Rörelser i mörkret

– Vi gör som vanligt va? Väntar på att kaffet runnit ned och häller upp det på termos innan vi startar filmen igen.  

Jens väcktes från spegelbilden i rutan och sina funderingar.  

– Visst, det är lika bra så slipper vi glömma bort att stänga av bryggaren.

Han gick ut till Fredriksson i köket.

– Du
– Ja
– Jag vill inte tjata men tror du inte att det är bäst att prata med någon om det där? Han pekade på Jens handskbeklädda händer.
– Nej, det är ingen idé.
– Det kanske hjälper. Jag menar sån där kognitiv någonting. Som när man behandlar fobier.
– Men det är ingen fobi och så skulle de tro att jag är tokig.
– Funkar det skulle du slippa handskarna.
– Jo det är klart. Men de stör mig inte så mycket längre. Jag har vant mig.
– Är det inte många som frågar och tittar då?
– Säger att jag har utslag och har på mig handskarna för att skydda händerna.  

Fredriksson nickade och hällde upp kaffet i en termos. Även om de umgicks mycket så pratade de inte mycket med varandra. I alla fall inte om betydande saker. Men med öl i kroppen pratade de. Så var det alltid.

– Det har blivit bättre nu också på senaste tiden.
– Jaså
– Det måste gå att bevisa eller hur?
– Vad menar du?
– Ja, minnen och intressen och sånt där är jävligt svårt att bevisa annat än teoretiskt. Men när det handlar om kroppen måste det gå att få fram fysiska bevis. – Typ DNA?
– Kanske, eller något i den stilen.

Fredriksson sjönk ned i fåtöljen och hällde upp kaffe till Jens och sig själv.  

– En annan variant är att märka.
– Vadå?
– Som på jobbet med streckkoder du vet. Fast du skulle kunna byta ut streckkod emot en tatuering som bevisar att händerna som var dina igår är samma idag och alltså är det dina händer.
– Fan, det är ingen dålig idé. Jens lutade sig fram och drack av kaffet.
– Fast det faller på att jag inte har några tatueringar och då vet jag inte om det är mina händer från början.
– Det är klart. Men jag vet att det är dina händer. Vad är bättre än ett vittnesmål?
– Jo, någonstans vet väl jag det med och inte för att jag misstror ditt vittnesmål, han flinande åt Fredriksson, men jag vill hitta den bit av mig själv som verkligen är jag och den processen behöver jag göra själv. Du vet, frågar jag en läkare vet jag vilket svar jag kommer att få. Andra människors övertygelse är jag inte oroad över utan bristen av min egen. Jens satt framåtböjd över soffbordet, drack mer av kaffet och gestikulerade med händerna när han talade.
– Jag hittade egentligen inget intresse som är speciellt för mig och då tänkte jag att det kanske är knutet till kroppen istället för mina intressen.

Fredriksson tittade på Jens och hade svårt att hänga med.  

– Jag menar finns det någon kroppsdel som verkligen utgör mig?
– Men du är väl du?
– Jo, men allt har en kärna. Tänk på Liverpool, vilken spelare tänker du på då?
– Gerrard.
– Vem tänker du på i Metallica?
– Hetfield.
– Du ser, allt har en kärna. Så jag undrar om det inte finns hos mig med.
– Att huvudet är ditt mer än händerna?

– Något sånt.  

Fredriksson öppnade en öl och drack innan nästa kopp kaffe.  

– När jag gick igenom kroppen upptäckte jag att händerna kändes minst som mina eller som minst mig. Därför tog jag på handskarna för det blev jävligt jobbigt att stirra på dem hela dagarna och känna att de inte var mina, eller mindre mig än resten. Nästan som om någon annan rörde vid mig när jag kliade mig. Det försvann med handskarna.  

Fredriksson drack ur ölen. Han hade nästan svept den.

– Fast det stämmer inte Jens.
– Hur då? Även om jag tänkte på Gerrard först så utgör han bara en liten del av laget. Själv skulle han inte vinna en enda match. Likadant med Metallica. Utan de andra skulle det inte vara Metallica.
– Men de utgör en kärna eller hur? Det finns andra delar men de är ändå en kärna.
– Nej, de är ingen kärna om de andra delarna inte finns. Allt behövs för att skapa helheten.  

Jens satt tyst. Det var inte ofta som Fredriksson argumenterade emot honom.  

– Jag ser det inte så.
– Varför Jens, varför ser du det inte så?
– Vet inte. För att se en mening med allt?

De tog var sin öl till och Jens plockade fram snusdosan. Fredriksson slog på filmen igen. Berusningen gjorde att de sjönk djupare ned i fåtöljerna. De rundade av med några avsnitt av 24 som gick i maratonvisning på tv. Vid 00:30 bröt Jens upp påtagligt berusad.  

– Fan Jensa, behöver du snacka är det bara att snacka det vet du.
– Visst. Det är lugnt, ingen fara. Hitta på något imorgon?
– Ja, absolut. Vi hörs när vi vaknar.