Brunnstäppa, del 13, sista delen

2007-11-01
Det här är det sista inlägget i bloggen. Det är jag, för er läsare känd som förläggaren, som skriver. Jag vill meddela att Håkan Storm efter omständigheterna och alla löpsedlar om ”Känd författare drabbad av vansinne, läs hans egna ord” mår förhållandevis bra. Förlaget har beslutat att ge ut Håkans blogg som bok och stycket jag skriver nu kommer att fungera som epilog.

Som ni förstår åkte jag ut till Brunnstäppa. Jag lämnade bilen på och lät lyktorna lysa upp trädgården och brunnen. Hans ficklampa lyste fortfarande och hela brunnslocket var borttaget. Det hördes inga röster, inga knackningar och inga rop på hjälp. Det var helt tyst. Jag tog hans ficklampa och lyste ned i brunnen. Det var svårt att se.

– Håkan, ropade jag och jag såg en rörelse. Han levde. Det var säkert fyra-fem meter ned till vattnet. Jag hade en bogserlina i bilen som jag kastade ned.
– Håll fast så drar jag upp dig.  

Jag fick ingen respons och började gripas av panik. Det var antagligen bara en tidsfråga innan hans ansikte kom under vattnet och det skulle vara försent. Jag backade fram min bil och knöt fast repet i dragkroken. Mörkret och vad Håkan hade mött där lockade inte men skulle han överleva var det enda chansen. Därför klättrade jag ned med hjälp av bogserlinan. Vattnet var iskallt. Jag försökte få kontakt med honom. Han tittade på mig men såg mig inte. Ögonen var dimmiga. Det enda han sa om och om igen knappt hörbart var:
– Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp.  

Jag lyckades få linan under hans armar och knöt fram på bröstet. Under tiden fick jag trampa vatten. Det tog säkert tio minuter men det var bara att fortsätta. Sen började jag att klättra upp. Då grep han tag om mig och tittade på mig.

– Hjälp, lämna mig inte.  

Jag försökte att förklara att jag höll på att hjälpa honom men han förstod inte. Fick bända upp hans fingrar en efter en innan jag tog mig loss och kunde börja klättra upp. Det var fruktansvärt tungt men jag visste att jag måste klara det. Det fanns inget annat. Linan skar in i händerna och jag blödde ymnigt. Väl uppe insåg jag han var alldeles för tung att dra upp. Istället satte jag mig i bilen, körde sakta på ettans växel och drog upp honom. Han skrapade sig svårt och linan gjorde honom illa.  På något sätt fick jag in honom i bilen och lämnade Brunnstäppa bakom mig. Jag ringde till sjukhuset och bad dem att förbereda sig för att jag kom in med en svårt skadad man. När vi var framme hade han förlorat medvetandet helt. Jag vet inte riktigt vad de gjorde med honom men de sa att han var kraftigt nedkyld och hade flera skrapsår. Resten av natten var svår men de sa att han skulle klara sig. Fysiskt, tänkte jag, men hur är det psykiskt när han vaknar upp. Skulle han bli helt återställd?    

Det gick några dagar och han fick åka hem vilket innebar att vi åkte till min lägenhet. Vi flyttade ihop dels för att vad skulle vi annars göra och dels för att Håkan inte klarade av att vara ensam. Han kommer inte skriva mer för att skriva är ett ensamt jobb och han kan helt enkelt inte vara ensam längre. Ibland kan jag se hur han stelnar till, stannar upp mitt i en rörelse. Långsamt vänder han sig om som om han skulle ha fått nackspärr. Jag frågade en gång vad det var.
– Det ser mig, svarade han. Vill att jag ska ta handen.
– Hysch, hysch älskling. Vi är inte där nu. Vi är här och jag är här. Känner du det? Känner du hur jag håller om dig?
– Ja, det känner jag. Men det släpper inte.
– Aldrig ge vika Håkan. Aldrig. Det här är vårt liv vår värld och det finns inte plats för Brunnstäppa. Förstår du?  

Efter ett tag lugnade han sig. Oftast är han som vanligt. Livsglad, ironisk och snabb. Han har alltid flera projekt på gång, nu senast pratar han om att han vill starta ett bokcafé. Antar att det är hans sätt att få utlopp för all den kreativitet som blir uppdämd i och med att han inte kan skriva längre. Vi har ett liv tillsammans med ett antal begränsningar men vilka har inte det? Håkan kan inte vara ensam, vi sover alltid med öronproppar så att vi inte ska höra mummel eller knackningar på dörren och vi kommer antagligen alltid att bo mitt inne i staden i lägenhet. Det är inte så farligt. Vi tänker inte på det längre. Det har blivit självklarheter för oss.   Nu vet du hur det gick, käre läsare. I alla fall för oss. Det finns säkert något ytterligare att berätta om Brunnstäppa men inte av eller genom oss.

