Brunnstäppa, del 9

2007-08-16
Min förläggare ringde för en stund sen. Hon berättade att hon hade ringt till Anderssons som först hade avvisat henne som en del av den profit hungrande girigheten. Efter ett tag hade hon dock lyckats förklara att förlaget inte var inblandat i projektet som jag höll på med mer än att de hade publicerat mina tidigare böcker och att hon dessutom delade deras åsikt om att det hela inte var en bra idé. Samtidigt kan man undra, sa hon till mig, vem som egentligen var en del av den profit hungrande girigheten när de inte ville veta av projektet men ändå hyrde ut huset till mig. Jag log åt hennes sarkasm. Jag log i överhuvudtaget åt att få höra hennes röst. Hon hade ringt och fått ta en del oförtjänt skit av Anderssons bara för att hon brydde sig om mig. Hursomhelst hade hon inte fått ut mer information ur Anderssons än det vi redan visste men hon hade även fått kontaktuppgifter till den förra ägaren, som de inte visste om det var aktuella eller om han ens levde. Jag vill nu liksom förut värna om anonymiteten och nämner inte den förra ägaren vid hans riktiga namn utan vid ett fiktivt som är Bengt.  

Bengt hade ägt gården i stort sett hela sitt liv och sålt den som pensionär när han blev för gammal för att ta hand om den själv. Min förläggare hade sökt honom men hade fått reda på att han var riktigt dålig och låg inlagd. Istället hade hon lyckats få tag på en av hans två döttrar som nu var i fyrtioårsåldern och som vi kan kalla Maja. Hon var till en början inte heller villig att prata men när min förläggare nämnde det gamla huset som jag hyrde för mitt projekt ändrade hon sig. De hade träffats för en fika och min förläggare beklagade omständigheterna nu när Majas pappa Bengt var så dålig.

– Han är gammal, vet du. Visst är det sorgligt men de är ändå livets gång.
– Ja, jag antar det.
– Berätta nu vad det är din pojkvän har ställt till med.  

Hon berättade om mitt projekt, om Anderssons och hur både hon själv och jag hade upplevt obehagliga saker. Hon berättade också att jag var så jävla envis att jag stannade kvar trots att jag var rädd.

