Jag Besökaren

När jag vaknar är det något som är fel.
Min kropp i en vinkel den inte borde vara.
Det är något med sängen, den drar mig nedåt.

Och så,
En rörelse.
En ytterst liten rörelse.
Den sänder vibrationer, genom sängens fjädrar,  tas emot av min kropp.

Det är tydligt nu.
Det sitter någon på sängkanten.
Tyngden av denne någon pressar ned sängen,  skapar en lutning som drar min kropp nedåt.
Det är det som är fel.

Jag ligger stilla,  osäker på om besökare vet att jag är vaken,  att jag är medveten om dess närvaro.
Tid förflyter.
Vi svävar runt.
Tiden verkar sakna sin innebörd,  likaså rummet.
Bara mörker som vi flyter runt i.

Jag och besökaren.

Tror att jag inbillat mig,  att jag kanske drömt.
Och så en rörelse igen.
Vibrationer
Fjädrar
Min kropp
Vetskapen om att allt är högst verkligt.

Vad händer om jag rör vid besökaren?
Vad händer om jag rör mig?
Jag rör mig inte.
Inget händer.

Ett dovt knarrande,  bördan på fjädrarna lättar, besökaren reser sig.
Min kropp lyfts uppåt,  rör mig fortfarande inte.
Är besökaren kvar i rummet?
Finns det en närvaro här?

Jag slänger benen över sängkanten,  fötterna på golvet och ställer mig upp.
Bereder mig på att stöta in i besökaren när jag går genom rummet.
Inget händer.
Jag går ut i köket och tar ett glas vatten.
Tittar ut och ser natten.
Inget mer.

Går tillbaka till sovrummet.
Sätter mig på sängkanten.
Något är fel.

Det finns ett motstånd i sängen.
Den ger inte efter som den brukar.
Den är stum.
Den är upptagen.

Det ligger redan någon i sängen.
Besökaren.

Och så jag.
På sängkanten.
Utan att röra mig.

Brunnstäppa, del 13, sista delen

2007-11-01
Det här är det sista inlägget i bloggen. Det är jag, för er läsare känd som förläggaren, som skriver. Jag vill meddela att Håkan Storm efter omständigheterna och alla löpsedlar om ”Känd författare drabbad av vansinne, läs hans egna ord” mår förhållandevis bra. Förlaget har beslutat att ge ut Håkans blogg som bok och stycket jag skriver nu kommer att fungera som epilog.

Som ni förstår åkte jag ut till Brunnstäppa. Jag lämnade bilen på och lät lyktorna lysa upp trädgården och brunnen. Hans ficklampa lyste fortfarande och hela brunnslocket var borttaget. Det hördes inga röster, inga knackningar och inga rop på hjälp. Det var helt tyst. Jag tog hans ficklampa och lyste ned i brunnen. Det var svårt att se.

– Håkan, ropade jag och jag såg en rörelse. Han levde. Det var säkert fyra-fem meter ned till vattnet. Jag hade en bogserlina i bilen som jag kastade ned.
– Håll fast så drar jag upp dig.  

Jag fick ingen respons och började gripas av panik. Det var antagligen bara en tidsfråga innan hans ansikte kom under vattnet och det skulle vara försent. Jag backade fram min bil och knöt fast repet i dragkroken. Mörkret och vad Håkan hade mött där lockade inte men skulle han överleva var det enda chansen. Därför klättrade jag ned med hjälp av bogserlinan. Vattnet var iskallt. Jag försökte få kontakt med honom. Han tittade på mig men såg mig inte. Ögonen var dimmiga. Det enda han sa om och om igen knappt hörbart var:
– Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp.  

Jag lyckades få linan under hans armar och knöt fram på bröstet. Under tiden fick jag trampa vatten. Det tog säkert tio minuter men det var bara att fortsätta. Sen började jag att klättra upp. Då grep han tag om mig och tittade på mig.

– Hjälp, lämna mig inte.  

Jag försökte att förklara att jag höll på att hjälpa honom men han förstod inte. Fick bända upp hans fingrar en efter en innan jag tog mig loss och kunde börja klättra upp. Det var fruktansvärt tungt men jag visste att jag måste klara det. Det fanns inget annat. Linan skar in i händerna och jag blödde ymnigt. Väl uppe insåg jag han var alldeles för tung att dra upp. Istället satte jag mig i bilen, körde sakta på ettans växel och drog upp honom. Han skrapade sig svårt och linan gjorde honom illa.  På något sätt fick jag in honom i bilen och lämnade Brunnstäppa bakom mig. Jag ringde till sjukhuset och bad dem att förbereda sig för att jag kom in med en svårt skadad man. När vi var framme hade han förlorat medvetandet helt. Jag vet inte riktigt vad de gjorde med honom men de sa att han var kraftigt nedkyld och hade flera skrapsår. Resten av natten var svår men de sa att han skulle klara sig. Fysiskt, tänkte jag, men hur är det psykiskt när han vaknar upp. Skulle han bli helt återställd?    

