Ansikten, del 2 ( sista delen )

Förord
Här kommer den andra och avslutande delen av novellen Ansikten.
Kommer du att hinna med bussen? Kommer du att få svar på dina frågor?

Det är dags att besöka mörkret igen och se vad som rör sig där.
Följer du med?

Ansikten,  del 2 ( sista delen )
Tio steg efter att du passerat parken når tanken fram till dig. Lädermask, förvridna drag, tomma ögonhålor. Instinktivt stannar du. Gruset under skorna knastrar till. Vad såg du egentligen. Du såg A – lagaren i ögonvrån när du passerade. Ett monsters ansikte, en demon? Du vänder dig om. Ser ryggen på hans turkosa träningsoverallsjacka. Nej, det var inte vad du såg men tanken finns kvar hos dig. Nu hängandes bredvid frågan ”ska det vara så här?”. Bussen, du måste hinna till bussen. Du sätter fart igen. Trettio sekunder att ta igen. Skjuter undan tankar och bilder på mardrömsmasker. Sneddar över parkeringsplatsen vid tågstationen. Blicken sveper över folktandvården. Lugnet att jobba där och obehaget att gå dit. Alla åren med smärtsamma tandställningar samtidigt som du alltid förundrades över hur lugnt och bra det verkade vara att jobba där. De kunde sitt jobb och var fullständigt trygga i sina roller. Gapa stort, nu kan du spotta. Har du tuggat på din tandställning? Slappna av. Här har du tandsten. Använder du plackers?

Starka lampor som fick det att värka i ögonen. Blodsmak i munnen. Spänningarna och värken i munnen av bygeltandställningen som skulle användas nattetid och helst även på eftermiddagen, när du gjorde läxor. Minnen och tankar sveper genom dig när du tittar in i de starkt upplysta mottagningsrummen. Du ser en sköterska i ett av rummen. Rosa t-shirt och vita byxor. Hon tittar upp möter din blick. Du hajar till. Känner dig som en inkräktare, en påkommen smygtittare. Spännande att kika in och skämmigt att bli påkommen. Som den första porren. Som tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Sköterskan tittar på dig. Du kan inte ta bort blicken. Hon har ett munskydd. Tar av sig det. Du flämtar. Hoppar bakåt. Snubblar till och börjar springa. Munnen på ett rovdjur. Varulv, varg. Du stannar. Du kan inte ha sett det du såg. Du vänder dig om igen. Tvingar dig själv att titta. Sköterskan grejar i rummet, ta ingen notis om dig. Nu ser hon vanlig ut. Där ser du, säger du till dig själv men bilden finns kvar. Ansikten i periferin. Tanken på bussen tar dig tillbaka.

Dags att rusa nu för att hinna. Väskan slår mot ryggen när du springer. Du vill inte se fler människor nu. Eller det är just det du vill. Det är fler skrämmande ansikten du vill slippa. Du vill bara få bort de demoner och monster som tagit sig in i utkanterna av din värld. Varifrån kommer de? Vad är det som händer? Filminspelning? Drogad? Galen? Där är din buss. Den lilla gruppen av människor kliver på. Den sista när du är tio steg bort. Du vet att du kommer att hinna men det är inte mer. Du kan inte missa bussen. Det går bara inte. Du är oslagbar när det gäller att ta sig till bussen. Svettig men rätt nöjd med dig själv kliver du på. Nickar till busschauffören. Inget monster här inte. Inga konstiga rovdjurständer. Bara en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Du går bakåt i bussen men hinner inte sätta dig innan han bussen börjar rulla. Rörelsen får dig att studsa emot ett säte. Du tar stöd för att hålla balansen och sätter dig. Bussen kör ut på vägen och ni möter en annan buss. 130 står det på den med stora gula bokstäver. 130, det är ju din buss. Du fattar inte. Vänder dig om och ser att buss 130 kör in på hållplatsen när du nyss klev på. En liten grupp människor väntar på den. En grupp människor du tycker dig känna igen. Efter en höst med bussåkande tillsammans gör man det. Du vet inte vad de heter men du har egna namn på dem. Data Åke, som alltid pratar om vilken dator han ska köpa med rök Kerstin som mycket riktigt röker. Praktikant Olle som ser för ung ut för att jobba och rejäle Rolf som minsann vet var grovjobb innebär. Nu ser du dem kliva på buss 130 som de gör varje morgon. Kanske noterar någon av dem att du saknas, kanske inte. Du sitter på fel buss. Hur gick det till? Du trycker på stoppknappen men inget händer.

– Hålla, ropar du, jag vill kliva av.
– Vem vill inte det, säger en kvinna snett framför dig.

Du ser bara hennes mörka hår som hänger ned över hennes axlar. Det är något med hennes röst. Du kommer att tänka på en dörr som inte öppnats på väldigt länge och hur igenrostade gångjärn sakta ger med sig och ger ett knarrande och gnisslande ifrån sig. Som om den inte blivit använd på länge. Som om hon inte pratat på länge. Du reser dig upp men bussen kränger till och du ramlar ned i sätet igen. Vart ska bussen? Vart är du på väg? Busschauffören kastar något bakåt i gången. Det går sönder. Du sträcker dig fram och tittar. Den är en porslinsmask som spruckit i tre delar. Masken avbildar en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Det är mörkt ute. Du känner inte igen dig. Du har aldrig åkt på den här vägen förut. Du har aldrig åkt med den här bussen förut. Du har klivit på fel buss. Det sitter en liten grupp passagerare framför dig. Du vill inte att det ska vända sig om. Du vet att de kommer att göra det men du vill inte. Frågan som hänger över dig ramlar ned.

Ska det vara så här?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s