Personlig essens, del 2

Kassörskan gav honom växeln och han fortsatte till Fredriksson. Regnet rann längs gatorna. Några bilar passerade Jens men det var inga andra som var ute och gick. Med hjälp av minnen hade Jens systematiskt jämfört sina intressen som barn med sina intressen nu. I sovrummet var en hel vägg täckt med anteckningar och bilder. Det var post it lappar, bilder och dokument uppsatta med nålar och tejp. Väggen utgjorde en kartläggning över hans minnen och intressen. Det hade tagit två månaders kvällar att få upp allting. Resultatet visade att det bara fanns ett endaste intresse han hade haft både som barn och nu. Det var hockey laget HV 71. Det var inget stort intresse och hade aldrig varit det heller. Mer något som han hade med sig i periferin. Jens gick på en kanske två matcher per år och följde slutspelet på tv. Det var allt men det hade alltid funnits där. Upptäckten skrämde Jens. Var hockeyintresset själva essensen av hans person? Ett intresse som varken var stort, passionerat eller viktigt för honom. Det kunde inte vara så. Det fick inte vara så. Att den delen som verkligen var han inte var viktig för honom. Det skulle innebära att han inte var viktig för sig själv.

Fredriksson bodde i ett område med bostadsrätter. Tre hus med tolv lägenheter i varje. På balkongen närmast ingången till Fredriksson stod det alltid en tant och rökte. Jens hade inte gått förbi där en endaste gång utan att hon hade stått där med en cigg i munnen. Trappuppgången var gul med svarta prickar. Färgen påminde Jens om sin farmor och farfar. De hade bott i ett hyreshus med liknande färg. När Jens mamma hade varit för full för att ta hand om honom och hans syster och deras pappa varit tvungen att jobba hade de fått vara hos farmor och farfar. De hade ätit ägg och sill. Det var någon form av standard lunch hos farföräldrarna. Leka tyst var något annat han kom ihåg. De hade varit tvungna att leka tysta lekar annars fick farmor ont i huvudet. Jens tänkte alltid på sina farföräldrar när han gick uppför trapporna till Fredriksson.

– Tjenare. Regnar det fortfarande lika mycket?
– Ja, det öser ned.
– Vill du ha lite korv, kanske kaffe efteråt så att du får upp värmen?
– Det låter bra.  

Fredriksson trängde ihop tio korvar i stekpannan och gav Jens en öl.

– Vad säger du om det Bengt sa då?
– Samma gamla gnäll. Så fort ägarna inte är nöjda med siffrorna sätter de press. Och den där pressen går rakt ned genom hierarkin och stannar på oss. Samma jämt ”det är viktigt att vi jobbar på, engagemang, måste bli bättre”.
– Ja, man känner igen det.
– Kommer säkert någon konsult och försöker göra om arbetssättet eller kartlägga något. Processer kanske, det verkar populärt. I slutändan handlar det ändå om att vi ska jobba hårdare. Ingen idé att bry sig om. Om ett halvår blir det ett nytt ryck. Det brukar gå i intervall på halvår tills nästa arbetssätt ska testas och i fem års intervall innan det börjar om igen. Allt går bara runt.
– Det där med whiteboardtavlan körde de ju med när vi började minns du?
– Visst, det är inget nytt. Äh vi släpper det nu. Bara samma gamla tugg hela tiden.
– Har du sett den nya Batman filmen?
– Nä, gick aldrig på den. Vi pratade om det men det blev aldrig av.
– Ska vi ta den då?
– Visst

De bar ut korv, bröd, senap och öl till vardagsrummet. Fredriksson hade en genomgående stil. Tunga möbler i skinn, läder och mörka färger. Det var mycket teknik i lägenheten. Fredriksson lade i stort sett hela lönen på hemelektronik. Vardagsrummet var rektangulärt och inrett på längden för att få plats med projektor och filmduk. Hela rummet var som en liten bio med ett dyrt hemmabiosystem och svarta skinnfåtöljer med fotpallar. Fåtöljerna gick att fälla bakåt och inte sällan somnade Fredriksson där framför en film. Hemmabiosystemet var kopplat till datorn och där hade han lagt upp ett stort elektronsikt bibliotek med filmer och serier. Jens gillade att kolla på film hemma hos Fredriksson. För ett par timmar försvann han bort och glömde vardagen och verkligheten. De satte sig tillrätta i skinnfåtöljerna med korv och öl och rullade igång filmen. Korv var det bästa snackset till film. Det blev både middag och snacks på samma gång. Fem korvar med bröd mättade och ölen gjorde dem behagligt berusade. Fredriksson såg till att alltid ha minst en platta sofiero starköl hemma. En del filmkvällar gick det åt en hel platta och därför tyckte han att det var bäst att ha lite mer så att det inte blev tomt i kylen. Efter 20-25 minuter var korven slut och Fredriksson pausade filmen och gick för att brygga en kanna kaffe. Jens tog en öl till och tittade ut genom fönstret på regnet. Hans egen spegelbild syntes i rutan. Den bilden kunde få honom att fastna i timmar framför spegeln. Han försökte försäkra sig om att eller övertyga sig om att det var sig själv han såg. Att det var hans ansikte. En dag hade han inte kommit iväg till jobbet på grund av att han fastnat framför spegeln. För att det inte skulle upprepas hade han slängt alla speglar utom den i badrumsskåpet. På veckorna lät han badrumsskåpsdörren stå på vid gavel för att undvika spegeln. På helgerna tillät han sig att titta. Han såg det som en del i undersökningen att komma fram till vem han var och vad som utgjorde hans egen persons kärna, hans essens. För att inte fastna hela helgerna framför spegeln hade han utarbetat en metod för att slita sig därifrån. Han slöt ögonen och slog sig själv i ansiktet med öppen hand. En kort stund svartnade det för ögonen och inget annat än smärtan var verkligt. När han återigen öppnade ögonen såg han avtrycket av en röd hand i ansiktet. Det fungerade som bevis för att det var hans egen spegelbild han såg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s