Det gick några dagar och han fick åka hem vilket innebar att vi åkte till min lägenhet. Vi flyttade ihop dels för att vad skulle vi annars göra och dels för att Håkan inte klarade av att vara ensam. Han kommer inte skriva mer för att skriva är ett ensamt jobb och han kan helt enkelt inte vara ensam längre. Ibland kan jag se hur han stelnar till, stannar upp mitt i en rörelse. Långsamt vänder han sig om som om han skulle ha fått nackspärr. Jag frågade en gång vad det var.
– Det ser mig, svarade han. Vill att jag ska ta handen.
– Hysch, hysch älskling. Vi är inte där nu. Vi är här och jag är här. Känner du det? Känner du hur jag håller om dig?
– Ja, det känner jag. Men det släpper inte.
– Aldrig ge vika Håkan. Aldrig. Det här är vårt liv vår värld och det finns inte plats för Brunnstäppa. Förstår du?  

Efter ett tag lugnade han sig. Oftast är han som vanligt. Livsglad, ironisk och snabb. Han har alltid flera projekt på gång, nu senast pratar han om att han vill starta ett bokcafé. Antar att det är hans sätt att få utlopp för all den kreativitet som blir uppdämd i och med att han inte kan skriva längre. Vi har ett liv tillsammans med ett antal begränsningar men vilka har inte det? Håkan kan inte vara ensam, vi sover alltid med öronproppar så att vi inte ska höra mummel eller knackningar på dörren och vi kommer antagligen alltid att bo mitt inne i staden i lägenhet. Det är inte så farligt. Vi tänker inte på det längre. Det har blivit självklarheter för oss.   Nu vet du hur det gick, käre läsare. I alla fall för oss. Det finns säkert något ytterligare att berätta om Brunnstäppa men inte av eller genom oss.

Brunnstäppa, del 12

2007-08-18

Allt är natt. Ska snart tillbaka.  

Jag gick fram till dörren. Lyfte på gardinen och lyste ut med ficklampan. Tomt. Gick ut. En vanlig sommarnatt. Så kom rösterna. Överallt, runt omkring mig och alldeles nära. De var upprörda och upphetsade. Jag jagade runt med ficklampan men såg inget. Jag ropade:

– Vad vill ni? Inget svar.  

Mumlet pressade sig på mig. Kvav luft som ville tränga ned i mina lungor. Fick svårt att andas.

– Vad, ropade jag, varför?   Ett ord tog sig fram genom mumlet. Samma ord som jag hört berättas om.  
– Hjälp.  

Det kom från brunnen. Samma brunn som jag hade försökt att laga brunnslocket på.

Igen:
– Hjälp.  

Det var någon i brunnen. Satte mig på knä bredvid brunnen och lyssnade. Det krafsade emot brädorna. Ett djur? Nej, någon som försökte att ta sig ut. Någon som försökte att få grepp om brädorna genom att pressa naglarna mellan dem.  

– Vänta, skrek jag. Akta fingrarna. Jag ska bända loss brädorna.  

Jag satte hammaren under en av brädorna och tog spjärn emot fundamentet. Inget hände.

– Hjälp mig, hörde jag igen.
– Vänta, jag håller på.  

Jag satte hammaren emot de spikar jag tidigare hade försökt att slå ned. De gav med sig och följde med upp. Tog spjärn emot fundamentet igen. Den här gången lossnade den första brädan. Ett svart hål visade sig. Ett svart hål ned till vattnet. Och en hand. En hand som greppade om nästa bräda och tryckte uppåt. Jag hjälpte till med hammaren och nästa lossnade. Ett ansikte skymtade i mörkret. En bräda till lossnade.

– Hjälp mig.  

Jag böjde mig ned över hålet och såg konturerna av ett huvud och därunder en kropp.

– Ta min hand, sa jag och sträckte mig ned.  

En hand kom upp för att möta min. Huvudet vändes uppåt. Ett par ögon mötte mina. De såg mig och de såg rakt igenom mig. Jag visste att de ögonen hädanefter alltid skulle se mig. Något stängdes inom mig och jag drog tillbaka min hand.

– Nej, ropade det. Hjälp mig. Nej.  

Jag kravlade bakåt. Lämnade ficklampan och hammaren. Tog mig upp på fötter och sprang upp till huset. Borde sprungit till bilen men hade inte nycklarna på mig. Kröp under bordet igen och där sitter jag nu. Blöder från en handen. Stack mig på något när jag tog bort bräderna.   Det är klart. Jag har inget mer att berätta. Jag behövs inget längre. Allt är svart och jag ska snart tillbaka. Tillbaka till brunnen. Det kallar på mig. Det knackar på dörren igen och jag kan höra ordet hjälp.  

Jag behöver hjälp. När jag går tillbaks, för det kommer jag att göra, kan inte stå emot, kommer jag att ta handen och jag kommer att försvinna ned. Därför ber jag dig om hjälp, min käresta, min förläggare. Hämta mig. Kom hit och ta mig med. Snälla. För det är nära nu. Det är här. Det är nu.

Brunnstäppa, del 11

2007-08-18
Det har börjat. Sitter under bordet och skriver för att inte skenet från datorn ska synas ut genom fönstren. Rösterna, det är första gången jag hör dem själv. Har smugit runt till alla fönster i hela huset och försökt att se men det är ingen där. Det är på riktigt. Inget skämt. Rösterna blir starkare, fler. Kan inte urskilja några ord. Bara ett mummel. Det är svårt att skriva mina händer darrar.   De har tystnat. Vad ska jag göra? Kollar ficklampan, den fungerar, lyser starkt.

