Brunnstäppa, del 7

2007-08 -15

Det är en ny dag. Det blir alltid en ny dag. Om det finns något som förenar människors tro är det tron på morgondagen. Jag står inför ett vägskäl i min blogg. Jag vill att du ska veta det, käre läsare. Min avsikt är att vara uppriktig och det vill jag att du ska veta. Vägskälet som jag står inför innebär att jag antingen kan skriva om allt som händer mig inkluderat vilken inverkan och påverkan som andra människor har i mitt liv. Eller, med hänsyn just till andra människor skriver jag om det som har att göra med min vistelse här att göra och utelämnar övrigt. Så var det sagt och jag inser nu när orden är nedskrivna att jag gör det som känns rätt för tillfället varken mer eller mindre. Det är mycket svammel idag och jag tror att det delvis beror på att jag inte vill förstöra något, inte bara av hänsyn utan även av rädsla att skrämma bort henne.

Jag sitter och skriver på mitt förmiddagspass. Ute regnare det och har gjort så sen jag vaknade. Min förläggare kom ut igår efter att hon slutat jobba. Till dig, käre läsare, som stör dig på att jag alltid nämner henne vid yrkestitel istället för namn kan jag förklara för dig jag gör det av hänsyn till henne. Hon har stor inverkan på mig, mitt liv och hur jag upplever min verklighet och därför har jag ändå valt att ta med henne i bloggen men nöjt mig med att göra henne anonym för alla utom för henne och antagligen ett antal av hennes arbetskompisar som vet att hon handlägger mig. Hon hade köpt med sig några köttbitar som vi grillade. Jag bjöd henne på ett glas vin. Hon tvekade först, sa att hon skulle köra.

– Du får gärna stanna över natten om du vill.

Hon sade något om att jag inte kunde ge mig och tackade sen ja. Det kändes väldigt bra att ha henne där. Vi pratade om allt möjligt och jag verkade ha glömt varför jag hade ringt henne. Kanske var det som hon sa, en ursäkt för att bjuda hit henne.

Hon väckte mig mitt i natten. Jag vet fortfarande inte om hon drev med mig eller om det var på riktigt. Klockan var runt 03 och hon ruskade mig tills jag vaknade. Det var mörkt i rummet och jag kunde inte avgöra om hon retades med mig eller om hon faktiskt var rädd.

– Det är någon som knackar på dörren.
– Va, nu?
– Jag har hört det i några minuter nu. Först trodde jag att det bara var något som lät, som det kan göra i gamla hus. Men den sista gången knackade det så hårt att rutan i dören skallrade.
– Driver du med mig?
– Nej.

Vi låg tysta en stund och lyssnade efter knackningarna. Det hördes ingenting. Jag reste mig upp ur sängen.

– Vart ska du?
– Se efter om det är någon där.
– Gör inte det, stanna.
– Om det var någon som knackade kanske de behöver hjälp.

Hon ville inte att jag skulle gå men jag gick nedför trappan och ut i hallen. Tankarna snurrade i huvudet och känslan som jag hade haft på eftermiddagen när jag hade blivit väckt kom tillbaka. Det hänger en gardin för fönstret i dörren. Jag tvekade en stund innan jag lyfte på den och tittade ut. Där ute var det sommarnatt och ingen syntes till. Jag gick tillbaka och försökte lugna henne men hon var övertygad om vad hon hade hört. Jag i min tur blev nästan övertygad om att hon var allvarlig. Vi fick någon timmes sömn till innan hon var tvungen att gå upp och åka till jobbet. Jag tror verkligen inte att hon skämtade. Jag tror att hon var rädd på riktigt och hon hade upplevt det som att det knackade på dörren mitt i natten. Innan hon åkte på morgonen bad hon mig att avsluta bloggen, avsluta mitt projekt och åka därifrån. Jag sa att vi kunde höras senare under dagen och sen åkte hon. Jag gick tillbaka till huset. Bryggde en kanna kaffe och satte mig och skriva och där sitter jag nu.

2007-08-15, senare
Det är varmt i solen. Det gassar riktigt ordentligt och jag föredrar att sitta i skuggan. Min förläggare ringde för en stund sen. Hon kunde inte komma ifrån ikväll och undrade om jag inte kunde åka in till stan så kunde vi äta middag. För att genomföra det här projektet behöver jag vara här, svarade jag. Hon blev besviken och någonstans tror jag även att hon var rädd. Att hon hade anat att det var det svaret hon skulle få. Så om du läser det här, min kära förläggare, sittandes med en kaffekopp i handen och sakta och omedvetet skakar på huvudet, halvt road och halvt irriterad över min dumhet. Om du läser det här så läser du också att när det här är över, när projektet är slutfört vill jag bjuda dig inte bara på middag utan på en kryssning. Där vi kan sitta med varsin drink och skratta åt det här. Om du vill så är det ett löfte. Jag vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s