Gamla noveller som pdf

Kära läsare

Det verkar som om ni gillar att läsa novellerna direkt i sin helhet. Jag kommer därför att lägga upp även de redan publicerade novellerna som pdf. Personlig essens ligger uppe redan nu, bara att gå in på sidan Noveller och läsa.

För er som redan läst den och väntar på nytt material, lugn det kommer. Fortsätt bara att hålla utkik efter Rörelser i mörkret.

Noveller som pdf

Kära läsare

Det rör på sig i mörkret igen!

För att underlätta för er, kära läsare,  kommer jag att testa att publicera novellerna som pdf. Tanken är att ni som läsare ska kunna ta del av hela novellen på en gång och på så sätt få en bättre läsupplevelse.

Jag har lagt upp en helt ny novell, på sidan noveller, som pdf för att testa.

Så låt oss gå. Följ mig in i mörkret igen.

Jag Besökaren

När jag vaknar är det något som är fel.
Min kropp i en vinkel den inte borde vara.
Det är något med sängen, den drar mig nedåt.

Och så,
En rörelse.
En ytterst liten rörelse.
Den sänder vibrationer, genom sängens fjädrar,  tas emot av min kropp.

Det är tydligt nu.
Det sitter någon på sängkanten.
Tyngden av denne någon pressar ned sängen,  skapar en lutning som drar min kropp nedåt.
Det är det som är fel.

Jag ligger stilla,  osäker på om besökare vet att jag är vaken,  att jag är medveten om dess närvaro.
Tid förflyter.
Vi svävar runt.
Tiden verkar sakna sin innebörd,  likaså rummet.
Bara mörker som vi flyter runt i.

Jag och besökaren.

Tror att jag inbillat mig,  att jag kanske drömt.
Och så en rörelse igen.
Vibrationer
Fjädrar
Min kropp
Vetskapen om att allt är högst verkligt.

Vad händer om jag rör vid besökaren?
Vad händer om jag rör mig?
Jag rör mig inte.
Inget händer.

Ett dovt knarrande,  bördan på fjädrarna lättar, besökaren reser sig.
Min kropp lyfts uppåt,  rör mig fortfarande inte.
Är besökaren kvar i rummet?
Finns det en närvaro här?

Jag slänger benen över sängkanten,  fötterna på golvet och ställer mig upp.
Bereder mig på att stöta in i besökaren när jag går genom rummet.
Inget händer.
Jag går ut i köket och tar ett glas vatten.
Tittar ut och ser natten.
Inget mer.

Går tillbaka till sovrummet.
Sätter mig på sängkanten.
Något är fel.

Det finns ett motstånd i sängen.
Den ger inte efter som den brukar.
Den är stum.
Den är upptagen.

Det ligger redan någon i sängen.
Besökaren.

Och så jag.
På sängkanten.
Utan att röra mig.

Brunnstäppa, del 13, sista delen

2007-11-01
Det här är det sista inlägget i bloggen. Det är jag, för er läsare känd som förläggaren, som skriver. Jag vill meddela att Håkan Storm efter omständigheterna och alla löpsedlar om ”Känd författare drabbad av vansinne, läs hans egna ord” mår förhållandevis bra. Förlaget har beslutat att ge ut Håkans blogg som bok och stycket jag skriver nu kommer att fungera som epilog.

Som ni förstår åkte jag ut till Brunnstäppa. Jag lämnade bilen på och lät lyktorna lysa upp trädgården och brunnen. Hans ficklampa lyste fortfarande och hela brunnslocket var borttaget. Det hördes inga röster, inga knackningar och inga rop på hjälp. Det var helt tyst. Jag tog hans ficklampa och lyste ned i brunnen. Det var svårt att se.

– Håkan, ropade jag och jag såg en rörelse. Han levde. Det var säkert fyra-fem meter ned till vattnet. Jag hade en bogserlina i bilen som jag kastade ned.
– Håll fast så drar jag upp dig.  

