Rörelser i mörkret

Förord
Det här är en novell om tvångstankar. Något som jag tror att alla har i olika utsträckning. En varning till dig som tycker att du lider av dina tvångstankar för då kan den här novellen vara extra skrämmande. Eller så är det precis vad du behöver, ett sätt att möta tvångstankarna.
Det finns alltid alternativ.
Det finns alltid andra vägar att gå.
En del går genom mörkret.

Personlig essens, del 1

Det regnade ute. Det var mörkt, blött och höst.  

– Tjenare Jensa, vad gör du?
– Tänker på att det regnat länge nu.  

Jens stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Det fanns en skogsdunge utanför och nu syntes bara konturerna av svarta och blöta stammar.

– Det låter kul. Du känner inte för att ta några öl?
– Vet inte, nu eller?
– Ja, eller om en stund. Spelar ingen roll. Jag har fyllt kylen med öl och korv så om du känner för att komma förbi, snacka lite skit, se en film, x-box.

Jens flyttade mobilen till andra örat. Han visste inte om det var inbillning men han tyckte att öronen blev varma när han pratade utan handsfree. Att bläddra i mobilen var en av de saker som var svårare med handskar på.

– Ja det låter trevlig. Är det korv med bröd som gäller?
– Visst. Tre sorters senap. Du får ta hur många lager du vill.
– Gott, ska jag hyra någon film på vägen?
– Har ett gäng på datorn som vi inte har sett. Tror det är lugnt.
– Ok, ses om stund. Du förresten ska jag köpa något snus?
– Ja, bra du kom på det. Det kan vara gott efter korven.

Fredriksson var en bra grabb, en bra kompis. De hade inte känt varandra så länge. Hade egentligen lärt känna varandra efter studenten trots att de läst tillsammans. Det hade fallit sig så. Börjat jobba på samma industri, hamnat på samma skift och upptäckt att de trivdes tillsammans. Nu hade de stått på golvet i snart sex år.  

Jens gick och hämtade sin klocka. Det första han gjorde när han kom hem var att ta av sig klockan men när han gick hemifrån kände han sig naken utan den. Han fick vika ned handsken en bit för att spänna fast den runt handleden. Regnet fortsatte att strila ned och Jens tog paraplyet. Han hade fått många pikar genom åren för att han använde paraply. Själv kunde han inte förstå logiken med att vara tuff och gå utan paraply och bli blöt. Fast det var väl det som var poängen. En matchoattityd var inte logik byggd på förnuft utan logik byggd på en kultur, en machokultur. Förnuftigt sätt var det helt ologiskt att inte använda mössa när det var kallt ute, förutsatt att man inte vill frysa. Samtidigt kunde det vara helt logiskt att inte bära mössa för att undvika gliringar, tråkningar och helt enkelt passa in. Att låta kulturella betingelser gå före förnuftet var inget för Jens. ”Let the sun of reason shine” som mr Kilmister sjöng.  

Det låg en ICA affär på vägen till Fredriksson. Jens gick in, tog en dosa portionssnus och gick till kassan.

– Legitimation tack.
– Jaha, visst. Det är ett tag sen jag var 18 men ok.
– Ser bra ut. Vi måste fråga alla som ser ut att vara under 25.
– Ok.

Jens tittade på sitt körkort innan han stoppade ned det igen. Det visade en bild av honom som 18 åring. Han hade varit en annan person då. Eller så hade han blivit en annan person. Var det något av det som varit hans person då som var kvar i honom nu? Fanns det något som inte förändrades? Något som var själva kärnan av honom, hans egen essens? Jens hade tänkt mycket på det den senaste tiden. Försökt komma fram till vad det var han hade tyckt varit roligt att göra som liten. Vad det var som hade fått honom att ligga vaken med pirr i kroppen inför morgondagen. Fanns det något av det som han tyckt varit roligt att göra som barn som var roligt nu i vuxen ålder?