Ansikten, del 2 ( sista delen )

Förord
Här kommer den andra och avslutande delen av novellen Ansikten.
Kommer du att hinna med bussen? Kommer du att få svar på dina frågor?

Det är dags att besöka mörkret igen och se vad som rör sig där.
Följer du med?

Ansikten,  del 2 ( sista delen )
Tio steg efter att du passerat parken når tanken fram till dig. Lädermask, förvridna drag, tomma ögonhålor. Instinktivt stannar du. Gruset under skorna knastrar till. Vad såg du egentligen. Du såg A – lagaren i ögonvrån när du passerade. Ett monsters ansikte, en demon? Du vänder dig om. Ser ryggen på hans turkosa träningsoverallsjacka. Nej, det var inte vad du såg men tanken finns kvar hos dig. Nu hängandes bredvid frågan ”ska det vara så här?”. Bussen, du måste hinna till bussen. Du sätter fart igen. Trettio sekunder att ta igen. Skjuter undan tankar och bilder på mardrömsmasker. Sneddar över parkeringsplatsen vid tågstationen. Blicken sveper över folktandvården. Lugnet att jobba där och obehaget att gå dit. Alla åren med smärtsamma tandställningar samtidigt som du alltid förundrades över hur lugnt och bra det verkade vara att jobba där. De kunde sitt jobb och var fullständigt trygga i sina roller. Gapa stort, nu kan du spotta. Har du tuggat på din tandställning? Slappna av. Här har du tandsten. Använder du plackers?

Starka lampor som fick det att värka i ögonen. Blodsmak i munnen. Spänningarna och värken i munnen av bygeltandställningen som skulle användas nattetid och helst även på eftermiddagen, när du gjorde läxor. Minnen och tankar sveper genom dig när du tittar in i de starkt upplysta mottagningsrummen. Du ser en sköterska i ett av rummen. Rosa t-shirt och vita byxor. Hon tittar upp möter din blick. Du hajar till. Känner dig som en inkräktare, en påkommen smygtittare. Spännande att kika in och skämmigt att bli påkommen. Som den första porren. Som tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Sköterskan tittar på dig. Du kan inte ta bort blicken. Hon har ett munskydd. Tar av sig det. Du flämtar. Hoppar bakåt. Snubblar till och börjar springa. Munnen på ett rovdjur. Varulv, varg. Du stannar. Du kan inte ha sett det du såg. Du vänder dig om igen. Tvingar dig själv att titta. Sköterskan grejar i rummet, ta ingen notis om dig. Nu ser hon vanlig ut. Där ser du, säger du till dig själv men bilden finns kvar. Ansikten i periferin. Tanken på bussen tar dig tillbaka.

Dags att rusa nu för att hinna. Väskan slår mot ryggen när du springer. Du vill inte se fler människor nu. Eller det är just det du vill. Det är fler skrämmande ansikten du vill slippa. Du vill bara få bort de demoner och monster som tagit sig in i utkanterna av din värld. Varifrån kommer de? Vad är det som händer? Filminspelning? Drogad? Galen? Där är din buss. Den lilla gruppen av människor kliver på. Den sista när du är tio steg bort. Du vet att du kommer att hinna men det är inte mer. Du kan inte missa bussen. Det går bara inte. Du är oslagbar när det gäller att ta sig till bussen. Svettig men rätt nöjd med dig själv kliver du på. Nickar till busschauffören. Inget monster här inte. Inga konstiga rovdjurständer. Bara en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Du går bakåt i bussen men hinner inte sätta dig innan han bussen börjar rulla. Rörelsen får dig att studsa emot ett säte. Du tar stöd för att hålla balansen och sätter dig. Bussen kör ut på vägen och ni möter en annan buss. 130 står det på den med stora gula bokstäver. 130, det är ju din buss. Du fattar inte. Vänder dig om och ser att buss 130 kör in på hållplatsen när du nyss klev på. En liten grupp människor väntar på den. En grupp människor du tycker dig känna igen. Efter en höst med bussåkande tillsammans gör man det. Du vet inte vad de heter men du har egna namn på dem. Data Åke, som alltid pratar om vilken dator han ska köpa med rök Kerstin som mycket riktigt röker. Praktikant Olle som ser för ung ut för att jobba och rejäle Rolf som minsann vet var grovjobb innebär. Nu ser du dem kliva på buss 130 som de gör varje morgon. Kanske noterar någon av dem att du saknas, kanske inte. Du sitter på fel buss. Hur gick det till? Du trycker på stoppknappen men inget händer.

– Hålla, ropar du, jag vill kliva av.
– Vem vill inte det, säger en kvinna snett framför dig.

Du ser bara hennes mörka hår som hänger ned över hennes axlar. Det är något med hennes röst. Du kommer att tänka på en dörr som inte öppnats på väldigt länge och hur igenrostade gångjärn sakta ger med sig och ger ett knarrande och gnisslande ifrån sig. Som om den inte blivit använd på länge. Som om hon inte pratat på länge. Du reser dig upp men bussen kränger till och du ramlar ned i sätet igen. Vart ska bussen? Vart är du på väg? Busschauffören kastar något bakåt i gången. Det går sönder. Du sträcker dig fram och tittar. Den är en porslinsmask som spruckit i tre delar. Masken avbildar en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Det är mörkt ute. Du känner inte igen dig. Du har aldrig åkt på den här vägen förut. Du har aldrig åkt med den här bussen förut. Du har klivit på fel buss. Det sitter en liten grupp passagerare framför dig. Du vill inte att det ska vända sig om. Du vet att de kommer att göra det men du vill inte. Frågan som hänger över dig ramlar ned.