Knackar på dörren.
Igen, igen och igen.
Det är dags nu. Ska gå ut. Möta vad?

Brunnstäppa, del 10

2007-08-16
Vi pratade en stund till och rundade av. Samtalet med Maja hade helt klart gjort intryck på henne.

– Är det inte nog nu, frågade hon mig. Vad behöver du höra mer för att lägga av? Att någon råkat riktigt illa ut?  

Jag hade inga svar.

– Det är ju för fan bara en blogg. Det är inte värt det. Du hörde vad Maja berättade om både sig och sin farmor. Livslång rädsla. Är det du vill ha?
– Nej, det vill jag inte. Men det känns som om jag sviker mina läsare. Det känns som om jag är skyldig dem att stanna kvar och skriva något som de vill läsa. – Vad är du skyldig dem för något, berätta det för mig.
– Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag.
– Men du är i ett jävla spökhus idag. Är det där du vill vara? Ska du offra dig själv bara för att ett gäng skräckromantiserande ungdomar har läst dina böcker?
 
Återigen hade jag inga svar. Vårt samtal tog slut där. Det var ingen tvekan om att hon var förbannad. Jag försökte förstå mig själv. Här hade jag träffat en kvinna som jag gillade och som helt klart brydde sig om mig och så äventyrade jag allt för att skriva en blogg om hur det är att leva i ett spökhus. Jag kan inte förstå, kan inte förklara men det är något som håller mig kvar här. En historia som måste berättas genom mig för annars kommer ingen annan göra det.

2007 – 08 – 17
Jag väntar nu. Avvaktar och ser vad som händer. Det är ingen mening med att ringa upp min förläggare. Jag har inget nytt att säga. Det finns en möjlighet att hon läser vad jag skriver och i sådana fall hoppas jag att hon förstår att jag har fattat tycke för henne och mer än gärna träffar henne fler gånger. Jag hoppas också att hon förstår att jag behöver vårda de egenskaper och förmågor som utgör själva essensen av min person och att fullfölja det jag förutsatt mig är en del av detta. Jag väljer att skriva direkt till dig nu, min kära förläggare, och du käre läsare får finna dig i att agera iakttagare istället för mottagare för en stund.  
Du är fri att tycka att jag är en idiot men om jag tar bort en del av mig som du tycker gör mig till en idiot är det inte längre jag och att du fortsättningsvis inte kommer att träffa samma person som du en gång träffade. Det är möjligt att jag gör mig svår och omständlig och det är möjligt att du tycker att jag kräver mycket av dig. Men ändå. Jag är övertygad om att du hellre träffar mitt riktiga jag om så bara för en endaste gång än ett jag som är reducerat och vingklippt. Jag vet inte om mina ord gör dig klokare och ger dig någon form av förståelse till varför jag stannar trots de uppenbara riskerna. Jag vet inte om mina ord gör mig själv klokare. Det finns inget konkret, inga handfasta argument till varför jag stannar. Bara jag och känslan av att det finns något mer att säga, något mer att berätta.
2007 – 08 – 17
Att vänta ger mig tid till förberedelse. Jag tänker inte gå och lägga mig ikväll. Jag tänker inte sova. Istället kommer jag att sitta vid köksbordet med lampan släckt, en kanna kaffe, en ficklampa och en hammare. Lampan ska vara släckt om det emot all förmodan är någon eller några som försöker att skrämma mig, skulle inte bli förvånad om Anderssons skulle hitta på något sånt här, inte ska se att jag väntar på dem. Kaffet ska hålla mig vaken. Ficklampan för att jaga efter dem med ut i natten och så slutligen hammaren. En form av primitivt vapen som inte fyller någon funktion om det nu är spöken, gengångare eller något annat oförklarligt som hemsöker det här huset och den här platsen men som utgör en skön tyngd i handen.  

Det skymmer ute.
Mina redskap ligger framför mig på bordet.
Kaffebryggaren är laddad.
Har inget mer att skriva för tillfället.

Brunnstäppa, del 9

2007-08-16
Min förläggare ringde för en stund sen. Hon berättade att hon hade ringt till Anderssons som först hade avvisat henne som en del av den profit hungrande girigheten. Efter ett tag hade hon dock lyckats förklara att förlaget inte var inblandat i projektet som jag höll på med mer än att de hade publicerat mina tidigare böcker och att hon dessutom delade deras åsikt om att det hela inte var en bra idé. Samtidigt kan man undra, sa hon till mig, vem som egentligen var en del av den profit hungrande girigheten när de inte ville veta av projektet men ändå hyrde ut huset till mig. Jag log åt hennes sarkasm. Jag log i överhuvudtaget åt att få höra hennes röst. Hon hade ringt och fått ta en del oförtjänt skit av Anderssons bara för att hon brydde sig om mig. Hursomhelst hade hon inte fått ut mer information ur Anderssons än det vi redan visste men hon hade även fått kontaktuppgifter till den förra ägaren, som de inte visste om det var aktuella eller om han ens levde. Jag vill nu liksom förut värna om anonymiteten och nämner inte den förra ägaren vid hans riktiga namn utan vid ett fiktivt som är Bengt.  

