Övernattningslägenhet, del 2 (sista delen)

Telefonen ringer och väcker dig från djupsömnen med ett ryck. Först tror du att det är din väckarklocka men när du tänder lampan förstår du att det är telefonen. Det är ingen där när du svarar. Klockan står på 02:36. Först blir du förbannad, tänker att det är någon som busringer. Sen blir du orolig, det kanske är någon som blivit sjuk? Någon du känner eller någon i din familj som hastigt blivit sjuk och som ringt till dig i ett nödsamtal. Du har inte kostat på övernattningslägenheten någon nummerpresentatör det är trots allt en övernattningslägenhet och ju mindre desto bättre. Därför slår du på din mobiltelefon för att se om denna någon har ringt dit. Det finns inga missade samtal och du börjar luta åt att det är någon som har ringt fel. Det känns olustigt, som om det är någon som iakttar dig, som om någon har ringt och väckt dig för att sen övervaka dig vad du gör. Känslan släpper inte men vad kan du göra? Rullgardinen är neddragen och dörren låst. Nej, dörren är inte låst. Du trycker ned handtaget och märker till din förskräckelse att dörren går upp. Den var låst förut, det är du säker på och i magtrakten växer något som liknar panik fram. Har du låst upp själv utan att du minns det? Har du gått i sömnen och låst upp? Eller glömde du att låsa? Du låser dörren och sätter dig på toaletten nu när du ändå är uppe. Det är konstigt, du brukar inte glömma sådana saker. Du brukar till och med dubbelkolla att alla fönster och dörrar är låsta innan du går och lägger dig hemma. Fast det är hemma. I övernattningslägenheten är det kanske inte så noga eller har du inte bara samma rutiner här som hemma. Så är det nog. Ungefär som när du lagar mat tillsammans med din fru. När ni båda står vid kastrullerna räknar båda med att den andre ska stänga av plattorna när ni är klara vilket innebär att ingen stänger av dem. Det händer aldrig när du lagar mat själv. Då har du vissa rutiner som du följer utan att tänka på det och då stänger du alltid av plattorna. Så är det säkert, så måste det vara. Du har helt enkelt inte låst dörren för att du inte är van vid det. Det är trots allt en övernattningslägenhet. Det är något annat också, något du inte kan sätta fingret på. Du sitter på toa och kissar. Sömndrucken och trött är ingen bra kombination om man vill undvika kisstänk på golvet och det har din fru gjort klart för dig är helt oacceptabelt. Och det kan du mycket väl hålla med om. Du minns klart och tydligt alla de gånger en särskild vän var hemma hos dig när du var ungkarl och hur du alltid upptäckte inte bara kisstänk utan kisspölar på badrumsgolvet. Han hade aldrig lärt sig att stå upp och kissa utan lämnade alltid spår efter sig. Det var oerhört ofräscht att torka upp de där pölarna och därför köper du din frus resonemang om att sitta ned och kissa på nätterna vilket du gör nu. Men det är något konstigt. Det brukar alltid vara jobbigt att sätta sig på toalettsitsen på natten. Dels är den låg så att du får böja på knäna för att sätta dig och dels brukar sitsen vara kall så att du ryser när du sätter dig. Det är dessa två moment som brukar vara jobbiga. Det är inte jobbigt nu. Det är det som är annorlunda och konstigt. Toalettstolen är låg, det momentet är fortfarande kvar. Sitsen är varm, där har du det. Det är därför det känns konstigt. Den är helt ljummen som om det precis har suttit någon annan där innan dig. Med ens är du klarvaken. Någon måste ha suttit där innan dig annars skulle sitsen inte vara varm. Du tänker på den olåsta dörren igen och blir övertygad om att någon har tagit sig in i lägenheten. Varför? För att gå på din toa? För att råna dig? Är det någon kvar i lägenheten? Det närmaste vapen du hittar i badrummet är en sax. Du bryter itu den och håller ena änden framför dig som en kniv. Om det är någon i lägenheten är det inte säkert att han vet att du vet att han är där. Därför släcker du lampan i badrummet och låter dina ögon vänja sig vid mörkret en stund innan du går ut. Hallen är dunkel men så pass liten att du ser att det inte är någon där. Rummet består inte av mer än soffan och din säng och det är helt tomt där också. Även kokvrån är tom. Ditt hjärta lugnar sig. Det var inbillning ändå. Att det går att skrämma slag på sig själv på det sättet. Helt otroligt när man tänker på det i efterhand. Få för sig att någon eller något tagit sig in i rummet, gömt sig inne i badrummet, gått på toan för att sen lurpassa på dig inne i lägenheten. Lägenheten är helt tom. Det har du försäkrat dig om. Det finns inte en själ där förutom du. Om det inte har gömt sig någon i garderoben?  Din kropp blir kall. Givetvis, det är det enda stället kvar att leta på. Garderoben, var annars? Du vill inte titta på den. Det finns fortfarande en chans att han inte vet att du vet. En plan växer fram. Du reser dig upp från sängen och går i riktning emot garderoben och hallen. Du går förbi garderoben i ett försök att få det att se ut som om du ska kolla om ytterdörren fortfarande är låst. Istället snurrar du runt ett halvt varv, sliter upp garderobsdörren och hugger med saxen. Den träffar dina jeans. Det är ingen där. För andra gången går luften ur dig och du pustar ut. Alldeles för mycket spänning. Det är trots allt mitt i natten. Du lägger dig igen och funderar på om det inte skulle gå att pendla ändå. Att vakna upp mitt i natten och jaga spöken tar på krafterna, kanske ännu mer än vad pendlingen tar. Eller finns det andra alternativ? Du orkar inte tänka på det nu. Morgondagen är bättre lämpad för sådana tankar. Nu ska du sova. Du behöver sova för att göra ett bra jobb. Faktum är att du är rätt avslappnad nu när spänningarna släpper och du känner att det inte kommer att vara några problem att somna om. Nästan som att leka kurragömma med sig själv, tänker du, precis om när man var liten. Du brukade gömma dig i det stora skåpet. Din bror hade gömt sig i garderoben och ibland var grannpojken med. Undrar vad det blev av honom? Han hade gömt sig under sängarna och alltid fått en massa damm på sig. Det var tider det. Sömnen närmar sig och du ska precis släppa vakenheten och dess tankar för sömnen när något lyfter upp dig till vakenhet igen. Skåpet, garderoben och under sängen. Du har inte tittat under sängen och med ens är du helt säker på att det är där han är, under sängen. Du blir också med ens säker på att den omgjorda saxen inte är till någon nytta utan att det enda du kan göra är att fly. Det är en tidsfråga innan han kommer att göra något. Antagligen väntar han på att du ska somna om. Därför vänder du dig på dig för att visa att du inte har somnat än. Bilnycklarna, ja hela nyckelknippan ligger i jackfickan. Du måste få med dig jackan på vägen ut, i övrigt kan du lämna allting. Du kan höra hans andhämtning nu. Det är ingen riktig andhämtning, ingen levande. Dörren är låst. Du låste den förut, det vet du. Var det planerat? Kommer du att hinna låsa upp dörren? Det hjälper inte att tänka, det handling som gäller. Handling utan tanke. En svag vibration fortpantar sig genom sängen. Du kan se framför dig hur han drar med en av sina klor emot sängbotten för att förvissa sig om att du vet att han är där. Att han är nära. Då lyfter du. Vräker dig ur sängen och är med ett steg ute i hallen. River ned jackan från galgen, vrider runt låset och är ute i trappuppgången. Trappan svänger till vänster ned i en spiral och när du tar de första trappstegen ser du honom i ögonvrån. Du smäller till en orangeröd ljusknapp på vägen och ett gulaktigt ljus dränker hela trappuppgången. Ljuset omfamnar dig och du vet att han inte kommer att följa efter dig.
Du borde inte ha kommit undan. Det vet du. Ingen mer övernattningslägenhet. Det är slut med det. Det är aldrig värt det och det här satte bara punkt för det.  

