Personlig essens, del 4 (sista delen )

Förord
Det är dags för den sista delen av novellen Personlig essens. Luta dig tillbaka och följ mig in i mörkret.

Jens gick ned för trapporna. Världen rörde sig i svepande rörelser omkring honom. Det hade äntligen slutat regna och nattluften var ren och klar. Den fick honom att tänka en aning nyktrare. Ett bevis. Han hade tänkt på det innan men efter diskussionen med Fredriksson var det tydligare. Bevisa att händerna är en del av helheten. En del av honom. Att de inte var mindre Jens än någon annan kroppsdel. Alkoholen fick hjärtat att pumpa snabbt i kroppen under promenaden hem. Jens fann tröst i Fredrikssons resonemang. Även om han hade argumenterat emot honom fann han tröst i att kärnan inte var någon kärna om de andra delarna inte fanns. Att det var helheten och helhetsegenskaperna som alla delarna skapade som var han. Det kanske var just alla hans skiftande intressen som skapade helheten, hans person. Kanske var kärnan, essensen i honom just att det inte fanns någon kärna. Det kunde vara så. Jens ville att det skulle vara så. Det skulle innebära att han kunde lämna grubblerierna bakom sig. Att han var klar med dem. Det skulle innebära att han kunde ta av sig handskarna och vara som folk igen. Det skulle kunna vara så. Frågan var om det var så? Jens låste upp porten till trappuppgången. Han behövde fortfarande ett bevis för att konstatera faktum och gå vidare. Ett bevis han alltid skulle bli påmind om. Ett klanderfritt bevis bortom alla tvivel. Det fanns ett sätt att bevisa det på. Han hade haft det i tankarna en tid, i bakhuvudet men tyckt att det varit för osäkert för att testa det. Diskussionen ikväll hade fått honom att förstå teorin bakom sin metod. Det hade fått vågskålen att tippa över. Han skulle bevisa för sig själv att det var alla delarna av honom såväl psykiskt som fysiskt som utgjorde helheten och att det även utgjorde kärnan, hans essens.  

Jens fumlade med nyckeln en stund. En del saker var svårare med handskarna på. Det var mörkt i lägenheten och han lät det vara så förutom i köket. Trots berusningen var han noggrann och metodisk. Han tände kökslampan, drog för persiennerna, lade fram mobilen, en skärbräda och den största kökskniven. Saknades det något? Några handdukar och tejp att binda om med. Jens satte sig ned och såg att allt var i sin ordning. Nu var det dags. Metoden var i sig enkel och det var just enkelheten som gjorde att Jens kände sig trygg med den. Av med vänsterhandsken. Det vände sig i magen på Jens när han tittade på den nakna handen. Avsmak och vämjelse. Det kunde inte vara hans hand. Ett par djupa andetag lugnade ned illamåendet. Vänstra handens lillfinger på skärbrädan. Han lade an kniven mitt på fingret, mellan lederna och måttade några gånger i luften. Inte tveka. En hög båge och ett bestämt, hårt hugg. Eggen skar ned en bit i träet. Stumpen låg kvar på skärbrädan. Blodet pulserade ut ur den bit av fingret som var kvar. Jens tog handduken och virade hårt runt handen och fäste med silvertejp. Han ringde efter en ambulans och sa att han råkat skära sig jävligt illa på fyllan. Metoden hade fungerat. Han kände smärta, sorg, ånger och saknad. Precis de känslor han hoppats på att känna. Det bevisade att hans händer var en del av honom och att det var därför han saknade den bit av lillfingret som inte längre var en del av honom. Inga mer handskar, inga mer grubblerier och inget mer lillfinger.

Det blev en lång natt på akuten. Läkaren misstänkte att han blivit utsatt för tortyr och misshandel i en uppgörelse. Jens förnekade det men blev inte trodd. Stumpen hade han gjort sig av med innan ambulansen kom. Det hade funnits en risk att fingret gått att rädda. Jens ville inte det. På morgonen fick han gå därifrån med handen i ett stort paket. Han ringde Fredriksson.  