Bengt hade ägt gården i stort sett hela sitt liv och sålt den som pensionär när han blev för gammal för att ta hand om den själv. Min förläggare hade sökt honom men hade fått reda på att han var riktigt dålig och låg inlagd. Istället hade hon lyckats få tag på en av hans två döttrar som nu var i fyrtioårsåldern och som vi kan kalla Maja. Hon var till en början inte heller villig att prata men när min förläggare nämnde det gamla huset som jag hyrde för mitt projekt ändrade hon sig. De hade träffats för en fika och min förläggare beklagade omständigheterna nu när Majas pappa Bengt var så dålig.

– Han är gammal, vet du. Visst är det sorgligt men de är ändå livets gång.
– Ja, jag antar det.
– Berätta nu vad det är din pojkvän har ställt till med.  

Hon berättade om mitt projekt, om Anderssons och hur både hon själv och jag hade upplevt obehagliga saker. Hon berättade också att jag var så jävla envis att jag stannade kvar trots att jag var rädd.

– Varför jag sökte upp dig beror på att vi vill ta reda på historien bakom allting. Om du vet något, om det finns någon förklaring. 
– Jag har inte tänkt eller pratat om det där huset på många många år. Anderssons säger du, det minns jag nu att pappa sålde till dem. Han hade dåligt samvete över att han inte berättade om Brunnstäppa. Jag och min syster övertalade honom att inte berätta, vi skulle aldrig ha fått det sålt då.
– Varför skulle ni inte ha fått det sålt?
– För att det är som du säger. Det spökar där, det är hemsökt eller man ska helt enkelt inte vara där. Framförallt inte på natten. Det är starkare då.
– Vadå?
– Vad det nu än för något så är det starkare på natten. På dagarna märker man det knappt om man inte vet vad man ska titta efter. Det kan vara knarr i trappan, ett fönster som går upp eller något liknande. På natten ska vi inte tala om.
– Knackningar?
– Ja, knackningar. Vi fick inte gå dit för våra föräldrar när vi var små. Vi fick inte ens tala om huset och vad som skedde där för det kunde betyda otur och olycka. Farmor var väl den som kände till det bäst och ibland kunde hon berätta historier för oss.
– Fanns det någon förklaring i de historierna?
– Nej egentligen inte. Mest var det om människor som hade blivit skrämda och saker som hade skett. Det var knackningar, folk som hade blivit väckta precis som din pojkvän. Det är framförallt en historia som etsat sig fast hos mig. Farmor berättade om en gång för länge sen när de hade haft gäster på gården. Hon hade inte varit så gammal och blivit tillsagd att sova i spökhuset istället. Det var inget som hon gärna gjorde men samtidigt var det lite spännande för redan som barn hade hon hört ryktena.
– Det är så gammalt alltså.
– Javisst. Vad jag förstår är spökerierna lika gamla som gården. Hur som gick hon och lade sig. Hennes bror var med också och han försökte skrämmas gång på gång. Men när det väl blev mörkt tystnade även han. Farmor sa att hon aldrig hade sett sin bror så rädd. De låg nästan och väntade på att knackningarna som de hade hört så mycket om skulle börja. Det gjorde de inte och efter en stund slappnade de av. De tänkte att det var en historia som vuxna berättade för att barn inte skulle gå dit och leka. När man tänkte efter skulle väl aldrig deras föräldrar ha skickat iväg dem till ett spökhus? Nej, det hela var nog bara ett rykte. Då kom rösterna.
– Rösterna?
– Ja. Farmor hörde dem först och frågade sin bror om han också hörde dem. Han svarade att hon aldrig skulle lyckas att skrämma honom. Men så hörde han dem. De trodde att det var deras föräldrar med gäster som var ute och tog en kvällspromenad. Det var det inte. Det var inte deras röster. De hörde inte några ord utan bara en mummel. Farmor berättade att hon och hennes bror höll varandra i handen lyssnade och väntade. Hennes bror vågade sig upp och tittade ut genom fönstret men det var ingen där. När han kom tillbaka hördes rösterna igen, högre än förut.
– Vad gjorde de?
– Rösterna blev fler och fler för att plötsligt tystna. Helt tyst och sen kom knackningarna. Min farmor och hennes bror smög nedför trappan. Farmor blundade när hon gick förbi ytterdörren och knackningarna bara var någon meter ifrån henne. De tog sig igenom huset och klättrade ut genom fönstret i skafferiet och sprang tillbaks till gården. De ville inte gå in och väcka sina föräldrar och gästerna så de sov på loftet till ladan den natten. Fast bara en åt gången. När den ena sov lyssnade den andra efter rösterna om de skulle komma efter dem. Det gjorde de inte.
– Usch, vad otäckt, vad hemskt.
– Ja. Farmor gick aldrig dit igen när det var mörkt under resten av sitt liv. Hon var livrädd för det där stället.  
– Visste hon vad det berodde på, att det spökade alltså?
– Jag hörde dem prata en gång och då nämnde de något om en oförrätt men jag vet inte riktigt. Jag var så väldigt liten och stället är väldigt gammalt.  

Här hade hon gjort en lång paus och min förläggare trodde att Maja var färdigpratad samtidigt var det något som höll henne kvar.