Du sätter dig i bilen och kör därifrån. Du kör mot ditt hem. Till den plats du kallar hemma. Till den plats där du är nära din familj. Till den plats där du vill vara. Du är lugn. Konflikten i dig är borta. Du vet vart du är på väg. Vägen för dig bort från övernattningslägenheten och närmare ditt hem. Du är på väg bort från det du borde och till det du vill. Du är lugn nu. Allt går att lösa för det finns alltid andra alternativ.

Övernattningslägenhet, del 1

övernattningslägenhet subst. -en -er, lägenhet att övernatta i, förutsätter att det finns en bostad på en annan ort, en bostad som utgör ett hem.

Du har en lägenhet som du övernattar i, en övernattningslägenhet. Det är inte ditt hem och gör heller inte anspråk på att vara ditt hem. I ditt hem finns din familj som du varje natt i lägenheten längtar till. I lägenheten finns ingenting, bara tomhet och hemlängtan. Men så länge karriären kräver det kommer du att gå uppför trapporna i trappuppgången och lyssna till ekot av dina fotsteg, rasslet från nyckelknippan när du letar efter rätt nyckel och ljudet när du trycker ned handtaget och öppnar dörren. Så länge karriären kräver det kommer du att mötas av reklam och ett fåtal räkningar på dörrmattan. Räkningar som du inte vill kännas vid. För det känns som om de är adresserade till någon annan för själv bor du ju inte här, du övernattar bara. Så länge karriären kräver det kommer du att sätta dig i lägenheten och lyssna till ljuden från kylskåpet och grannarna, som alltid kommer att kännas nya och aldrig spännande utan alltid främmande. Det är inga ljud som gör att du känner dig hemmastad för det är inget hem utan en övernattningslägenhet. Så länge karriären kräver det kommer du att borsta dina tänder och lägga dig utan att ha ro i kroppen och längta hem, våldsamt längta hem till din familj. Så länge karriären kräver det kommer du att övernatta i lägenheten trots att du egentligen inte vill. Så länge karriären kräver det kommer du att vistas på en plats som inte är bra. Där din egen kropp gör motstånd men där det allvetande förnuftet agerar emot din kropps vilja och stänger dörren om dig till övernattningslägenheten.  

