Brunnstäppa, del 12

2007-08-18

Allt är natt. Ska snart tillbaka.  

Jag gick fram till dörren. Lyfte på gardinen och lyste ut med ficklampan. Tomt. Gick ut. En vanlig sommarnatt. Så kom rösterna. Överallt, runt omkring mig och alldeles nära. De var upprörda och upphetsade. Jag jagade runt med ficklampan men såg inget. Jag ropade:

– Vad vill ni? Inget svar.  

Mumlet pressade sig på mig. Kvav luft som ville tränga ned i mina lungor. Fick svårt att andas.

– Vad, ropade jag, varför?   Ett ord tog sig fram genom mumlet. Samma ord som jag hört berättas om.  
– Hjälp.  

Det kom från brunnen. Samma brunn som jag hade försökt att laga brunnslocket på.

Igen:
– Hjälp.  

Det var någon i brunnen. Satte mig på knä bredvid brunnen och lyssnade. Det krafsade emot brädorna. Ett djur? Nej, någon som försökte att ta sig ut. Någon som försökte att få grepp om brädorna genom att pressa naglarna mellan dem.  

– Vänta, skrek jag. Akta fingrarna. Jag ska bända loss brädorna.  

Jag satte hammaren under en av brädorna och tog spjärn emot fundamentet. Inget hände.

– Hjälp mig, hörde jag igen.
– Vänta, jag håller på.  

Jag satte hammaren emot de spikar jag tidigare hade försökt att slå ned. De gav med sig och följde med upp. Tog spjärn emot fundamentet igen. Den här gången lossnade den första brädan. Ett svart hål visade sig. Ett svart hål ned till vattnet. Och en hand. En hand som greppade om nästa bräda och tryckte uppåt. Jag hjälpte till med hammaren och nästa lossnade. Ett ansikte skymtade i mörkret. En bräda till lossnade.

– Hjälp mig.  

Jag böjde mig ned över hålet och såg konturerna av ett huvud och därunder en kropp.

– Ta min hand, sa jag och sträckte mig ned.  

En hand kom upp för att möta min. Huvudet vändes uppåt. Ett par ögon mötte mina. De såg mig och de såg rakt igenom mig. Jag visste att de ögonen hädanefter alltid skulle se mig. Något stängdes inom mig och jag drog tillbaka min hand.

– Nej, ropade det. Hjälp mig. Nej.  

Jag kravlade bakåt. Lämnade ficklampan och hammaren. Tog mig upp på fötter och sprang upp till huset. Borde sprungit till bilen men hade inte nycklarna på mig. Kröp under bordet igen och där sitter jag nu. Blöder från en handen. Stack mig på något när jag tog bort bräderna.   Det är klart. Jag har inget mer att berätta. Jag behövs inget längre. Allt är svart och jag ska snart tillbaka. Tillbaka till brunnen. Det kallar på mig. Det knackar på dörren igen och jag kan höra ordet hjälp.  

Jag behöver hjälp. När jag går tillbaks, för det kommer jag att göra, kan inte stå emot, kommer jag att ta handen och jag kommer att försvinna ned. Därför ber jag dig om hjälp, min käresta, min förläggare. Hämta mig. Kom hit och ta mig med. Snälla. För det är nära nu. Det är här. Det är nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s