– En sak till.
– Vad?
– Jag och min syster gick tillbaka till huset en gång när det var mörkt när vi var tonåringar. Vet inte riktigt varför. Antar att vi hetsade varandra men också att vi på något sätt sökte bekräftelse på allt det vi hade hört om stället verkligen var sant. Det är jobbigt än idag att prata om det. Du ser, jag ryser över hela kroppen.
– Jag vill inte pressa dig men om du orkar vill jag hemskt gärna höra?
– Vill du verkligen det?
– Jag måste. Jag vet inte annars hur jag ska övertyga Håkan om att sluta.
– Ok. Vi gick dit. Det var mörkt. Vi behövde inte mer än att närma oss stället innan vi kände att det var något fel. Det kan visserligen ha varit inbillning men jag tror inte det. En stark känsla av att det är något dåligt här och jag gör bäst i att vända. Men det vi gjorde vi inte. Så hörde vi rösterna som farmor hade berättat om. Vi trodde också att det var några som var ute på promenad men det kom inga och ändå blev rösterna starkare. De lät hotfulla, upphetsade. Det gick inte att höra några ord bara det där mumlet som jag fortfarande kan höra ibland, det har satt sig fast. Sen kom det hammarslag. Det lät som om de kom ca 20 m till höger om oss. Nästan från brunnen. Det var precis som att någon spikade men det var ingen där. Och så det sista.  

Här gjorde Maja återigen en lång paus. Det var helt klart jobbigt för henne att återuppleva dessa minnen. Det syntes på henne, all färg hade försvunnit från ansiktet.

– Vi hörde ett ord klart och tydligt. Både min bror och jag. Ett ord som trängde igenom mumlet och hammarslagen. Och sen dess är själva innebörden av det ordet den kvällen för mig.
– Vad hörde ni?
– Någon ropade ”hjälp”.

Brunnstäppa, del 8

2007-08-16

Klockan är 03:16. Jag har precis slagit på datorn och låter fingrarnas rörelser över tangentbordet hjälpa mig att behålla fattningen. För en stund sen väcktes jag av knackningar på dörren. Jag vaknade till och var osäker på vad det var som hade väckt mig. Några minuter förflöt och jag höll på att somna om när det hördes igen. Knackningar på dörren. Lika verkliga som jag själv. Det var det här jag hade väntat på, velat skulle hända. Äntligen något att skriva om, något som lockar läsare. Kanske skulle jag ha smugit ned för trappan, fram till dörren och lyft undan gardinen, precis som sist men med den skillnaden att jag trodde på det den här gången. Kanske skulle jag ha sett att det inte var någon där. Kanske skulle jag ha sett någon eller något som ville in. Jag gjorde inget av detta. Jag låg kvar i sängen utan att röra mig och kände hur min kropp genomfors av en ilning vid varje knackning. Knackningarna tog slut. Väntade och lyssnade på att få höra dörren öppnas, fotsteg i trappan och se hur dörrhandtaget till mitt rum trycktes ned. Det hände inte. Det gick några minuter till och jag tog mig ur sängen och slog på datorn. De invanda rörelserna lugnade mig och nu känns det som om jag är mitt uppe i det.

Det knackar på dörren igen. Det bankar på dörren. Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Förmår inte skriva mer.

2007-08-16,

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har inte sovit någonting och mår inte bra. Känner mig rädd eller paranoid och trött. Min förläggare ringde. Hon hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. Istället hade hon satt sig vid datorn och läst vad jag hade skrivit under natten. Hon ringde upp mig och undrade om jag skämtade eller om jag hade upplevt samma sak som hon. Hon förstod snart att det var det senare. Jag var inte mottaglig för hennes övertalningsförsök att lägga av, avsluta mitt projekt, min blogg men samtidigt har jag börjat fundera på vad det är jag håller på med. Hon undrade om jag klarade mig. För tillfället är det lugnt, svarade jag. Om jag nu var en sån envis idiot som fortsatte att utsätta mig för det här så skulle hon undersöka vad det handlade om. Alltså forska djupare i husets historia och se om det fanns någon förklaring. Hon sa att hon skulle höra av sig under eftermiddagen. Jag gick ut, kände mig rastlös och behövde göra något för att skingra tankarna. Slog ned spikarna som hade krupit upp ur brunnslocket och gick en vända med gräsklipparen. Tog en promenad sen och gick förbi Anderssons. Tänkte att det kanske skulle hjälpa att prata med dem men de höll sig undan. Det är som om jag vore spetälsk. Fast det är värre än så. De betraktar mig inte bara som spetälsk utan som om att jag valt att bli smittad av egen fri vilja. De har inte sagt det till mig men när jag ser barnen, som ibland är ute och leker, gå in så fort de får syn på mig så är det så det känns. Jag kan inte låta bli att undra, är det vad jag har gjort? Har jag letat upp smittan och väckt den till liv?

När jag kom tillbaka hade de där förbannande spikarna i brunnslocket hade krupit upp igen. Behöver antagligen byta ut flera brädor, ev. hela locket för att få ordning på det.