Jag fick ingen respons och började gripas av panik. Det var antagligen bara en tidsfråga innan hans ansikte kom under vattnet och det skulle vara försent. Jag backade fram min bil och knöt fast repet i dragkroken. Mörkret och vad Håkan hade mött där lockade inte men skulle han överleva var det enda chansen. Därför klättrade jag ned med hjälp av bogserlinan. Vattnet var iskallt. Jag försökte få kontakt med honom. Han tittade på mig men såg mig inte. Ögonen var dimmiga. Det enda han sa om och om igen knappt hörbart var:
– Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp.  

Jag lyckades få linan under hans armar och knöt fram på bröstet. Under tiden fick jag trampa vatten. Det tog säkert tio minuter men det var bara att fortsätta. Sen började jag att klättra upp. Då grep han tag om mig och tittade på mig.

– Hjälp, lämna mig inte.  

Jag försökte att förklara att jag höll på att hjälpa honom men han förstod inte. Fick bända upp hans fingrar en efter en innan jag tog mig loss och kunde börja klättra upp. Det var fruktansvärt tungt men jag visste att jag måste klara det. Det fanns inget annat. Linan skar in i händerna och jag blödde ymnigt. Väl uppe insåg jag han var alldeles för tung att dra upp. Istället satte jag mig i bilen, körde sakta på ettans växel och drog upp honom. Han skrapade sig svårt och linan gjorde honom illa.  På något sätt fick jag in honom i bilen och lämnade Brunnstäppa bakom mig. Jag ringde till sjukhuset och bad dem att förbereda sig för att jag kom in med en svårt skadad man. När vi var framme hade han förlorat medvetandet helt. Jag vet inte riktigt vad de gjorde med honom men de sa att han var kraftigt nedkyld och hade flera skrapsår. Resten av natten var svår men de sa att han skulle klara sig. Fysiskt, tänkte jag, men hur är det psykiskt när han vaknar upp. Skulle han bli helt återställd?    

Det gick några dagar och han fick åka hem vilket innebar att vi åkte till min lägenhet. Vi flyttade ihop dels för att vad skulle vi annars göra och dels för att Håkan inte klarade av att vara ensam. Han kommer inte skriva mer för att skriva är ett ensamt jobb och han kan helt enkelt inte vara ensam längre. Ibland kan jag se hur han stelnar till, stannar upp mitt i en rörelse. Långsamt vänder han sig om som om han skulle ha fått nackspärr. Jag frågade en gång vad det var.
– Det ser mig, svarade han. Vill att jag ska ta handen.
– Hysch, hysch älskling. Vi är inte där nu. Vi är här och jag är här. Känner du det? Känner du hur jag håller om dig?
– Ja, det känner jag. Men det släpper inte.
– Aldrig ge vika Håkan. Aldrig. Det här är vårt liv vår värld och det finns inte plats för Brunnstäppa. Förstår du?  

Efter ett tag lugnade han sig. Oftast är han som vanligt. Livsglad, ironisk och snabb. Han har alltid flera projekt på gång, nu senast pratar han om att han vill starta ett bokcafé. Antar att det är hans sätt att få utlopp för all den kreativitet som blir uppdämd i och med att han inte kan skriva längre. Vi har ett liv tillsammans med ett antal begränsningar men vilka har inte det? Håkan kan inte vara ensam, vi sover alltid med öronproppar så att vi inte ska höra mummel eller knackningar på dörren och vi kommer antagligen alltid att bo mitt inne i staden i lägenhet. Det är inte så farligt. Vi tänker inte på det längre. Det har blivit självklarheter för oss.   Nu vet du hur det gick, käre läsare. I alla fall för oss. Det finns säkert något ytterligare att berätta om Brunnstäppa men inte av eller genom oss.

Brunnstäppa, del 12

2007-08-18

Allt är natt. Ska snart tillbaka.  

