Rörelser i mörkret

2007-07-26
Jag har försökt att forska i husets historia dels för att söka en logisk förklaring till historierna som berättas om det och dels för att vara påläst innan min historia tar vid. Forskningen har gått väldigt trögt och det jag har lyckats få fram är följande:
Huset Brunnstäppa ägs idag av ett par som har två barn tillsammans. De köpte gården som huset tillhör för snart fem år sen med tanken att barnen skulle få växa upp på landet. De var egentligen inga lantmänniskor själva utan hade båda växt upp i städer. Däremot hade de ett par släktled tillbaka far- och morföräldrar som livnärt sig som jordbrukare och bönder och det var antagligen därifrån dragningen till landsbygden kom. Fastigheten var för liten för att bedriva någon form av kommersiellt jordbruk men de ville gärna använda någon av de andra tillgångarna som gården erbjöd för affärsverksamhet. Det som låg närmast till hands var att rusta ett av boningshusen som hade följt med på köpet fast som de inte hade någon användning av. De renoverade, putsade och fejade på lediga stunder och fick god hjälp av vänner och föräldrar. När det väl stod klart var de så nöjda att de var sugna på att byta hus själva och flytta in där. Barnen tyckte däremot inte att det nyrenoverade huset var särskilt inbjudande. Nej snarare så ogillade de huset starkt men det kunde de inte säga för då kunde deras föräldrar bli ledsna. Istället sa de till sina föräldrar att de trivdes så bra i det huset de bodde i nu. Därför flyttade de aldrig utan gjorde som de hade planerat från början och hyrde ut huset till sommargäster.

Första året kom det en tysk familj som var överlyckliga över att ha hittat ett hus i fint skick med vacker omgivning där de kunde bo hela sommaren. Så blev det nu inte. Den tyska familjen stannade bara i fyra dagar innan de gav sig iväg. De uppgav inte någon egentlig förklaring till varför de inte ville åka så snart utan sa något om att de hade ändrat sig om vad de ville göra på semestern och att den yngste dottern inte ville sova i huset. Efter första natten hade pappan i familjen fått sova i bilen med henne.

Husägarna, som vi kan kalla Anderssons men som egentligen heter något annat, visste inte vad de skulle tro och framförallt var de besvikna över att den tyska familjen inte trivdes i det hus som de hade lagt ned så många timmar på att göra i ordning. Nu var säsongen redan igång och för sent för att locka nya sommargäster. Istället öppnade de ett bed and breakfast och hoppades att de skulle tjäna några slantar på det. Sommaren förflöt och då och då kom det några enstaka gäster och bodde en natt eller två i huset men aldrig mer än så. Andersson misströstade och antog att de helt enkelt inte passade för att driva B&B heller. En dag ägnade fru Andersson en stund åt att läsa i gästboken som hon hade lagt ut i början av sommaren och såg något som hon inte gärna ville tro på. I nästan samtliga hälsningar som stod inskrivna i gästboken stod det förutom de sedvanliga tacken och hejdå fraserna något om att de inte hade kunnat sova. I några av kommentarerna var det tydligt att en del gäster var irriterade, nästan förbannade. På ett ställe stod det: ”jag betalar inte 400 kr per natt för att bli väckt gång på gång under min semester. ”

Både hon och hennes man blev väldigt förvånade för de hade aldrig hört någon gäst klaga. De läste vidare och det stod om rackarungar som sprang runt och knackade på dörren mitt i natten och väckte betalande gäster. Nej, sådana skämt uppskattades inte. Andersons frågade därför sina barn om det var de som hade skämtat och skrämt iväg deras gäster. Nej, svarade barnen och blev förnärmande av att bli anklagande för något sånt. Nej nu kunde de inte hålla tyst längre.

– Det är så där, sa de. Det var därför vi inte ville bo där. Det spökar där!
– Nu får ni höra på, sa Anderssons, ni kan inte skrämma bort våra gäster vi behöver de pengar vi kan tjäna på att hyra ut huset.
– Ni tror oss inte, sa barnen. Det var det vi visste, det är därför vi inte har sagt något.  

Anderssons visste inte vad de skulle göra, de ville ju tro på sina barn.  

– Sov där en natt själva, sa barnen. Kanske tror ni oss då.  

Anderssons gjorde det och slutade anstränga sig för att få huset uthyrt. Nu visste de bättre. Det är här jag kommer in i bilden.