Brunnstäppa, del 7

2007-08 -15

Det är en ny dag. Det blir alltid en ny dag. Om det finns något som förenar människors tro är det tron på morgondagen. Jag står inför ett vägskäl i min blogg. Jag vill att du ska veta det, käre läsare. Min avsikt är att vara uppriktig och det vill jag att du ska veta. Vägskälet som jag står inför innebär att jag antingen kan skriva om allt som händer mig inkluderat vilken inverkan och påverkan som andra människor har i mitt liv. Eller, med hänsyn just till andra människor skriver jag om det som har att göra med min vistelse här att göra och utelämnar övrigt. Så var det sagt och jag inser nu när orden är nedskrivna att jag gör det som känns rätt för tillfället varken mer eller mindre. Det är mycket svammel idag och jag tror att det delvis beror på att jag inte vill förstöra något, inte bara av hänsyn utan även av rädsla att skrämma bort henne.

Jag sitter och skriver på mitt förmiddagspass. Ute regnare det och har gjort så sen jag vaknade. Min förläggare kom ut igår efter att hon slutat jobba. Till dig, käre läsare, som stör dig på att jag alltid nämner henne vid yrkestitel istället för namn kan jag förklara för dig jag gör det av hänsyn till henne. Hon har stor inverkan på mig, mitt liv och hur jag upplever min verklighet och därför har jag ändå valt att ta med henne i bloggen men nöjt mig med att göra henne anonym för alla utom för henne och antagligen ett antal av hennes arbetskompisar som vet att hon handlägger mig. Hon hade köpt med sig några köttbitar som vi grillade. Jag bjöd henne på ett glas vin. Hon tvekade först, sa att hon skulle köra.

– Du får gärna stanna över natten om du vill.

Hon sade något om att jag inte kunde ge mig och tackade sen ja. Det kändes väldigt bra att ha henne där. Vi pratade om allt möjligt och jag verkade ha glömt varför jag hade ringt henne. Kanske var det som hon sa, en ursäkt för att bjuda hit henne.

Hon väckte mig mitt i natten. Jag vet fortfarande inte om hon drev med mig eller om det var på riktigt. Klockan var runt 03 och hon ruskade mig tills jag vaknade. Det var mörkt i rummet och jag kunde inte avgöra om hon retades med mig eller om hon faktiskt var rädd.

– Det är någon som knackar på dörren.
– Va, nu?
– Jag har hört det i några minuter nu. Först trodde jag att det bara var något som lät, som det kan göra i gamla hus. Men den sista gången knackade det så hårt att rutan i dören skallrade.
– Driver du med mig?
– Nej.

Vi låg tysta en stund och lyssnade efter knackningarna. Det hördes ingenting. Jag reste mig upp ur sängen.

– Vart ska du?
– Se efter om det är någon där.
– Gör inte det, stanna.
– Om det var någon som knackade kanske de behöver hjälp.

Hon ville inte att jag skulle gå men jag gick nedför trappan och ut i hallen. Tankarna snurrade i huvudet och känslan som jag hade haft på eftermiddagen när jag hade blivit väckt kom tillbaka. Det hänger en gardin för fönstret i dörren. Jag tvekade en stund innan jag lyfte på den och tittade ut. Där ute var det sommarnatt och ingen syntes till. Jag gick tillbaka och försökte lugna henne men hon var övertygad om vad hon hade hört. Jag i min tur blev nästan övertygad om att hon var allvarlig. Vi fick någon timmes sömn till innan hon var tvungen att gå upp och åka till jobbet. Jag tror verkligen inte att hon skämtade. Jag tror att hon var rädd på riktigt och hon hade upplevt det som att det knackade på dörren mitt i natten. Innan hon åkte på morgonen bad hon mig att avsluta bloggen, avsluta mitt projekt och åka därifrån. Jag sa att vi kunde höras senare under dagen och sen åkte hon. Jag gick tillbaka till huset. Bryggde en kanna kaffe och satte mig och skriva och där sitter jag nu.

2007-08-15, senare
Det är varmt i solen. Det gassar riktigt ordentligt och jag föredrar att sitta i skuggan. Min förläggare ringde för en stund sen. Hon kunde inte komma ifrån ikväll och undrade om jag inte kunde åka in till stan så kunde vi äta middag. För att genomföra det här projektet behöver jag vara här, svarade jag. Hon blev besviken och någonstans tror jag även att hon var rädd. Att hon hade anat att det var det svaret hon skulle få. Så om du läser det här, min kära förläggare, sittandes med en kaffekopp i handen och sakta och omedvetet skakar på huvudet, halvt road och halvt irriterad över min dumhet. Om du läser det här så läser du också att när det här är över, när projektet är slutfört vill jag bjuda dig inte bara på middag utan på en kryssning. Där vi kan sitta med varsin drink och skratta åt det här. Om du vill så är det ett löfte. Jag vill.

Brunnstäppa, del 6

2007-08-14
Sitter på en solstol ute i trädgården och låter solen värma mig. Jag har börjat svettas på ryggen, något som jag i vanliga fall tycker är irriterande och obehagligt men efter att ha frusit inne i huset förut känns det som om jag inte kan bli varm nog. Var tvungen att göra något direkt efter att jag hade slutat att skriva så att jag inte blev kvar inne vid köksbordet grubblandes. Jag gick ned till sjön och sköljde av ansiktet för att få något slags perspektiv. Jag hade mobilen med mig och ringde upp min förläggare igen. Hon verkade vara road över att det var jag igen och hon undrade om jag var sällskapssjuk eller rentav kärlekskrank. Så kanske var fallet, svarade jag och bara de orden fick mig att känna mig bättre till mods. Jag bad henne att surfa till min blogg och läsa det senaste jag skrivit.
– Det börjar hända saker förstår jag.
– Ja, det verkar faktiskt så.
– Håller du i det här kommer dina läsare sitta som klistrade vid bloggen.
– Mm
– Har du fortsättningen klar för dig?
– Det är just det. Jag håller fast vid att bloggen ska gestalta min verklighet, varken mer eller mindre.
– Vad menar du?
– Att jag inte är författare i det här projektet utan bara förmedlare. Jag vet inte vad som kommer att hända.
– Men det är ju du som skriver eller hur?
– Det är en annan sak. Det du precis läste hände bara för någon timme sedan.

