Rörelser i mörkret

2007-08-16

Klockan är 03:16. Jag har precis slagit på datorn och låter fingrarnas rörelser över tangentbordet hjälpa mig att behålla fattningen. För en stund sen väcktes jag av knackningar på dörren. Jag vaknade till och var osäker på vad det var som hade väckt mig. Några minuter förflöt och jag höll på att somna om när det hördes igen. Knackningar på dörren. Lika verkliga som jag själv. Det var det här jag hade väntat på, velat skulle hända. Äntligen något att skriva om, något som lockar läsare. Kanske skulle jag ha smugit ned för trappan, fram till dörren och lyft undan gardinen, precis som sist men med den skillnaden att jag trodde på det den här gången. Kanske skulle jag ha sett att det inte var någon där. Kanske skulle jag ha sett någon eller något som ville in. Jag gjorde inget av detta. Jag låg kvar i sängen utan att röra mig och kände hur min kropp genomfors av en ilning vid varje knackning. Knackningarna tog slut. Väntade och lyssnade på att få höra dörren öppnas, fotsteg i trappan och se hur dörrhandtaget till mitt rum trycktes ned. Det hände inte. Det gick några minuter till och jag tog mig ur sängen och slog på datorn. De invanda rörelserna lugnade mig och nu känns det som om jag är mitt uppe i det.

Det knackar på dörren igen. Det bankar på dörren. Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Förmår inte skriva mer.

2007-08-16,

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har inte sovit någonting och mår inte bra. Känner mig rädd eller paranoid och trött. Min förläggare ringde. Hon hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. Istället hade hon satt sig vid datorn och läst vad jag hade skrivit under natten. Hon ringde upp mig och undrade om jag skämtade eller om jag hade upplevt samma sak som hon. Hon förstod snart att det var det senare. Jag var inte mottaglig för hennes övertalningsförsök att lägga av, avsluta mitt projekt, min blogg men samtidigt har jag börjat fundera på vad det är jag håller på med. Hon undrade om jag klarade mig. För tillfället är det lugnt, svarade jag. Om jag nu var en sån envis idiot som fortsatte att utsätta mig för det här så skulle hon undersöka vad det handlade om. Alltså forska djupare i husets historia och se om det fanns någon förklaring. Hon sa att hon skulle höra av sig under eftermiddagen. Jag gick ut, kände mig rastlös och behövde göra något för att skingra tankarna. Slog ned spikarna som hade krupit upp ur brunnslocket och gick en vända med gräsklipparen. Tog en promenad sen och gick förbi Anderssons. Tänkte att det kanske skulle hjälpa att prata med dem men de höll sig undan. Det är som om jag vore spetälsk. Fast det är värre än så. De betraktar mig inte bara som spetälsk utan som om att jag valt att bli smittad av egen fri vilja. De har inte sagt det till mig men när jag ser barnen, som ibland är ute och leker, gå in så fort de får syn på mig så är det så det känns. Jag kan inte låta bli att undra, är det vad jag har gjort? Har jag letat upp smittan och väckt den till liv?

När jag kom tillbaka hade de där förbannande spikarna i brunnslocket hade krupit upp igen. Behöver antagligen byta ut flera brädor, ev. hela locket för att få ordning på det.