– God morgon din sjusovare!
– Fan vad tidig du är.
– Ja, det blev så. Kan jag komma förbi på frukost?
– Visst, lite kaffe och macka kan jag fixa.
– Det har löst sig nu. Inga mer handskar.
– Inga mer handskar?
– Nej, du hade rätt. Delarna skapar tillsammans helhetsegenskaper och dessa helhetsegenskaper är jag.
– Vad bra.
– Och nu har jag bevisat det för mig själv.
– Hur då? Hur gjorde du?
– Jag berättar när jag kommer fram. Är nog 10 min bort.
– Ok.  

De lade på. Det var lätt att slå på knapplåset utan handskar. Jens lät mobilen försvinna ned i innerfickan på jackan. Det regnade inte idag.

Personlig essens, del 3

– Vi gör som vanligt va? Väntar på att kaffet runnit ned och häller upp det på termos innan vi startar filmen igen.  

Jens väcktes från spegelbilden i rutan och sina funderingar.  

– Visst, det är lika bra så slipper vi glömma bort att stänga av bryggaren.

Han gick ut till Fredriksson i köket.

– Du
– Ja
– Jag vill inte tjata men tror du inte att det är bäst att prata med någon om det där? Han pekade på Jens handskbeklädda händer.
– Nej, det är ingen idé.
– Det kanske hjälper. Jag menar sån där kognitiv någonting. Som när man behandlar fobier.
– Men det är ingen fobi och så skulle de tro att jag är tokig.
– Funkar det skulle du slippa handskarna.
– Jo det är klart. Men de stör mig inte så mycket längre. Jag har vant mig.
– Är det inte många som frågar och tittar då?
– Säger att jag har utslag och har på mig handskarna för att skydda händerna.  

Fredriksson nickade och hällde upp kaffet i en termos. Även om de umgicks mycket så pratade de inte mycket med varandra. I alla fall inte om betydande saker. Men med öl i kroppen pratade de. Så var det alltid.

– Det har blivit bättre nu också på senaste tiden.
– Jaså
– Det måste gå att bevisa eller hur?
– Vad menar du?
– Ja, minnen och intressen och sånt där är jävligt svårt att bevisa annat än teoretiskt. Men när det handlar om kroppen måste det gå att få fram fysiska bevis. – Typ DNA?
– Kanske, eller något i den stilen.

Fredriksson sjönk ned i fåtöljen och hällde upp kaffe till Jens och sig själv.  

– En annan variant är att märka.
– Vadå?
– Som på jobbet med streckkoder du vet. Fast du skulle kunna byta ut streckkod emot en tatuering som bevisar att händerna som var dina igår är samma idag och alltså är det dina händer.
– Fan, det är ingen dålig idé. Jens lutade sig fram och drack av kaffet.
– Fast det faller på att jag inte har några tatueringar och då vet jag inte om det är mina händer från början.
– Det är klart. Men jag vet att det är dina händer. Vad är bättre än ett vittnesmål?
– Jo, någonstans vet väl jag det med och inte för att jag misstror ditt vittnesmål, han flinande åt Fredriksson, men jag vill hitta den bit av mig själv som verkligen är jag och den processen behöver jag göra själv. Du vet, frågar jag en läkare vet jag vilket svar jag kommer att få. Andra människors övertygelse är jag inte oroad över utan bristen av min egen. Jens satt framåtböjd över soffbordet, drack mer av kaffet och gestikulerade med händerna när han talade.
– Jag hittade egentligen inget intresse som är speciellt för mig och då tänkte jag att det kanske är knutet till kroppen istället för mina intressen.

Fredriksson tittade på Jens och hade svårt att hänga med.  

– Jag menar finns det någon kroppsdel som verkligen utgör mig?
– Men du är väl du?
– Jo, men allt har en kärna. Tänk på Liverpool, vilken spelare tänker du på då?
– Gerrard.
– Vem tänker du på i Metallica?
– Hetfield.
– Du ser, allt har en kärna. Så jag undrar om det inte finns hos mig med.
– Att huvudet är ditt mer än händerna?

– Något sånt.  

Fredriksson öppnade en öl och drack innan nästa kopp kaffe.  

– När jag gick igenom kroppen upptäckte jag att händerna kändes minst som mina eller som minst mig. Därför tog jag på handskarna för det blev jävligt jobbigt att stirra på dem hela dagarna och känna att de inte var mina, eller mindre mig än resten. Nästan som om någon annan rörde vid mig när jag kliade mig. Det försvann med handskarna.  

Fredriksson drack ur ölen. Han hade nästan svept den.

– Fast det stämmer inte Jens.
– Hur då? Även om jag tänkte på Gerrard först så utgör han bara en liten del av laget. Själv skulle han inte vinna en enda match. Likadant med Metallica. Utan de andra skulle det inte vara Metallica.
– Men de utgör en kärna eller hur? Det finns andra delar men de är ändå en kärna.
– Nej, de är ingen kärna om de andra delarna inte finns. Allt behövs för att skapa helheten.  

Jens satt tyst. Det var inte ofta som Fredriksson argumenterade emot honom.  

– Jag ser det inte så.
– Varför Jens, varför ser du det inte så?
– Vet inte. För att se en mening med allt?

De tog var sin öl till och Jens plockade fram snusdosan. Fredriksson slog på filmen igen. Berusningen gjorde att de sjönk djupare ned i fåtöljerna. De rundade av med några avsnitt av 24 som gick i maratonvisning på tv. Vid 00:30 bröt Jens upp påtagligt berusad.  

– Fan Jensa, behöver du snacka är det bara att snacka det vet du.
– Visst. Det är lugnt, ingen fara. Hitta på något imorgon?
– Ja, absolut. Vi hörs när vi vaknar.

Personlig essens, del 2

Kassörskan gav honom växeln och han fortsatte till Fredriksson. Regnet rann längs gatorna. Några bilar passerade Jens men det var inga andra som var ute och gick. Med hjälp av minnen hade Jens systematiskt jämfört sina intressen som barn med sina intressen nu. I sovrummet var en hel vägg täckt med anteckningar och bilder. Det var post it lappar, bilder och dokument uppsatta med nålar och tejp. Väggen utgjorde en kartläggning över hans minnen och intressen. Det hade tagit två månaders kvällar att få upp allting. Resultatet visade att det bara fanns ett endaste intresse han hade haft både som barn och nu. Det var hockey laget HV 71. Det var inget stort intresse och hade aldrig varit det heller. Mer något som han hade med sig i periferin. Jens gick på en kanske två matcher per år och följde slutspelet på tv. Det var allt men det hade alltid funnits där. Upptäckten skrämde Jens. Var hockeyintresset själva essensen av hans person? Ett intresse som varken var stort, passionerat eller viktigt för honom. Det kunde inte vara så. Det fick inte vara så. Att den delen som verkligen var han inte var viktig för honom. Det skulle innebära att han inte var viktig för sig själv.

Fredriksson bodde i ett område med bostadsrätter. Tre hus med tolv lägenheter i varje. På balkongen närmast ingången till Fredriksson stod det alltid en tant och rökte. Jens hade inte gått förbi där en endaste gång utan att hon hade stått där med en cigg i munnen. Trappuppgången var gul med svarta prickar. Färgen påminde Jens om sin farmor och farfar. De hade bott i ett hyreshus med liknande färg. När Jens mamma hade varit för full för att ta hand om honom och hans syster och deras pappa varit tvungen att jobba hade de fått vara hos farmor och farfar. De hade ätit ägg och sill. Det var någon form av standard lunch hos farföräldrarna. Leka tyst var något annat han kom ihåg. De hade varit tvungna att leka tysta lekar annars fick farmor ont i huvudet. Jens tänkte alltid på sina farföräldrar när han gick uppför trapporna till Fredriksson.

– Tjenare. Regnar det fortfarande lika mycket?
– Ja, det öser ned.
– Vill du ha lite korv, kanske kaffe efteråt så att du får upp värmen?
– Det låter bra.  

Fredriksson trängde ihop tio korvar i stekpannan och gav Jens en öl.

– Vad säger du om det Bengt sa då?
– Samma gamla gnäll. Så fort ägarna inte är nöjda med siffrorna sätter de press. Och den där pressen går rakt ned genom hierarkin och stannar på oss. Samma jämt ”det är viktigt att vi jobbar på, engagemang, måste bli bättre”.
– Ja, man känner igen det.
– Kommer säkert någon konsult och försöker göra om arbetssättet eller kartlägga något. Processer kanske, det verkar populärt. I slutändan handlar det ändå om att vi ska jobba hårdare. Ingen idé att bry sig om. Om ett halvår blir det ett nytt ryck. Det brukar gå i intervall på halvår tills nästa arbetssätt ska testas och i fem års intervall innan det börjar om igen. Allt går bara runt.
– Det där med whiteboardtavlan körde de ju med när vi började minns du?
– Visst, det är inget nytt. Äh vi släpper det nu. Bara samma gamla tugg hela tiden.
– Har du sett den nya Batman filmen?
– Nä, gick aldrig på den. Vi pratade om det men det blev aldrig av.
– Ska vi ta den då?
– Visst

De bar ut korv, bröd, senap och öl till vardagsrummet. Fredriksson hade en genomgående stil. Tunga möbler i skinn, läder och mörka färger. Det var mycket teknik i lägenheten. Fredriksson lade i stort sett hela lönen på hemelektronik. Vardagsrummet var rektangulärt och inrett på längden för att få plats med projektor och filmduk. Hela rummet var som en liten bio med ett dyrt hemmabiosystem och svarta skinnfåtöljer med fotpallar. Fåtöljerna gick att fälla bakåt och inte sällan somnade Fredriksson där framför en film. Hemmabiosystemet var kopplat till datorn och där hade han lagt upp ett stort elektronsikt bibliotek med filmer och serier. Jens gillade att kolla på film hemma hos Fredriksson. För ett par timmar försvann han bort och glömde vardagen och verkligheten. De satte sig tillrätta i skinnfåtöljerna med korv och öl och rullade igång filmen. Korv var det bästa snackset till film. Det blev både middag och snacks på samma gång. Fem korvar med bröd mättade och ölen gjorde dem behagligt berusade. Fredriksson såg till att alltid ha minst en platta sofiero starköl hemma. En del filmkvällar gick det åt en hel platta och därför tyckte han att det var bäst att ha lite mer så att det inte blev tomt i kylen. Efter 20-25 minuter var korven slut och Fredriksson pausade filmen och gick för att brygga en kanna kaffe. Jens tog en öl till och tittade ut genom fönstret på regnet. Hans egen spegelbild syntes i rutan. Den bilden kunde få honom att fastna i timmar framför spegeln. Han försökte försäkra sig om att eller övertyga sig om att det var sig själv han såg. Att det var hans ansikte. En dag hade han inte kommit iväg till jobbet på grund av att han fastnat framför spegeln. För att det inte skulle upprepas hade han slängt alla speglar utom den i badrumsskåpet. På veckorna lät han badrumsskåpsdörren stå på vid gavel för att undvika spegeln. På helgerna tillät han sig att titta. Han såg det som en del i undersökningen att komma fram till vem han var och vad som utgjorde hans egen persons kärna, hans essens. För att inte fastna hela helgerna framför spegeln hade han utarbetat en metod för att slita sig därifrån. Han slöt ögonen och slog sig själv i ansiktet med öppen hand. En kort stund svartnade det för ögonen och inget annat än smärtan var verkligt. När han återigen öppnade ögonen såg han avtrycket av en röd hand i ansiktet. Det fungerade som bevis för att det var hans egen spegelbild han såg.

