Brunnstäppa, del 10

2007-08-16
Vi pratade en stund till och rundade av. Samtalet med Maja hade helt klart gjort intryck på henne.

– Är det inte nog nu, frågade hon mig. Vad behöver du höra mer för att lägga av? Att någon råkat riktigt illa ut?  

Jag hade inga svar.

– Det är ju för fan bara en blogg. Det är inte värt det. Du hörde vad Maja berättade om både sig och sin farmor. Livslång rädsla. Är det du vill ha?
– Nej, det vill jag inte. Men det känns som om jag sviker mina läsare. Det känns som om jag är skyldig dem att stanna kvar och skriva något som de vill läsa. – Vad är du skyldig dem för något, berätta det för mig.
– Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag.
– Men du är i ett jävla spökhus idag. Är det där du vill vara? Ska du offra dig själv bara för att ett gäng skräckromantiserande ungdomar har läst dina böcker?
 
Återigen hade jag inga svar. Vårt samtal tog slut där. Det var ingen tvekan om att hon var förbannad. Jag försökte förstå mig själv. Här hade jag träffat en kvinna som jag gillade och som helt klart brydde sig om mig och så äventyrade jag allt för att skriva en blogg om hur det är att leva i ett spökhus. Jag kan inte förstå, kan inte förklara men det är något som håller mig kvar här. En historia som måste berättas genom mig för annars kommer ingen annan göra det.

2007 – 08 – 17
Jag väntar nu. Avvaktar och ser vad som händer. Det är ingen mening med att ringa upp min förläggare. Jag har inget nytt att säga. Det finns en möjlighet att hon läser vad jag skriver och i sådana fall hoppas jag att hon förstår att jag har fattat tycke för henne och mer än gärna träffar henne fler gånger. Jag hoppas också att hon förstår att jag behöver vårda de egenskaper och förmågor som utgör själva essensen av min person och att fullfölja det jag förutsatt mig är en del av detta. Jag väljer att skriva direkt till dig nu, min kära förläggare, och du käre läsare får finna dig i att agera iakttagare istället för mottagare för en stund.  
Du är fri att tycka att jag är en idiot men om jag tar bort en del av mig som du tycker gör mig till en idiot är det inte längre jag och att du fortsättningsvis inte kommer att träffa samma person som du en gång träffade. Det är möjligt att jag gör mig svår och omständlig och det är möjligt att du tycker att jag kräver mycket av dig. Men ändå. Jag är övertygad om att du hellre träffar mitt riktiga jag om så bara för en endaste gång än ett jag som är reducerat och vingklippt. Jag vet inte om mina ord gör dig klokare och ger dig någon form av förståelse till varför jag stannar trots de uppenbara riskerna. Jag vet inte om mina ord gör mig själv klokare. Det finns inget konkret, inga handfasta argument till varför jag stannar. Bara jag och känslan av att det finns något mer att säga, något mer att berätta.
2007 – 08 – 17
Att vänta ger mig tid till förberedelse. Jag tänker inte gå och lägga mig ikväll. Jag tänker inte sova. Istället kommer jag att sitta vid köksbordet med lampan släckt, en kanna kaffe, en ficklampa och en hammare. Lampan ska vara släckt om det emot all förmodan är någon eller några som försöker att skrämma mig, skulle inte bli förvånad om Anderssons skulle hitta på något sånt här, inte ska se att jag väntar på dem. Kaffet ska hålla mig vaken. Ficklampan för att jaga efter dem med ut i natten och så slutligen hammaren. En form av primitivt vapen som inte fyller någon funktion om det nu är spöken, gengångare eller något annat oförklarligt som hemsöker det här huset och den här platsen men som utgör en skön tyngd i handen.  

Det skymmer ute.
Mina redskap ligger framför mig på bordet.
Kaffebryggaren är laddad.
Har inget mer att skriva för tillfället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s