Ska det vara så här?

Ansikten, del 1

Förord

Hej kära läsare

Idag är är det fredag och dags för mig att publicera en ny novell, en ny rörelse i mörkret. Kryp upp i soffan, luta dig tillbaka i bussen eller var du nu befinner dig och låt oss färdas tillsammans i mörkret.

Ansikten, del 1

Det är konstigt. Det spelar ingen roll hur god tid du har på morgonen. Likväl blir du sen till bussen. Marginalerna blir mindre och mindre. Första veckan på nya jobbet stod du i gott och väl tio minuter och väntade på bussen. I god tid för att försäkra dig om att inte missa den. För att inte komma försent och göra ett dåligt intryck på din arbetsgivare. Du sa till dig själv att du tyckte att det var skönt att vara i god tid, slippa halvspringa och bli obehagligt svettig. Efterhand började du skjuta på den där goda tiden. Kom iväg lite senare men fortfarande med marginal. Du lärde dig att det tog femton minuter om du gick i rask takt. Du lärde dig också att du kunde gå på tolv minuter om du verkligen gick fort, tio om du sprang. Varför lärde du dig det? För att du ville sova längre? Troligen inte för klockan ringer samma tid. Du går upp samma tid. För att du äter en bättre frukost? Nej, inte det heller. Du hinner knappt bre en macka att ta med. Mycket konstigt. De där viktiga fem – tio minuterna bara försvinner. De försvinner utan att du gör något annat med dem. Varje morgon kommer det ett ögonblick där du inser att nu måste du verkligen gå om du ska hinna till bussen. Du måste verkligen gå. Du svär, yr runt en stund i hallen för att få fatt på alla handskar, mössor och halsdukar. Din sambo håller sig på behörigt avstånd för att inte stå i vägen för dig. Hon undrar varje morgon hur det kommer sig att du inte går tidigare för att slippa tidsnöden. Hon är också klok nog att hålla inne med den kommentaren. Hon lever efter devisen att aldrig skiljas åt som ovänner och säger hon något till dig just där och just då är det precis vad ni kommer att göra. Du ger dig ut på novemberblöta gator och efter fem minuter känner du hur det ångar om dig. Din kropp är uppe i varv och svetten bryter fram på ryggen. Du är trött på att det alltid blir så samtidigt som du vant dig och alltid har med dig en extra t-shirt att byta med.

Du har snart haft ditt jobb i ett halvår och har efterhand upptäckt att det är tråkigt och enahanda. Du försöker göra det bästa av situationen och göra ett bra jobb men hela tiden bär du med dig en fråga. Du bär den nästan som en gloria, hängande över huvudet. En ständig följeslagare som du försöker att inte bry dig om ”ska det vara så här?”. Du ignorerar frågan med att tänka på annat. Att det är något mystiskt med att de där 5 – 10 morgonminuterna verkar ha försvunnit allt eftersom hösten har fortskridit. Att du trots att du kommer iväg senare och senare faktiskt inte har missat bussen en enda gång. Det verkar nästan omöjligt att missa bussen. Hur sent du än kommer iväg så hinner du alltid. Det måste finnas en gräns. Självklart finns det en gräns men det är bara att just här i vardagen känns det inte så. Vad skulle hända om du missade bussen? Nästa först om två timmar. Ringa chefen och säga som det är? Ringa och sjukanmäla dig? Lifta, ringa en kollega, köpa en bil? Många alternativ när du tänker efter. Du skulle gå hem. Din sambo skulle bli förvånad, överraskad. Vad gör hon egentligen när du inte är hemma? Hur ser hennes liv ut när du inte är där?

Du korsar parken. Grusgången är lerig av allt regn. En A-lagare tittar på dig. Du ser bort. Alltid trasiga människor i den här staden. Nedsupna, nedpissade. Rädda och ensamma och det skrämmer dig. Han gör en ansats att resa sig och säga något till dig. Säkert vill han tigga, kanske till en kopp kaffe att värma sig med. Varit ute hela natten i kylan och regnet. Du ger honom ingen chans. Utan forcerar parken i ditt absolut snabbaste gå tempo. Alla måste jobba, tänker du. Alla måste ta hand om sig själva för det är det ingen som gör åt en. Att det ska finnas någon form av social trygghet i samhället är en illusion. Pallar du inte så faller du. Så enkelt är det. Så otäckt är det. Allt på en skör tråd. Att man får ha kvar sin hälsa så man orkar jobba. Att man får ha kvar jobbet. Att ingen riskkapitalist köper och lägger ned fabriken. Att sambon finns kvar vid ens sida. Att ingen ger sig på en utan anledning. Att man rättar sig i leden och gör det förväntade. Att man duschar och kammar sig. Att man svarar ”det är bra” på frågan ”hur är det”. Att man hinner med bussen. Så tunt, så bräckligt är skyddsnätet. Hur skulle du själv klara dig på en parkbänk i november? Hur skulle du själv klara dig om något hände?