Är du fejk?

En berättelse av Eric Rosenqvist

Jag har flyttat och skaffat hemligt nummer. Jag har, efter förmåga, raderat all min digitala närvaro på nätet. Ändå kommer det på något sätt fram meddelanden till mig. Via sms, mejl, brev och till och med samtal. Jag vet inte hur det går till men tydligen går det att få tag på mina uppgifter om viljan och kunskapen finns. De frågar alltid samma saker; fejkade du bilden? Varför fejkade du bilden? Är bilden på riktigt? Varför gjorde du det? Är det fejk? Är du fejk?

Jag har svarat. Inte bra en gång utan massor med gånger. Jag ska svara den här sista gången och sen aldrig mer. Jag ber er. Läs det som jag skriver här om du vill ha svar, för mer finns inte att berätta oavsett hur många frågor som ställs.

Jag ska försöka hålla mig kort.

På den tiden gillade jag att fotografera. Det gör jag inte längre. All uppståndelse och hat har fått mig att göra mig av med all utrustning och även alla bilder. Utom just den som lever sitt eget liv på nätet. Till en början hade jag inte någon speciell inriktning utan fotograferade det som föll mig in. Intresset fördjupades och jag gick några kurser, skaffade mig mer utrustning och framförallt, tittade på andras bilder. Det var då jag lade märke till att jag föredrog landskapsbilder. När jag tittade på en bra landskapsbild kunde jag nästan kliva in i den och låta fantasin flöda. En bra landskapsbild var bättre än vilken tavla som helst. I mitt tycke alltså. Därför började jag att fotografera landskap själv. Först bara genom att ta med kameran när jag tog en promenad men snart planerade jag dagsutflykter under helger för att fotografera landskap. Ibland fick jag till en bra bild men oftast var jag inte nöjd och de gånger jag var nöjd visste jag inte vad jag hade gjort rätt. Det var tur och slump som avgjorde. Utflykterna var trevliga, både att planera och genomföra så jag fortsatte i alla fall. En del gånger åkte jag med en vän men oftast åkte jag själv. Med tiden blev faktiskt resultaten bättre och jag började nära en liten försiktig dröm om att kunna försörja mig på mina landskapsbilder. Jag laddade upp mina bästa bilder på delningssajter och visst var det några som använde dem men jag förstod rätt snart att min dröm skulle stanna vid just en dröm. Jag skriver det här för att förklara på vilken nivå mina bilder var. Jag vet att en del håller just det som en orsak. Att jag i besvikelse över min ringa framgång som fotograf tog till greppet att fejka en bild för att skapa mig själv ett namn. Det får stå för dem. Jag berättar bara det jag vet här.

När bilden i fråga togs gick det till på samma sätt. Jag gjorde en helgutflykt för att fotografera landskap som så många gånger förr. Och nej, jag tänker inte berätta vart av hänsyn både till platsen och till dem som bor i dess närhet. Jag vet att det kommer att hållas emot mig. Att platsen inte tål en granskning. Jag förstår det och det får vara så. Jag tänker inte låta området med dess djur, natur och invånare bli exploaterade på grund av mig.

Det var inget speciellt med den här dagen. Inget speciellt som hände. Det var september. En månad jag gillar. För att det fortfarande är varmt, för färgerna, för att luften är hög och för att jag känner mig levande då. Samtidigt sentimental på något sätt. Att sommaren är över. Att det som har levt ska dö. Jag fotograferade landskapsbilder där jag försökte få med en bäck. Antingen i förgrunden eller som en avdelare mitt i landskapet. Det är det hela. Jag tog bilderna, åt min matsäck och hade en trevlig promenad tillbaka till bilen.

Någon vecka senare gick jag igenom bilderna. Ingen av dem stack ut på något sätt men jag valde ändå ut en av dem för att publicera på delningssajterna, resten raderade jag. Sen hände inget på över ett halvår innan det började. Först med ett mejl som undrade om det hon såg på bilden stämde? Hade jag lyckats fånga bigfoot på bild? Jag trodde det var skräppost men det fanns en länk till min bild så jag kollade på den för första gången på ett halvår. Vad kan jag säga? Jag ser samma bild som ni. Det är en landskapsbild. Bäcken finns med som en avdelare ungefär mitt i bilden. På andra sidan bäcken, bland träden i sluttningen så står det en figur. Vissa kallar figuren för bigfoot, andra kallar den för ett dött träd. Själv vet jag inte. Jag kan inte förneka att det ser ut som något människoliknande fast ändå annorlunda men jag vet inte. Ok?

Jag såg inget den dagen och jag skulle aldrig ha upptäckt det om ni inte uppmärksammat mig på figuren bland träden.

Berättelsen slutar här. Jag har inget mer att berätta. Jag har inte fejkat bilden. Vare sig riggat upp figuren på plats eller manipulerat bilden i efterhand. Bilden visar vad den visar och ni får avgöra själva vad det är. Ni får avgöra själva om ni vill tro mig. Men jag ber er. Lämna mig i fred.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: