Rörelser i mörkret

2007-08-14
Jag lyckades inte laga dörren och jag kunde inte heller inte hitta något fel på den förutom att den envisas med att gå upp. Lösningen fick helt enkelt bli att hålla den låst.  

En vidare beskrivning av mina göromål under mitt projekt är att efter en eventuell chattstund med vänner och bekanta skriver jag ett stycke till bloggen. Ett stycke som du läser just nu. Det brukar inte ta speciellt lång tid. Den här skrivprocessen kräver inte mer av mig (inte än i alla fall) än att jag sätter mig ned och låter fingrarna röra sig över tangentbordet. Jag skriver om det som hänt och, som för en stund sen, om det som faller mig in. I vanliga fall brukar jag värka fram innehållet i mina berättelser och att skriva en sida kan ta en heldag. Nu tar det max en halvtimme, det går nästan för lätt. Nu ska jag inte börja beklaga mig utan acceptera att situationen är en helt annan. I vanliga fall är det jag som för berättelsen framåt men nu sköter berättelsen det själv. Jag är bara en iakttagare, en betraktare som tar anteckningar. Anteckningar som publiceras direkt och som därför antagligen innehåller både felstavningar och syftningsfel. Återigen är själva vitsen med bloggen att beskriva min verklighet och i min verklighet finns det stavfel, inte mer med det.

Efter en halvtimmes bloggande är det fortfarande förmiddag och jag brukar ta en promenad för att njuta av naturen och motionera min kropp. Än så länge har jag utarbetat tre rundor som jag alternerar emellan. Den kortaste är bara ett par kilometer och den längsta är uppåt en mil. Det är uppskattade avstånd baserat på hur lång tid de har tagit att gå. Efter att jag misslyckats med att laga dörren förut tog jag den långa svängen. Den börjar över trädgården förbi den gamla pumpen. Den är förresten magnifik i sig. Det låter kanske konstigt men för en stadsmänniska som mig gör ett sånt gammalt redskap intryck. Jag testade att dra pumparmen upp och ned några gånger och rätt vad det var kom det upp brunfärgat vatten. Efter ytterliggare några pumpningar blev vattnet renare och jag driftade mig till att smaka en munfull. Det var inget vidare, smakade mest jord. Brunnen är knappa metern i diameter och träet som hindrar en från att trilla ned i brunnen och aldrig komma upp igen, hemska tanke ingen skulle hitta mig om jag föll i, är nytt och fräscht. Anderssons har säkert bytt ut det i samband med att de renoverade. Både för syns skull och för säkerheten. När jag stod där kunde jag inte låta bli att undra om det fanns någon ål nere i brunnen. Det sägs att en ål i brunnen gör vattnet renare. Den äter, enligt sägnen, upp gnagare och andra djur som faller ned och den klarar sig en väldig massa år. Jag motstod impulsen att bända bort en bräda och se efter och fortsatte över ängen bort till en grusväg. Promenaden tog mig till sjön och senare förbi ett hägn med fridfulla kossor som jag stannade och pratade en stund med. Någon gång, men inte den här, har det hänt att Anderssons varit hemma. Deras boningshus ligger ca 5 km från det jag hyr. Jag har fått en känsla av att de undviker mig. Jag brukar svänga förbi dem på mina promenader och jag antar att det är mitt sätt att visa att jag fortfarande är kvar och så får de en möjlighet att kontakta mig om de vill mig någonting.

Promenaderna får igång aptiten men det blir också påtagligare att jag är ensam, att det inte finns någon som väntar på mig när jag kommer tillbaka. För att parera dessa känslor lagar jag mig oftast en lätt lunch eller brer mig några mackor och ringer sen min förläggare. Hon är både road och oroad över mitt projekt. Road för att hon tycker att jag är lite konstig som får för sig att bo i ett spökhus och oroad för att bloggen på något sätt ska göra mig oberoende av förlaget. På kontorstid är hon en av få som finns tillgänglig för ett samtal. Jag är en del av hennes jobb och hennes uppdrag är att se till att jag utvecklas från lovande till bästsäljande. Kan hon bidra till den utvecklingen genom att prata och munhuggas med mig en stund då och då gör hon det.

Hon är duktig på sitt jobb. Ibland eller rätt ofta lockas jag att tro att hon är en vän eller till och med en flirt men när vi har lagt på kommer mina sinnen långsamt till sans igen. Det är min förmåga att dra in pengar till förlaget som gör att hon pratar med mig, inte min person. Stricktly business. Känner jag henne rätt kommer hon att ringa strax efter att jag har lagt ut det här stycket och bedyra att förlaget ser på sina författare som individer och inte som vinstmaskiner. Hursomhelst är hon trevlig och en inte allt för grov gissning är att hon lyckas få mig på bättre humör än vad en man i hennes position skulle göra. Någonstans kanske ni anar en underton hos mig att förlaget gör ekonomisk fördel på min bekostnad genom att använda sig av en kvinnlig förläggare i sina bästa år att handlägga mig. Gör ni det får det stå för er!  

Efter lunchen och samtalet drabbas jag allt som oftast av en trötthet och tristess. Således fördriver jag den första delen av eftermiddagarna med en tupplur, vilket jag ska göra nu.

2007-08-14, senare

Jag ska röra fingrarna extra försiktigt över tangenterna så att jag inte av ren iver skriver något som du, käre läsare, övertolkar. Givetvis är du fri att tolka det som jag skriver som du vill men jag vill inte ge en bild av vad det kan ha varit utan en bild av vad jag faktiskt upplevde. Varken mer eller mindre. Efter att jag avslutade förra stycket lade jag mig på soffan för en tupplur och som vanligt tog det mig inte mer än ett par minuter innan jag dåsade bort. Det är en vana som jag har lagt mig till med när jag ska sova på dagarna. Ibland sover jag inte mer än 10-15 min, en så kallad powernap men oftast blir det uppemot en timme.  

Någon lade en hand på min axel och ruskade mig tills jag vaknade. Det kändes precis som när jag var liten och blev väckt av mamma eller pappa när jag hade försovit mig till skolan. Ett bryskt uppvaknade som gjorde att jag inte visste var jag var någonstans. Förvirringen som uppstår när man går direkt ifrån djupsömn till vakenhet. När jag väl hade samlat tankarna så pass att jag kände igen mig och kom ihåg varför jag var där infann sig obehagskänslorna. Någon hade väckt mig. Det var så det hade känts och det är min verklighet jag försöker gestalta i bloggen och vad jag känner är i högsta grad en del av min verklighet. Jag säger inte att det var någon som väckte mig utan att det kändes så. En känsla som fick mig att söka igenom hela huset, rum efter rum på jakt efter en skämtare eller något annat. Givetvis hittade jag ingen och jag beslöt att försöka skriva av mig det som hänt, det är trots allt därför jag är här. Jag inser nu att jag står inför ett vägskäl. Antingen förklara min väckning med en stark och realistisk dröm eller att tolka det som ett tecken på att det har börjat. Att det jag är här för att beskriva börjar hända. Huden knottrar sig och jag fryser trots värmen. Jag behöver göra något innan tankarna spinner iväg. Sätter punkt.