Ansikten, del 1

Förord

Hej kära läsare

Idag är är det fredag och dags för mig att publicera en ny novell, en ny rörelse i mörkret. Kryp upp i soffan, luta dig tillbaka i bussen eller var du nu befinner dig och låt oss färdas tillsammans i mörkret.

Ansikten, del 1

Det är konstigt. Det spelar ingen roll hur god tid du har på morgonen. Likväl blir du sen till bussen. Marginalerna blir mindre och mindre. Första veckan på nya jobbet stod du i gott och väl tio minuter och väntade på bussen. I god tid för att försäkra dig om att inte missa den. För att inte komma försent och göra ett dåligt intryck på din arbetsgivare. Du sa till dig själv att du tyckte att det var skönt att vara i god tid, slippa halvspringa och bli obehagligt svettig. Efterhand började du skjuta på den där goda tiden. Kom iväg lite senare men fortfarande med marginal. Du lärde dig att det tog femton minuter om du gick i rask takt. Du lärde dig också att du kunde gå på tolv minuter om du verkligen gick fort, tio om du sprang. Varför lärde du dig det? För att du ville sova längre? Troligen inte för klockan ringer samma tid. Du går upp samma tid. För att du äter en bättre frukost? Nej, inte det heller. Du hinner knappt bre en macka att ta med. Mycket konstigt. De där viktiga fem – tio minuterna bara försvinner. De försvinner utan att du gör något annat med dem. Varje morgon kommer det ett ögonblick där du inser att nu måste du verkligen gå om du ska hinna till bussen. Du måste verkligen gå. Du svär, yr runt en stund i hallen för att få fatt på alla handskar, mössor och halsdukar. Din sambo håller sig på behörigt avstånd för att inte stå i vägen för dig. Hon undrar varje morgon hur det kommer sig att du inte går tidigare för att slippa tidsnöden. Hon är också klok nog att hålla inne med den kommentaren. Hon lever efter devisen att aldrig skiljas åt som ovänner och säger hon något till dig just där och just då är det precis vad ni kommer att göra. Du ger dig ut på novemberblöta gator och efter fem minuter känner du hur det ångar om dig. Din kropp är uppe i varv och svetten bryter fram på ryggen. Du är trött på att det alltid blir så samtidigt som du vant dig och alltid har med dig en extra t-shirt att byta med.

Du har snart haft ditt jobb i ett halvår och har efterhand upptäckt att det är tråkigt och enahanda. Du försöker göra det bästa av situationen och göra ett bra jobb men hela tiden bär du med dig en fråga. Du bär den nästan som en gloria, hängande över huvudet. En ständig följeslagare som du försöker att inte bry dig om ”ska det vara så här?”. Du ignorerar frågan med att tänka på annat. Att det är något mystiskt med att de där 5 – 10 morgonminuterna verkar ha försvunnit allt eftersom hösten har fortskridit. Att du trots att du kommer iväg senare och senare faktiskt inte har missat bussen en enda gång. Det verkar nästan omöjligt att missa bussen. Hur sent du än kommer iväg så hinner du alltid. Det måste finnas en gräns. Självklart finns det en gräns men det är bara att just här i vardagen känns det inte så. Vad skulle hända om du missade bussen? Nästa först om två timmar. Ringa chefen och säga som det är? Ringa och sjukanmäla dig? Lifta, ringa en kollega, köpa en bil? Många alternativ när du tänker efter. Du skulle gå hem. Din sambo skulle bli förvånad, överraskad. Vad gör hon egentligen när du inte är hemma? Hur ser hennes liv ut när du inte är där?

Du korsar parken. Grusgången är lerig av allt regn. En A-lagare tittar på dig. Du ser bort. Alltid trasiga människor i den här staden. Nedsupna, nedpissade. Rädda och ensamma och det skrämmer dig. Han gör en ansats att resa sig och säga något till dig. Säkert vill han tigga, kanske till en kopp kaffe att värma sig med. Varit ute hela natten i kylan och regnet. Du ger honom ingen chans. Utan forcerar parken i ditt absolut snabbaste gå tempo. Alla måste jobba, tänker du. Alla måste ta hand om sig själva för det är det ingen som gör åt en. Att det ska finnas någon form av social trygghet i samhället är en illusion. Pallar du inte så faller du. Så enkelt är det. Så otäckt är det. Allt på en skör tråd. Att man får ha kvar sin hälsa så man orkar jobba. Att man får ha kvar jobbet. Att ingen riskkapitalist köper och lägger ned fabriken. Att sambon finns kvar vid ens sida. Att ingen ger sig på en utan anledning. Att man rättar sig i leden och gör det förväntade. Att man duschar och kammar sig. Att man svarar ”det är bra” på frågan ”hur är det”. Att man hinner med bussen. Så tunt, så bräckligt är skyddsnätet. Hur skulle du själv klara dig på en parkbänk i november? Hur skulle du själv klara dig om något hände?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s