På väg hem, del 2 (sista delen)

Nästa gång vaknar du av att det är helt svart. Eller för att du borde vakna. Det är tyst i bilen. Du hör vägsuset, däcken mot asfalten och vinden men i övrigt tyst. Ingen musik, inga samtal, inga som helst mänskliga ljud. Du tycker att det är konstigt och av någon anledning hejdar du dig själv från att säga något. Istället ligger du kvar , tyst och stilla. De måste fortsätta tro att du sover. Varför vet du inte men du förstår att det är viktigt. Utan att röra dig tittar du så långt åt vänster du kan. Det värker i ögonen av ansträngningen. Du ser konturerna av passagerarsätet. Håller kvar blicken, vänjer ögonen. Sakta träder formen av killens huvud fram, en aning ljusare än mörkret bakom. Du ser det tydligare nu. Den begynnande flinten som han ansträngt sig för att dölja. En rörelse. Snabbt stänger du ögonen. Han är på väg att vända sig om och du vill inte möta hans blick. Plötsligt vettskrämd. Du vill absolut inte möta hans blick. Dina ögon är stängda nu. Du föreställer dig för ditt inte hur han vänder sig om och tittar på dig. Hur hans ögon är tomma. Hjärtat rusar, paniken kommer. Trycket och värken i bröstet. Du känner igen det från tidigare ångestattacker.  Förstår att kroppen går in i högsta beredskap. Du drar ned luft. Försöker få den ända ned i det muskelpansar som till alldeles nyss var din mage. Det hjälper, en aning. Paniken strax under ytan istället för att bryta ut. Försöker tänka och förstå situationen. Vad är det som skrämmer dig? Deras närvaro. Att dom ska upptäcka att du inte sover. Det skulle rubba balansen, situationen som uppstått. Det skulle de inte tillåta. För så som det är ska det förbli. Du tänker på vad Hetfield sa tidigare under kvällen.

Are you alive?
How does it feel to be alive? 

Du förstår nu att de inte kan svara på det. Att deras närvaro inte är någon närvaro, inte nu längre. Att något har hänt när du sovit. Takbelysningen, de tomma framsätena, den öppna dörren. Du är inte rädd för att de ska upptäcka att du inte sover. Du är rädd för att de ska upptäcka att du inte är död, att du lever. För du kan svara Hetfield. Du vet att du lever och du vet hur det känns. Ångesten är som ett klösande vilddjur i bröstet på dig. Så känns det att leva och du vill det mer än någonsin. Du är rädd för att det enda du har, ditt liv ska tas ifrån dig. Baksätet är som en cell. Inga dörrar och enda vägen ut vaktas av dem där framme. Du törs inte tänka på vad de är för något vad de har blivit. Du håller ögonen stängda. Rädd för att dom trots mörkret ska märka att du är vaken. Du letar i minnet. Försöker måla upp en bild för ditt inre hur bilen ser ut. Finns det något du kan använda för att ta dig ut. Framkallar färden dit. Du låg på samma plats och stirrade upp i taket. Metallica i högtalarna. Bilen i hög hastighet på motorvägen. De pratade om något där framme men det fanns inte en chans att du skulle höra vad de sa. Istället fokuserade du på musiken, drömde dig bort och lät blicken lojt följa molnen genom takluckan. Där, du nästan rycker till när du kommer på det. Takluckan, din chans. Du öppnar ditt högra öga. Det närmast ryggstödet. Allt för att de inte ska märka något. Det är mörkt men du det takluckan, ser låsanordningen. Ett enkelt handtag att vrida om. Säkert öppnas bara luckan 5 till 10 cm. Det kommer att krävas våld av något slag för att öppna det på vid gavel och klättra ut. Du stänger ögat igen. Går igenom rörelserna du måste göra. Hur lång tid innan de reagerar? En sekund? Vad kommer de att göra sen? Bort med den tanken. Fokusera på rörelserna. Överrasknings momentet är ditt. När börjar man? Nu! Först en vridning på höften och armbågen ned i sätet. Upp till halvsittande. Fram med armen och vrider om vredet. Du snubblar till. Fötterna får knappt plats och fastnar under sätet när du försöker ställa dig upp. Du vet att dom har märkt dig nu. Att du har tagit alldeles för lång tid på dig. Ditt huvud slår emot takluckan. Du skjuter på och låter huvudet glida längs med luckan så att först nacken och sen axlarna ligger an emot den. Han tittar på dig, passageraren. Du möter hans blick som inte länge är en blick. Bottenlösa hål. Som att falla ned i avgrunden från dina mardrömmar. Inget slut, ingenting förutom fallet. Bara fallet. Men livet finns kvar i dig. Rädslan och paniken paralyserar dig inte. De håller dig vid liv. Kanaliserar ned all din energi, all din kraft till lårmusklerna. Som en förälder som lyfter undan en bil från ett fastklämt barn. All den muskelkraft som inte går att nyttja med viljan utan som måste fram med ren instinkt. Primitiv urkraft. Takluckan vräks upp. Nattluften träffar dig i ansiktet. Ren, kall och fuktig. Det är det enda du känner. Du är inte medveten om värken i nackkotorna efter pressen emot luckan. Du är inte medveten om ditt näsblod efter att ha slagit i ansiktet i takluckans kant på väg emot nattluften. Nattluften är det enda du känner och är medveten om. Som att komma upp till ytan och dra efter luft efter att ha varit under alldeles för länge. Sen är du medveten om greppet om fötterna. En iskyla med ett fast tag om dina vrister. Hindrar alla rörelser. Hindrar alla försök att klättra ut och sen börjar de dra ned dig. Tillbaks ned, in i försvinnandet. Du tittar inte ned. Vill inte se vad som finns där, vilka som väntar på dig. Du sparkar vilt, tar spjärn med händerna emot bilens tak. Håller emot och pressar uppåt. Skriker, skriker för ditt liv. För du vill leva. Din enda och högsta önskan, leva. Utan förvarning släpper greppet. Utan motstånd får du fart ut ur lucköppningen. Känner hur bilens tak passerar under dig. Ett kort ögonblick tumlar du runt i luften utan att veta vad som är upp eller ned, sen ansiktet, bröstet, magen och knäna emot asfalten. En hård smäll som får dig att tappa luften. Samtidigt vet du att tappa luften kan bara de levande göra. Du kan höra sirener nu. Ambulanser på väg. Sakta förstår du. Hetfields text, takbelysningen och takluckan. Din lucka, din öppning till flykt och liv. Du vet nu att bilen har voltat och ligger ute på ett fält. Att det sista du såg innan du slungades ut ur takluckan var takbelysningen. Du vet att du för en kort stund tillhört döden. Att det var platsen du hörde hemma men att så fort du börjar höra hemma någonstans och passar in är det dags för dig att försvinna.