Brunnstäppa, del 12

2007-08-18

Allt är natt. Ska snart tillbaka.  

Jag gick fram till dörren. Lyfte på gardinen och lyste ut med ficklampan. Tomt. Gick ut. En vanlig sommarnatt. Så kom rösterna. Överallt, runt omkring mig och alldeles nära. De var upprörda och upphetsade. Jag jagade runt med ficklampan men såg inget. Jag ropade:

– Vad vill ni? Inget svar.  

Mumlet pressade sig på mig. Kvav luft som ville tränga ned i mina lungor. Fick svårt att andas.

– Vad, ropade jag, varför?   Ett ord tog sig fram genom mumlet. Samma ord som jag hört berättas om.  
– Hjälp.  

Det kom från brunnen. Samma brunn som jag hade försökt att laga brunnslocket på.

Igen:
– Hjälp.  

Det var någon i brunnen. Satte mig på knä bredvid brunnen och lyssnade. Det krafsade emot brädorna. Ett djur? Nej, någon som försökte att ta sig ut. Någon som försökte att få grepp om brädorna genom att pressa naglarna mellan dem.  

– Vänta, skrek jag. Akta fingrarna. Jag ska bända loss brädorna.  

Jag satte hammaren under en av brädorna och tog spjärn emot fundamentet. Inget hände.

– Hjälp mig, hörde jag igen.
– Vänta, jag håller på.  

Jag satte hammaren emot de spikar jag tidigare hade försökt att slå ned. De gav med sig och följde med upp. Tog spjärn emot fundamentet igen. Den här gången lossnade den första brädan. Ett svart hål visade sig. Ett svart hål ned till vattnet. Och en hand. En hand som greppade om nästa bräda och tryckte uppåt. Jag hjälpte till med hammaren och nästa lossnade. Ett ansikte skymtade i mörkret. En bräda till lossnade.

– Hjälp mig.  

Jag böjde mig ned över hålet och såg konturerna av ett huvud och därunder en kropp.

– Ta min hand, sa jag och sträckte mig ned.  

En hand kom upp för att möta min. Huvudet vändes uppåt. Ett par ögon mötte mina. De såg mig och de såg rakt igenom mig. Jag visste att de ögonen hädanefter alltid skulle se mig. Något stängdes inom mig och jag drog tillbaka min hand.

– Nej, ropade det. Hjälp mig. Nej.  

Jag kravlade bakåt. Lämnade ficklampan och hammaren. Tog mig upp på fötter och sprang upp till huset. Borde sprungit till bilen men hade inte nycklarna på mig. Kröp under bordet igen och där sitter jag nu. Blöder från en handen. Stack mig på något när jag tog bort bräderna.   Det är klart. Jag har inget mer att berätta. Jag behövs inget längre. Allt är svart och jag ska snart tillbaka. Tillbaka till brunnen. Det kallar på mig. Det knackar på dörren igen och jag kan höra ordet hjälp.  

Jag behöver hjälp. När jag går tillbaks, för det kommer jag att göra, kan inte stå emot, kommer jag att ta handen och jag kommer att försvinna ned. Därför ber jag dig om hjälp, min käresta, min förläggare. Hämta mig. Kom hit och ta mig med. Snälla. För det är nära nu. Det är här. Det är nu.

Brunnstäppa, del 11

2007-08-18
Det har börjat. Sitter under bordet och skriver för att inte skenet från datorn ska synas ut genom fönstren. Rösterna, det är första gången jag hör dem själv. Har smugit runt till alla fönster i hela huset och försökt att se men det är ingen där. Det är på riktigt. Inget skämt. Rösterna blir starkare, fler. Kan inte urskilja några ord. Bara ett mummel. Det är svårt att skriva mina händer darrar.   De har tystnat. Vad ska jag göra? Kollar ficklampan, den fungerar, lyser starkt.

Knackar på dörren.
Igen, igen och igen.
Det är dags nu. Ska gå ut. Möta vad?

Brunnstäppa, del 10

2007-08-16
Vi pratade en stund till och rundade av. Samtalet med Maja hade helt klart gjort intryck på henne.

