Rörelser i mörkret

Förord
Det är dags för den sista delen av novellen Personlig essens. Luta dig tillbaka och följ mig in i mörkret.

Jens gick ned för trapporna. Världen rörde sig i svepande rörelser omkring honom. Det hade äntligen slutat regna och nattluften var ren och klar. Den fick honom att tänka en aning nyktrare. Ett bevis. Han hade tänkt på det innan men efter diskussionen med Fredriksson var det tydligare. Bevisa att händerna är en del av helheten. En del av honom. Att de inte var mindre Jens än någon annan kroppsdel. Alkoholen fick hjärtat att pumpa snabbt i kroppen under promenaden hem. Jens fann tröst i Fredrikssons resonemang. Även om han hade argumenterat emot honom fann han tröst i att kärnan inte var någon kärna om de andra delarna inte fanns. Att det var helheten och helhetsegenskaperna som alla delarna skapade som var han. Det kanske var just alla hans skiftande intressen som skapade helheten, hans person. Kanske var kärnan, essensen i honom just att det inte fanns någon kärna. Det kunde vara så. Jens ville att det skulle vara så. Det skulle innebära att han kunde lämna grubblerierna bakom sig. Att han var klar med dem. Det skulle innebära att han kunde ta av sig handskarna och vara som folk igen. Det skulle kunna vara så. Frågan var om det var så? Jens låste upp porten till trappuppgången. Han behövde fortfarande ett bevis för att konstatera faktum och gå vidare. Ett bevis han alltid skulle bli påmind om. Ett klanderfritt bevis bortom alla tvivel. Det fanns ett sätt att bevisa det på. Han hade haft det i tankarna en tid, i bakhuvudet men tyckt att det varit för osäkert för att testa det. Diskussionen ikväll hade fått honom att förstå teorin bakom sin metod. Det hade fått vågskålen att tippa över. Han skulle bevisa för sig själv att det var alla delarna av honom såväl psykiskt som fysiskt som utgjorde helheten och att det även utgjorde kärnan, hans essens.  

Jens fumlade med nyckeln en stund. En del saker var svårare med handskarna på. Det var mörkt i lägenheten och han lät det vara så förutom i köket. Trots berusningen var han noggrann och metodisk. Han tände kökslampan, drog för persiennerna, lade fram mobilen, en skärbräda och den största kökskniven. Saknades det något? Några handdukar och tejp att binda om med. Jens satte sig ned och såg att allt var i sin ordning. Nu var det dags. Metoden var i sig enkel och det var just enkelheten som gjorde att Jens kände sig trygg med den. Av med vänsterhandsken. Det vände sig i magen på Jens när han tittade på den nakna handen. Avsmak och vämjelse. Det kunde inte vara hans hand. Ett par djupa andetag lugnade ned illamåendet. Vänstra handens lillfinger på skärbrädan. Han lade an kniven mitt på fingret, mellan lederna och måttade några gånger i luften. Inte tveka. En hög båge och ett bestämt, hårt hugg. Eggen skar ned en bit i träet. Stumpen låg kvar på skärbrädan. Blodet pulserade ut ur den bit av fingret som var kvar. Jens tog handduken och virade hårt runt handen och fäste med silvertejp. Han ringde efter en ambulans och sa att han råkat skära sig jävligt illa på fyllan. Metoden hade fungerat. Han kände smärta, sorg, ånger och saknad. Precis de känslor han hoppats på att känna. Det bevisade att hans händer var en del av honom och att det var därför han saknade den bit av lillfingret som inte längre var en del av honom. Inga mer handskar, inga mer grubblerier och inget mer lillfinger.

Det blev en lång natt på akuten. Läkaren misstänkte att han blivit utsatt för tortyr och misshandel i en uppgörelse. Jens förnekade det men blev inte trodd. Stumpen hade han gjort sig av med innan ambulansen kom. Det hade funnits en risk att fingret gått att rädda. Jens ville inte det. På morgonen fick han gå därifrån med handen i ett stort paket. Han ringde Fredriksson.  

– God morgon din sjusovare!
– Fan vad tidig du är.
РJa, det blev s̴. Kan jag komma f̦rbi p̴ frukost?
– Visst, lite kaffe och macka kan jag fixa.
РDet har l̦st sig nu. Inga mer handskar.
– Inga mer handskar?
– Nej, du hade rätt. Delarna skapar tillsammans helhetsegenskaper och dessa helhetsegenskaper är jag.
– Vad bra.
– Och nu har jag bevisat det för mig själv.
РHur d̴? Hur gjorde du?
– Jag berättar när jag kommer fram. Är nog 10 min bort.
– Ok.  

De lade på. Det var lätt att slå på knapplåset utan handskar. Jens lät mobilen försvinna ned i innerfickan på jackan. Det regnade inte idag.