Här var hon tyst en kort stund. Kanske tänkte hon efter om jag var allvarlig eller inte och bedömde risken för att bli utskrattad. Kanske plockade hon bara med några papper.
– Visst Håkan. Det är klart att det hände, bloggen blir mycket bättre då.
– Du tror mig inte?
– Nu förolämpar du mig Håkan. Du vet väl att jag tar allt du skriver på största allvar. Det är därför jag handlägger skräck och science fiction. Det är därför jag handlägger dig.

Ironi. Hon var nästan alltid ironisk. Det kunde vara svårt att avgöra de gånger när hon faktiskt var seriös. Så var inte fallet nu. Samtidigt är det väl en del av hennes charm.
– Jag förstår. Det är tryggt att veta att det åtminstone finns någon som tar mig för en seriös och litterär författare. Annars är det  bara den där hopen av snobbister som förpassar mig till en pöl av sex, snusk och blod med hänvisningen att det enbart är whitetrash som vistas och läser litteraturen i den pölen.
– Det är klart att jag gör. Dessutom förstår jag inte vad det är som är fel med att vistas i den där pölen du pratar om. Se det som en swimmingpool istället, fylld med spänning, dekadens och pengar. Man kanske inte vill bada där jämt men ett dopp då och då är bara eggande.
– Det vet jag att du tycker. Att det är eggande alltså.

Någonstans där bubblade min ironi över till ett skratt.

– Du kanske vill komma ut och se hur jag har det med egna ögon? Det finns en chans att det hjälper dig att förstå att jag pratar sanning.
– Ok, nu förstår jag. Allt det här är bara ett knep för att få ut mig dit, inte sant?
– Ja
– Är inte det att utnyttja sin förläggares plikt att ta hand om sina författare?
– Jo
– Och du tror på fullaste allvar att jag går på det?
– Ja

Hon skrattade men kunde inte dölja att hon var rätt nöjd med att bli utbjuden.

– Ok jag medger att det fungerar. När vill du att jag ska komma?
– Kom när det passar dig.
– Efter jobbet då, runt sex. Ska jag ta med mig något?
– Köp med dig några köttbitar så kan vi grilla.
– Ok, syns sen då.

Jag vet inte riktigt var jag har henne men det känns som om hon kommer hit som mer än enbart i egenskap av min förläggare. Det pirrar en aning i magen, ska bli väldigt kul att hon kommer. Obehagskänslorna efter min tupplur förut känns väldigt avlägsna nu.  Några spikar på brunnslocket har krupit upp så att en av brädorna är lös. Jag ska ta och spika ned dem igen så att inte några djur går och trillar ned.

Brunnstäppa, del 5

2007-08-14
Jag lyckades inte laga dörren och jag kunde inte heller inte hitta något fel på den förutom att den envisas med att gå upp. Lösningen fick helt enkelt bli att hålla den låst.  

En vidare beskrivning av mina göromål under mitt projekt är att efter en eventuell chattstund med vänner och bekanta skriver jag ett stycke till bloggen. Ett stycke som du läser just nu. Det brukar inte ta speciellt lång tid. Den här skrivprocessen kräver inte mer av mig (inte än i alla fall) än att jag sätter mig ned och låter fingrarna röra sig över tangentbordet. Jag skriver om det som hänt och, som för en stund sen, om det som faller mig in. I vanliga fall brukar jag värka fram innehållet i mina berättelser och att skriva en sida kan ta en heldag. Nu tar det max en halvtimme, det går nästan för lätt. Nu ska jag inte börja beklaga mig utan acceptera att situationen är en helt annan. I vanliga fall är det jag som för berättelsen framåt men nu sköter berättelsen det själv. Jag är bara en iakttagare, en betraktare som tar anteckningar. Anteckningar som publiceras direkt och som därför antagligen innehåller både felstavningar och syftningsfel. Återigen är själva vitsen med bloggen att beskriva min verklighet och i min verklighet finns det stavfel, inte mer med det.