Försvinna till livet.
It’s time I disappear.

På väg hem, del 1

Du ligger i baksätet på någon form av budget sportbil. Det är för lågt i tak för att du ska kunna sitta upp. Det är nästan så att axlarna slår i taket när du försöker. I framsätet sitter det en dryg kille som är bra mycket kortare än dig och som lätt skulle få plats i baksätet men han vägrar. Troligen för att visa för dig att det är han och chauffören som är kompisar och att du bara är med som ett bihang. Någon som gör att resan blir lite billigare. Nåväl, du har överseende med det idag. Ni är på väg hem från Göteborg, Ullevi och Metallica. Dina hjältar. Första gången du såg dem live var förra året 2003 i Roskilde. Du var lyrisk efteråt och berättade för dina vänner att nu när du sett Metallica skulle det inte göra dig lika mycket om du dog. Nu på Ullevi var det om möjligt ännu bättre. Metallica vars texter du kunde utantill vid 15 års ålder. Vars riff du hjälpligt tog dig igenom vid 18. Bandet som inspirerat dig till ditt eget band. Musik som funnits där för dig under svåra stunder. Musik som gett dig hopp och mod att möta ännu en dag. Musik som lockat fram en energi och skaparkraft i dig som du inte visste fanns. Så personerna bakom. Individerna i Metallica. Hur du såg upp till dem och tog efter dem. Dina hjältar. De har sina fel, brister och tillkortakommanden, fine. Det gör dem bara mer mänskliga i dina ögon. Mer trovärdiga. James Hetfield, frontmannen, legenden. Du betraktar honom nästan som en storebror. Din förebild. Du vet att han vuxit upp till stora delar utan sin pappa och hur konstigt det är att han själv blivit förebild, fadersgestalt för så många unga män världen runt. Samtidigt kanske det är just därför. Du har stått bakom honom som person och bakom honom som frontman i Metallica under de svåra år som varit. Avhopp, missbruk, terapi och konflikter. Svåra år även för Metallica fans. Sen släppet av S:t anger och påföljande turné. En turné som fortfarande pågår. Textrader från I disappear snurrar i huvudet på dig. Du stirrar upp i bilens mörka innertak och sjunger för dig själv om och om igen:

Do you teach me while I’m here

Do you bury me when I’m gone

Just as soon as I belong

Then It’s time I disappear

Du upprepar det nästan som ett mantra. Den texten, de orden. Det är du. De beskriver ditt liv och hur du känner. Det är som att Hetfield sjunger om dig. Din vädjan om hjälp. En vädjan du alrig vågat säga, aldrig vågat uttrycka. Inte mer än genom ditt sätt att leva. Ett sätt att leva som fört dig nära döden. Så nära att den under perioder varit din följeslagare. När någon närmat sig dig. När någon kommit dig helt nära. Då har du dragit dig undan, försvunnit. Trots det, trots ditt sätt att leva, hoppas du, ber du dem, att ta emot det du kan ge. Det som finns kvar när du försvunnit. Det som finns kvar att begrava.

Mantrat och bilens vaggande i motorvägsnatten får dig att somna. Du försvinner bort i en behaglig ressömn. Vid ett tillfälle vaknar du till. Det lyser från bilens takbelysning. Passagerardörren står öppen. De andra har gått ut. Det finns inga dörrar bak hos dig. För litet, för trångt. En kort stund undrar du vart de tagit vägen. Pissepaus? Du slår ifrån dig. De för göra vad de vill. Spelar ingen roll för dig. Du är trött på att ta ansvar, att vara den förnuftiga. Du ligger så skönt och är så trött. Du skiter i dem. Drar igen den öppna dörren så att takbelysningen slocknar, lägger dig tillrätta igen och somnar om. Vid något tillfälle noterar du att de kommer tillbaka. Bildörrar som öppnas och stängs. Motorn som startas. Däcken knastrar emot grusig asfalt. Sen slät asfalt. Sen fortare. Djupare ned i sömnen.