Brunnstäppa, del 13, sista delen

2007-11-01
Det här är det sista inlägget i bloggen. Det är jag, för er läsare känd som förläggaren, som skriver. Jag vill meddela att Håkan Storm efter omständigheterna och alla löpsedlar om ”Känd författare drabbad av vansinne, läs hans egna ord” mår förhållandevis bra. Förlaget har beslutat att ge ut Håkans blogg som bok och stycket jag skriver nu kommer att fungera som epilog.

Som ni förstår åkte jag ut till Brunnstäppa. Jag lämnade bilen på och lät lyktorna lysa upp trädgården och brunnen. Hans ficklampa lyste fortfarande och hela brunnslocket var borttaget. Det hördes inga röster, inga knackningar och inga rop på hjälp. Det var helt tyst. Jag tog hans ficklampa och lyste ned i brunnen. Det var svårt att se.

– Håkan, ropade jag och jag såg en rörelse. Han levde. Det var säkert fyra-fem meter ned till vattnet. Jag hade en bogserlina i bilen som jag kastade ned.
– Håll fast så drar jag upp dig.  

Jag fick ingen respons och började gripas av panik. Det var antagligen bara en tidsfråga innan hans ansikte kom under vattnet och det skulle vara försent. Jag backade fram min bil och knöt fast repet i dragkroken. Mörkret och vad Håkan hade mött där lockade inte men skulle han överleva var det enda chansen. Därför klättrade jag ned med hjälp av bogserlinan. Vattnet var iskallt. Jag försökte få kontakt med honom. Han tittade på mig men såg mig inte. Ögonen var dimmiga. Det enda han sa om och om igen knappt hörbart var:
– Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp.  

Jag lyckades få linan under hans armar och knöt fram på bröstet. Under tiden fick jag trampa vatten. Det tog säkert tio minuter men det var bara att fortsätta. Sen började jag att klättra upp. Då grep han tag om mig och tittade på mig.

– Hjälp, lämna mig inte.  

Jag försökte att förklara att jag höll på att hjälpa honom men han förstod inte. Fick bända upp hans fingrar en efter en innan jag tog mig loss och kunde börja klättra upp. Det var fruktansvärt tungt men jag visste att jag måste klara det. Det fanns inget annat. Linan skar in i händerna och jag blödde ymnigt. Väl uppe insåg jag han var alldeles för tung att dra upp. Istället satte jag mig i bilen, körde sakta på ettans växel och drog upp honom. Han skrapade sig svårt och linan gjorde honom illa.  På något sätt fick jag in honom i bilen och lämnade Brunnstäppa bakom mig. Jag ringde till sjukhuset och bad dem att förbereda sig för att jag kom in med en svårt skadad man. När vi var framme hade han förlorat medvetandet helt. Jag vet inte riktigt vad de gjorde med honom men de sa att han var kraftigt nedkyld och hade flera skrapsår. Resten av natten var svår men de sa att han skulle klara sig. Fysiskt, tänkte jag, men hur är det psykiskt när han vaknar upp. Skulle han bli helt återställd?    

Det gick några dagar och han fick åka hem vilket innebar att vi åkte till min lägenhet. Vi flyttade ihop dels för att vad skulle vi annars göra och dels för att Håkan inte klarade av att vara ensam. Han kommer inte skriva mer för att skriva är ett ensamt jobb och han kan helt enkelt inte vara ensam längre. Ibland kan jag se hur han stelnar till, stannar upp mitt i en rörelse. Långsamt vänder han sig om som om han skulle ha fått nackspärr. Jag frågade en gång vad det var.
– Det ser mig, svarade han. Vill att jag ska ta handen.
– Hysch, hysch älskling. Vi är inte där nu. Vi är här och jag är här. Känner du det? Känner du hur jag håller om dig?
– Ja, det känner jag. Men det släpper inte.
– Aldrig ge vika Håkan. Aldrig. Det här är vårt liv vår värld och det finns inte plats för Brunnstäppa. Förstår du?  

Efter ett tag lugnade han sig. Oftast är han som vanligt. Livsglad, ironisk och snabb. Han har alltid flera projekt på gång, nu senast pratar han om att han vill starta ett bokcafé. Antar att det är hans sätt att få utlopp för all den kreativitet som blir uppdämd i och med att han inte kan skriva längre. Vi har ett liv tillsammans med ett antal begränsningar men vilka har inte det? Håkan kan inte vara ensam, vi sover alltid med öronproppar så att vi inte ska höra mummel eller knackningar på dörren och vi kommer antagligen alltid att bo mitt inne i staden i lägenhet. Det är inte så farligt. Vi tänker inte på det längre. Det har blivit självklarheter för oss.   Nu vet du hur det gick, käre läsare. I alla fall för oss. Det finns säkert något ytterligare att berätta om Brunnstäppa men inte av eller genom oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s