Jag gick fram till dörren. Lyfte på gardinen och lyste ut med ficklampan. Tomt. Gick ut. En vanlig sommarnatt. Så kom rösterna. Överallt, runt omkring mig och alldeles nära. De var upprörda och upphetsade. Jag jagade runt med ficklampan men såg inget. Jag ropade:

– Vad vill ni? Inget svar.  

Mumlet pressade sig på mig. Kvav luft som ville tränga ned i mina lungor. Fick svårt att andas.

– Vad, ropade jag, varför?   Ett ord tog sig fram genom mumlet. Samma ord som jag hört berättas om.  
– Hjälp.  

Det kom från brunnen. Samma brunn som jag hade försökt att laga brunnslocket på.

Igen:
– Hjälp.  

Det var någon i brunnen. Satte mig på knä bredvid brunnen och lyssnade. Det krafsade emot brädorna. Ett djur? Nej, någon som försökte att ta sig ut. Någon som försökte att få grepp om brädorna genom att pressa naglarna mellan dem.  

– Vänta, skrek jag. Akta fingrarna. Jag ska bända loss brädorna.  

Jag satte hammaren under en av brädorna och tog spjärn emot fundamentet. Inget hände.

– Hjälp mig, hörde jag igen.
– Vänta, jag håller på.  

Jag satte hammaren emot de spikar jag tidigare hade försökt att slå ned. De gav med sig och följde med upp. Tog spjärn emot fundamentet igen. Den här gången lossnade den första brädan. Ett svart hål visade sig. Ett svart hål ned till vattnet. Och en hand. En hand som greppade om nästa bräda och tryckte uppåt. Jag hjälpte till med hammaren och nästa lossnade. Ett ansikte skymtade i mörkret. En bräda till lossnade.

– Hjälp mig.  

Jag böjde mig ned över hålet och såg konturerna av ett huvud och därunder en kropp.

– Ta min hand, sa jag och sträckte mig ned.  

En hand kom upp för att möta min. Huvudet vändes uppåt. Ett par ögon mötte mina. De såg mig och de såg rakt igenom mig. Jag visste att de ögonen hädanefter alltid skulle se mig. Något stängdes inom mig och jag drog tillbaka min hand.

– Nej, ropade det. Hjälp mig. Nej.  

Jag kravlade bakåt. Lämnade ficklampan och hammaren. Tog mig upp på fötter och sprang upp till huset. Borde sprungit till bilen men hade inte nycklarna på mig. Kröp under bordet igen och där sitter jag nu. Blöder från en handen. Stack mig på något när jag tog bort bräderna.   Det är klart. Jag har inget mer att berätta. Jag behövs inget längre. Allt är svart och jag ska snart tillbaka. Tillbaka till brunnen. Det kallar på mig. Det knackar på dörren igen och jag kan höra ordet hjälp.  

Jag behöver hjälp. När jag går tillbaks, för det kommer jag att göra, kan inte stå emot, kommer jag att ta handen och jag kommer att försvinna ned. Därför ber jag dig om hjälp, min käresta, min förläggare. Hämta mig. Kom hit och ta mig med. Snälla. För det är nära nu. Det är här. Det är nu.

Brunnstäppa, del 11

2007-08-18
Det har börjat. Sitter under bordet och skriver för att inte skenet från datorn ska synas ut genom fönstren. Rösterna, det är första gången jag hör dem själv. Har smugit runt till alla fönster i hela huset och försökt att se men det är ingen där. Det är på riktigt. Inget skämt. Rösterna blir starkare, fler. Kan inte urskilja några ord. Bara ett mummel. Det är svårt att skriva mina händer darrar.   De har tystnat. Vad ska jag göra? Kollar ficklampan, den fungerar, lyser starkt.

Knackar på dörren.
Igen, igen och igen.
Det är dags nu. Ska gå ut. Möta vad?