Det finns ingen värme i lägenheten. Elementen är varma men det finns ändå ingen värme. Inte den värme du vill ha. Värme som bara går att få i ett hem fyllt med kärlek. Här är väggarna döda. Kalla betongväggar där som bäst de dånande ljuden från en slagborrmaskin gör sig hörda. Du slår på tv: n och undersöker om det finns något som kan fånga ditt intresse och ägna tankarna åt en stund. Det finns några program som du mycket väl kan tänka dig att se men inte ens serien du brukar följa ger dig någon ro. Du är rastlös och kan inte koncentrera dig på att titta. En kopp te och några mackor. Det känns bra att göra. Händerna får en sysselsättning. Istället för tvserien läser du igenom nyheterna på text-tv:n. Den värsta rastlösheten lägger sig och du tänker att om du ändå ska sitta här i all ensamhet kan du lika gärna känna dig nyttig och öka på allmänbildningen. Det har skett några mord, något har hänt med Försäkringskassan, börsen har gått ned 0,1 % och Peter Forsberg har gjort tre poäng i NHL trots en svårt sargad kropp. Egentligen vill du ringa hem och få vara delaktig i familjens liv trots att du ringde innan du åkte från jobbet men klockan är nästan tio och hemma har de lagt sig. Rastlösheten gör sig påmind igen och du går ut och tar en promenad för att skaka av dig obehaget och oron. Innanför varje dörr i trappuppgången pågår det ett liv. Några sitter säkert och kollar på sporten, några har lagt sig och ytterliggare några kanske jobbar natt och kommer inte att komma hem än på länge. Du smyger förbi dessa dörrar med sina namnskyltar och försöker vara så tyst som möjligt. För människorna innanför dörrarna utgör lägenheterna deras hem. Det är inte ditt hem. Det är en övernattningslägenhet och du är en inkräktare bland deras hem. Därför vill du undvika all typ av konfrontation och smyger ned för trapporna. Ute är luften kall och gatorna mörka. Stegen styr dig planlöst omkring i staden och det är lite mindre ensamt här än inne i lägenheten. Du går förbi några parkerade lastbilar och du undrar om chaufförerna har somnat i sina hytter eller om de också ligger vakna och längtar hem. Du tänker på alla dem som befinner sig någonstans där de inte vill vara, där de inte hör hemma. Människor på flykt utan någon trygghet. Människor med trygga men tomma hem utan ljudet av nära och kära. Människor som spenderar ännu en natt på hotell med ännu en tömd minibar. Fast du trivs bättre på hotell än i lägenheten. På hotellrum infinner sig visserligen känslor av ensamhet men obehaget är inte det samma som i lägenheten. Ett hotellrum är just ett hotellrum och utgör oftast husrum för en natt eller två med löftet om att vistelsen är just tillfällig och att du snart är på väg hem igen. Övernattningslägenheten står där tom och mörk och väntar på dig natt efter natt efter natt. Efter varje helg hemma med familjen vet du att lägenheten står kvar och väntar på dig. Efter varje semester, likadant. Den väntar på dig trots att det inte är ditt hem, trots att du redan har ett hem. Den står där och känns som en otrohetsaffär som du någon gång har valt att inleda emot din vilja och som ständigt påminner dig om ditt dåliga samvete, för du borde vara någon annanstans. Den står där och frestar dig med vad den kan erbjuda. Du vill inte ha det men kan inte säga nej. Bara undvika den i det längsta tills du tvingas tillbaka in igen, som nu när promenaden är slut. Du vill det inte men du har valt det. Lägenheten är ett monument över dina livsval, över vad du väljer att göra emot din vilja.

Du går tillbaka in igen. Samma trappuppgång, samma dörrar och samma lägenhet. Det finns inte mycket annat att göra för dig än att förbereda dig inför natten genom att borsta tänderna, hänga upp det tunga skynket för ytterdörren för att om möjligt dämpa ljuden därifrån och bädda upp sängen. Egentligen är du trött, det vet du. Du har gått upp tidigt och du har arbetat hårt och länge. Din kropp behöver vilan och din hjärna behöver återhämtning men något i dig själv håller emot och släpper inte fram avslappningen och sömnen. Tankarna snurrar och den där nervösa obehagskänslan i magen släpper inte. Du tänder lampan igen och försöker läsa ett kapitel i en kriminalroman. Det hjälper faktiskt, ögonlocken blir tunga och du gör ett nytt försök att somna.