– Varför jag sökte upp dig beror på att vi vill ta reda på historien bakom allting. Om du vet något, om det finns någon förklaring. 
– Jag har inte tänkt eller pratat om det där huset på många många år. Anderssons säger du, det minns jag nu att pappa sålde till dem. Han hade dåligt samvete över att han inte berättade om Brunnstäppa. Jag och min syster övertalade honom att inte berätta, vi skulle aldrig ha fått det sålt då.
– Varför skulle ni inte ha fått det sålt?
– För att det är som du säger. Det spökar där, det är hemsökt eller man ska helt enkelt inte vara där. Framförallt inte på natten. Det är starkare då.
– Vadå?
– Vad det nu än för något så är det starkare på natten. På dagarna märker man det knappt om man inte vet vad man ska titta efter. Det kan vara knarr i trappan, ett fönster som går upp eller något liknande. På natten ska vi inte tala om.
– Knackningar?
– Ja, knackningar. Vi fick inte gå dit för våra föräldrar när vi var små. Vi fick inte ens tala om huset och vad som skedde där för det kunde betyda otur och olycka. Farmor var väl den som kände till det bäst och ibland kunde hon berätta historier för oss.
– Fanns det någon förklaring i de historierna?
– Nej egentligen inte. Mest var det om människor som hade blivit skrämda och saker som hade skett. Det var knackningar, folk som hade blivit väckta precis som din pojkvän. Det är framförallt en historia som etsat sig fast hos mig. Farmor berättade om en gång för länge sen när de hade haft gäster på gården. Hon hade inte varit så gammal och blivit tillsagd att sova i spökhuset istället. Det var inget som hon gärna gjorde men samtidigt var det lite spännande för redan som barn hade hon hört ryktena.
– Det är så gammalt alltså.
– Javisst. Vad jag förstår är spökerierna lika gamla som gården. Hur som gick hon och lade sig. Hennes bror var med också och han försökte skrämmas gång på gång. Men när det väl blev mörkt tystnade även han. Farmor sa att hon aldrig hade sett sin bror så rädd. De låg nästan och väntade på att knackningarna som de hade hört så mycket om skulle börja. Det gjorde de inte och efter en stund slappnade de av. De tänkte att det var en historia som vuxna berättade för att barn inte skulle gå dit och leka. När man tänkte efter skulle väl aldrig deras föräldrar ha skickat iväg dem till ett spökhus? Nej, det hela var nog bara ett rykte. Då kom rösterna.
– Rösterna?
– Ja. Farmor hörde dem först och frågade sin bror om han också hörde dem. Han svarade att hon aldrig skulle lyckas att skrämma honom. Men så hörde han dem. De trodde att det var deras föräldrar med gäster som var ute och tog en kvällspromenad. Det var det inte. Det var inte deras röster. De hörde inte några ord utan bara en mummel. Farmor berättade att hon och hennes bror höll varandra i handen lyssnade och väntade. Hennes bror vågade sig upp och tittade ut genom fönstret men det var ingen där. När han kom tillbaka hördes rösterna igen, högre än förut.
– Vad gjorde de?
– Rösterna blev fler och fler för att plötsligt tystna. Helt tyst och sen kom knackningarna. Min farmor och hennes bror smög nedför trappan. Farmor blundade när hon gick förbi ytterdörren och knackningarna bara var någon meter ifrån henne. De tog sig igenom huset och klättrade ut genom fönstret i skafferiet och sprang tillbaks till gården. De ville inte gå in och väcka sina föräldrar och gästerna så de sov på loftet till ladan den natten. Fast bara en åt gången. När den ena sov lyssnade den andra efter rösterna om de skulle komma efter dem. Det gjorde de inte.
– Usch, vad otäckt, vad hemskt.
– Ja. Farmor gick aldrig dit igen när det var mörkt under resten av sitt liv. Hon var livrädd för det där stället.  
– Visste hon vad det berodde på, att det spökade alltså?
– Jag hörde dem prata en gång och då nämnde de något om en oförrätt men jag vet inte riktigt. Jag var så väldigt liten och stället är väldigt gammalt.  

Här hade hon gjort en lång paus och min förläggare trodde att Maja var färdigpratad samtidigt var det något som höll henne kvar.

– En sak till.
– Vad?
– Jag och min syster gick tillbaka till huset en gång när det var mörkt när vi var tonåringar. Vet inte riktigt varför. Antar att vi hetsade varandra men också att vi på något sätt sökte bekräftelse på allt det vi hade hört om stället verkligen var sant. Det är jobbigt än idag att prata om det. Du ser, jag ryser över hela kroppen.
– Jag vill inte pressa dig men om du orkar vill jag hemskt gärna höra?
– Vill du verkligen det?
– Jag måste. Jag vet inte annars hur jag ska övertyga Håkan om att sluta.
– Ok. Vi gick dit. Det var mörkt. Vi behövde inte mer än att närma oss stället innan vi kände att det var något fel. Det kan visserligen ha varit inbillning men jag tror inte det. En stark känsla av att det är något dåligt här och jag gör bäst i att vända. Men det vi gjorde vi inte. Så hörde vi rösterna som farmor hade berättat om. Vi trodde också att det var några som var ute på promenad men det kom inga och ändå blev rösterna starkare. De lät hotfulla, upphetsade. Det gick inte att höra några ord bara det där mumlet som jag fortfarande kan höra ibland, det har satt sig fast. Sen kom det hammarslag. Det lät som om de kom ca 20 m till höger om oss. Nästan från brunnen. Det var precis som att någon spikade men det var ingen där. Och så det sista.  

Här gjorde Maja återigen en lång paus. Det var helt klart jobbigt för henne att återuppleva dessa minnen. Det syntes på henne, all färg hade försvunnit från ansiktet.

– Vi hörde ett ord klart och tydligt. Både min bror och jag. Ett ord som trängde igenom mumlet och hammarslagen. Och sen dess är själva innebörden av det ordet den kvällen för mig.
– Vad hörde ni?
– Någon ropade ”hjälp”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s