Efter en halvtimmes bloggande är det fortfarande förmiddag och jag brukar ta en promenad för att njuta av naturen och motionera min kropp. Än så länge har jag utarbetat tre rundor som jag alternerar emellan. Den kortaste är bara ett par kilometer och den längsta är uppåt en mil. Det är uppskattade avstånd baserat på hur lång tid de har tagit att gå. Efter att jag misslyckats med att laga dörren förut tog jag den långa svängen. Den börjar över trädgården förbi den gamla pumpen. Den är förresten magnifik i sig. Det låter kanske konstigt men för en stadsmänniska som mig gör ett sånt gammalt redskap intryck. Jag testade att dra pumparmen upp och ned några gånger och rätt vad det var kom det upp brunfärgat vatten. Efter ytterliggare några pumpningar blev vattnet renare och jag driftade mig till att smaka en munfull. Det var inget vidare, smakade mest jord. Brunnen är knappa metern i diameter och träet som hindrar en från att trilla ned i brunnen och aldrig komma upp igen, hemska tanke ingen skulle hitta mig om jag föll i, är nytt och fräscht. Anderssons har säkert bytt ut det i samband med att de renoverade. Både för syns skull och för säkerheten. När jag stod där kunde jag inte låta bli att undra om det fanns någon ål nere i brunnen. Det sägs att en ål i brunnen gör vattnet renare. Den äter, enligt sägnen, upp gnagare och andra djur som faller ned och den klarar sig en väldig massa år. Jag motstod impulsen att bända bort en bräda och se efter och fortsatte över ängen bort till en grusväg. Promenaden tog mig till sjön och senare förbi ett hägn med fridfulla kossor som jag stannade och pratade en stund med. Någon gång, men inte den här, har det hänt att Anderssons varit hemma. Deras boningshus ligger ca 5 km från det jag hyr. Jag har fått en känsla av att de undviker mig. Jag brukar svänga förbi dem på mina promenader och jag antar att det är mitt sätt att visa att jag fortfarande är kvar och så får de en möjlighet att kontakta mig om de vill mig någonting.

Promenaderna får igång aptiten men det blir också påtagligare att jag är ensam, att det inte finns någon som väntar på mig när jag kommer tillbaka. För att parera dessa känslor lagar jag mig oftast en lätt lunch eller brer mig några mackor och ringer sen min förläggare. Hon är både road och oroad över mitt projekt. Road för att hon tycker att jag är lite konstig som får för sig att bo i ett spökhus och oroad för att bloggen på något sätt ska göra mig oberoende av förlaget. På kontorstid är hon en av få som finns tillgänglig för ett samtal. Jag är en del av hennes jobb och hennes uppdrag är att se till att jag utvecklas från lovande till bästsäljande. Kan hon bidra till den utvecklingen genom att prata och munhuggas med mig en stund då och då gör hon det.

Hon är duktig på sitt jobb. Ibland eller rätt ofta lockas jag att tro att hon är en vän eller till och med en flirt men när vi har lagt på kommer mina sinnen långsamt till sans igen. Det är min förmåga att dra in pengar till förlaget som gör att hon pratar med mig, inte min person. Stricktly business. Känner jag henne rätt kommer hon att ringa strax efter att jag har lagt ut det här stycket och bedyra att förlaget ser på sina författare som individer och inte som vinstmaskiner. Hursomhelst är hon trevlig och en inte allt för grov gissning är att hon lyckas få mig på bättre humör än vad en man i hennes position skulle göra. Någonstans kanske ni anar en underton hos mig att förlaget gör ekonomisk fördel på min bekostnad genom att använda sig av en kvinnlig förläggare i sina bästa år att handlägga mig. Gör ni det får det stå för er!  

Efter lunchen och samtalet drabbas jag allt som oftast av en trötthet och tristess. Således fördriver jag den första delen av eftermiddagarna med en tupplur, vilket jag ska göra nu.

2007-08-14, senare

Jag ska röra fingrarna extra försiktigt över tangenterna så att jag inte av ren iver skriver något som du, käre läsare, övertolkar. Givetvis är du fri att tolka det som jag skriver som du vill men jag vill inte ge en bild av vad det kan ha varit utan en bild av vad jag faktiskt upplevde. Varken mer eller mindre. Efter att jag avslutade förra stycket lade jag mig på soffan för en tupplur och som vanligt tog det mig inte mer än ett par minuter innan jag dåsade bort. Det är en vana som jag har lagt mig till med när jag ska sova på dagarna. Ibland sover jag inte mer än 10-15 min, en så kallad powernap men oftast blir det uppemot en timme.  

Någon lade en hand på min axel och ruskade mig tills jag vaknade. Det kändes precis som när jag var liten och blev väckt av mamma eller pappa när jag hade försovit mig till skolan. Ett bryskt uppvaknade som gjorde att jag inte visste var jag var någonstans. Förvirringen som uppstår när man går direkt ifrån djupsömn till vakenhet. När jag väl hade samlat tankarna så pass att jag kände igen mig och kom ihåg varför jag var där infann sig obehagskänslorna. Någon hade väckt mig. Det var så det hade känts och det är min verklighet jag försöker gestalta i bloggen och vad jag känner är i högsta grad en del av min verklighet. Jag säger inte att det var någon som väckte mig utan att det kändes så. En känsla som fick mig att söka igenom hela huset, rum efter rum på jakt efter en skämtare eller något annat. Givetvis hittade jag ingen och jag beslöt att försöka skriva av mig det som hänt, det är trots allt därför jag är här. Jag inser nu att jag står inför ett vägskäl. Antingen förklara min väckning med en stark och realistisk dröm eller att tolka det som ett tecken på att det har börjat. Att det jag är här för att beskriva börjar hända. Huden knottrar sig och jag fryser trots värmen. Jag behöver göra något innan tankarna spinner iväg. Sätter punkt.