Personlig essens, del 1

Förord
Det här är en novell om tvångstankar. Något som jag tror att alla har i olika utsträckning. En varning till dig som tycker att du lider av dina tvångstankar för då kan den här novellen vara extra skrämmande. Eller så är det precis vad du behöver, ett sätt att möta tvångstankarna.
Det finns alltid alternativ.
Det finns alltid andra vägar att gå.
En del går genom mörkret.

Personlig essens, del 1

Det regnade ute. Det var mörkt, blött och höst.  

– Tjenare Jensa, vad gör du?
– Tänker på att det regnat länge nu.  

Jens stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Det fanns en skogsdunge utanför och nu syntes bara konturerna av svarta och blöta stammar.

– Det låter kul. Du känner inte för att ta några öl?
– Vet inte, nu eller?
– Ja, eller om en stund. Spelar ingen roll. Jag har fyllt kylen med öl och korv så om du känner för att komma förbi, snacka lite skit, se en film, x-box.

Jens flyttade mobilen till andra örat. Han visste inte om det var inbillning men han tyckte att öronen blev varma när han pratade utan handsfree. Att bläddra i mobilen var en av de saker som var svårare med handskar på.

– Ja det låter trevlig. Är det korv med bröd som gäller?
– Visst. Tre sorters senap. Du får ta hur många lager du vill.
– Gott, ska jag hyra någon film på vägen?
– Har ett gäng på datorn som vi inte har sett. Tror det är lugnt.
– Ok, ses om stund. Du förresten ska jag köpa något snus?
– Ja, bra du kom på det. Det kan vara gott efter korven.

Fredriksson var en bra grabb, en bra kompis. De hade inte känt varandra så länge. Hade egentligen lärt känna varandra efter studenten trots att de läst tillsammans. Det hade fallit sig så. Börjat jobba på samma industri, hamnat på samma skift och upptäckt att de trivdes tillsammans. Nu hade de stått på golvet i snart sex år.  

Jens gick och hämtade sin klocka. Det första han gjorde när han kom hem var att ta av sig klockan men när han gick hemifrån kände han sig naken utan den. Han fick vika ned handsken en bit för att spänna fast den runt handleden. Regnet fortsatte att strila ned och Jens tog paraplyet. Han hade fått många pikar genom åren för att han använde paraply. Själv kunde han inte förstå logiken med att vara tuff och gå utan paraply och bli blöt. Fast det var väl det som var poängen. En matchoattityd var inte logik byggd på förnuft utan logik byggd på en kultur, en machokultur. Förnuftigt sätt var det helt ologiskt att inte använda mössa när det var kallt ute, förutsatt att man inte vill frysa. Samtidigt kunde det vara helt logiskt att inte bära mössa för att undvika gliringar, tråkningar och helt enkelt passa in. Att låta kulturella betingelser gå före förnuftet var inget för Jens. ”Let the sun of reason shine” som mr Kilmister sjöng.  

Det låg en ICA affär på vägen till Fredriksson. Jens gick in, tog en dosa portionssnus och gick till kassan.

– Legitimation tack.
– Jaha, visst. Det är ett tag sen jag var 18 men ok.
– Ser bra ut. Vi måste fråga alla som ser ut att vara under 25.
– Ok.

Jens tittade på sitt körkort innan han stoppade ned det igen. Det visade en bild av honom som 18 åring. Han hade varit en annan person då. Eller så hade han blivit en annan person. Var det något av det som varit hans person då som var kvar i honom nu? Fanns det något som inte förändrades? Något som var själva kärnan av honom, hans egen essens? Jens hade tänkt mycket på det den senaste tiden. Försökt komma fram till vad det var han hade tyckt varit roligt att göra som liten. Vad det var som hade fått honom att ligga vaken med pirr i kroppen inför morgondagen. Fanns det något av det som han tyckt varit roligt att göra som barn som var roligt nu i vuxen ålder?