorn som startas. Däcken knastrar emot grusig asfalt. Sen slät asfalt. Sen fortare. Djupare ned i sömnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s