– Är det inte nog nu, frågade hon mig. Vad behöver du höra mer för att lägga av? Att någon råkat riktigt illa ut?  

Jag hade inga svar.

– Det är ju för fan bara en blogg. Det är inte värt det. Du hörde vad Maja berättade om både sig och sin farmor. Livslång rädsla. Är det du vill ha?
– Nej, det vill jag inte. Men det känns som om jag sviker mina läsare. Det känns som om jag är skyldig dem att stanna kvar och skriva något som de vill läsa. – Vad är du skyldig dem för något, berätta det för mig.
– Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag.
– Men du är i ett jävla spökhus idag. Är det där du vill vara? Ska du offra dig själv bara för att ett gäng skräckromantiserande ungdomar har läst dina böcker?
 
Återigen hade jag inga svar. Vårt samtal tog slut där. Det var ingen tvekan om att hon var förbannad. Jag försökte förstå mig själv. Här hade jag träffat en kvinna som jag gillade och som helt klart brydde sig om mig och så äventyrade jag allt för att skriva en blogg om hur det är att leva i ett spökhus. Jag kan inte förstå, kan inte förklara men det är något som håller mig kvar här. En historia som måste berättas genom mig för annars kommer ingen annan göra det.

2007 – 08 – 17
Jag väntar nu. Avvaktar och ser vad som händer. Det är ingen mening med att ringa upp min förläggare. Jag har inget nytt att säga. Det finns en möjlighet att hon läser vad jag skriver och i sådana fall hoppas jag att hon förstår att jag har fattat tycke för henne och mer än gärna träffar henne fler gånger. Jag hoppas också att hon förstår att jag behöver vårda de egenskaper och förmågor som utgör själva essensen av min person och att fullfölja det jag förutsatt mig är en del av detta. Jag väljer att skriva direkt till dig nu, min kära förläggare, och du käre läsare får finna dig i att agera iakttagare istället för mottagare för en stund.  
Du är fri att tycka att jag är en idiot men om jag tar bort en del av mig som du tycker gör mig till en idiot är det inte längre jag och att du fortsättningsvis inte kommer att träffa samma person som du en gång träffade. Det är möjligt att jag gör mig svår och omständlig och det är möjligt att du tycker att jag kräver mycket av dig. Men ändå. Jag är övertygad om att du hellre träffar mitt riktiga jag om så bara för en endaste gång än ett jag som är reducerat och vingklippt. Jag vet inte om mina ord gör dig klokare och ger dig någon form av förståelse till varför jag stannar trots de uppenbara riskerna. Jag vet inte om mina ord gör mig själv klokare. Det finns inget konkret, inga handfasta argument till varför jag stannar. Bara jag och känslan av att det finns något mer att säga, något mer att berätta.
2007 – 08 – 17
Att vänta ger mig tid till förberedelse. Jag tänker inte gå och lägga mig ikväll. Jag tänker inte sova. Istället kommer jag att sitta vid köksbordet med lampan släckt, en kanna kaffe, en ficklampa och en hammare. Lampan ska vara släckt om det emot all förmodan är någon eller några som försöker att skrämma mig, skulle inte bli förvånad om Anderssons skulle hitta på något sånt här, inte ska se att jag väntar på dem. Kaffet ska hålla mig vaken. Ficklampan för att jaga efter dem med ut i natten och så slutligen hammaren. En form av primitivt vapen som inte fyller någon funktion om det nu är spöken, gengångare eller något annat oförklarligt som hemsöker det här huset och den här platsen men som utgör en skön tyngd i handen.  

Det skymmer ute.
Mina redskap ligger framför mig på bordet.
Kaffebryggaren är laddad.
Har inget mer att skriva för tillfället.

Brunnstäppa, del 7

2007-08 -15

Det är en ny dag. Det blir alltid en ny dag. Om det finns något som förenar människors tro är det tron på morgondagen. Jag står inför ett vägskäl i min blogg. Jag vill att du ska veta det, käre läsare. Min avsikt är att vara uppriktig och det vill jag att du ska veta. Vägskälet som jag står inför innebär att jag antingen kan skriva om allt som händer mig inkluderat vilken inverkan och påverkan som andra människor har i mitt liv. Eller, med hänsyn just till andra människor skriver jag om det som har att göra med min vistelse här att göra och utelämnar övrigt. Så var det sagt och jag inser nu när orden är nedskrivna att jag gör det som känns rätt för tillfället varken mer eller mindre. Det är mycket svammel idag och jag tror att det delvis beror på att jag inte vill förstöra något, inte bara av hänsyn utan även av rädsla att skrämma bort henne.

Jag sitter och skriver på mitt förmiddagspass. Ute regnare det och har gjort så sen jag vaknade. Min förläggare kom ut igår efter att hon slutat jobba. Till dig, käre läsare, som stör dig på att jag alltid nämner henne vid yrkestitel istället för namn kan jag förklara för dig jag gör det av hänsyn till henne. Hon har stor inverkan på mig, mitt liv och hur jag upplever min verklighet och därför har jag ändå valt att ta med henne i bloggen men nöjt mig med att göra henne anonym för alla utom för henne och antagligen ett antal av hennes arbetskompisar som vet att hon handlägger mig. Hon hade köpt med sig några köttbitar som vi grillade. Jag bjöd henne på ett glas vin. Hon tvekade först, sa att hon skulle köra.

– Du får gärna stanna över natten om du vill.

Hon sade något om att jag inte kunde ge mig och tackade sen ja. Det kändes väldigt bra att ha henne där. Vi pratade om allt möjligt och jag verkade ha glömt varför jag hade ringt henne. Kanske var det som hon sa, en ursäkt för att bjuda hit henne.

Hon väckte mig mitt i natten. Jag vet fortfarande inte om hon drev med mig eller om det var på riktigt. Klockan var runt 03 och hon ruskade mig tills jag vaknade. Det var mörkt i rummet och jag kunde inte avgöra om hon retades med mig eller om hon faktiskt var rädd.

– Det är någon som knackar på dörren.
– Va, nu?
– Jag har hört det i några minuter nu. Först trodde jag att det bara var något som lät, som det kan göra i gamla hus. Men den sista gången knackade det så hårt att rutan i dören skallrade.
– Driver du med mig?
– Nej.

Vi låg tysta en stund och lyssnade efter knackningarna. Det hördes ingenting. Jag reste mig upp ur sängen.

– Vart ska du?
– Se efter om det är någon där.
– Gör inte det, stanna.
– Om det var någon som knackade kanske de behöver hjälp.

Hon ville inte att jag skulle gå men jag gick nedför trappan och ut i hallen. Tankarna snurrade i huvudet och känslan som jag hade haft på eftermiddagen när jag hade blivit väckt kom tillbaka. Det hänger en gardin för fönstret i dörren. Jag tvekade en stund innan jag lyfte på den och tittade ut. Där ute var det sommarnatt och ingen syntes till. Jag gick tillbaka och försökte lugna henne men hon var övertygad om vad hon hade hört. Jag i min tur blev nästan övertygad om att hon var allvarlig. Vi fick någon timmes sömn till innan hon var tvungen att gå upp och åka till jobbet. Jag tror verkligen inte att hon skämtade. Jag tror att hon var rädd på riktigt och hon hade upplevt det som att det knackade på dörren mitt i natten. Innan hon åkte på morgonen bad hon mig att avsluta bloggen, avsluta mitt projekt och åka därifrån. Jag sa att vi kunde höras senare under dagen och sen åkte hon. Jag gick tillbaka till huset. Bryggde en kanna kaffe och satte mig och skriva och där sitter jag nu.

2007-08-15, senare
Det är varmt i solen. Det gassar riktigt ordentligt och jag föredrar att sitta i skuggan. Min förläggare ringde för en stund sen. Hon kunde inte komma ifrån ikväll och undrade om jag inte kunde åka in till stan så kunde vi äta middag. För att genomföra det här projektet behöver jag vara här, svarade jag. Hon blev besviken och någonstans tror jag även att hon var rädd. Att hon hade anat att det var det svaret hon skulle få. Så om du läser det här, min kära förläggare, sittandes med en kaffekopp i handen och sakta och omedvetet skakar på huvudet, halvt road och halvt irriterad över min dumhet. Om du läser det här så läser du också att när det här är över, när projektet är slutfört vill jag bjuda dig inte bara på middag utan på en kryssning. Där vi kan sitta med varsin drink och skratta åt det här. Om du vill så är det ett löfte. Jag vill.

Brunnstäppa, del 6

2007-08-14
Sitter på en solstol ute i trädgården och låter solen värma mig. Jag har börjat svettas på ryggen, något som jag i vanliga fall tycker är irriterande och obehagligt men efter att ha frusit inne i huset förut känns det som om jag inte kan bli varm nog. Var tvungen att göra något direkt efter att jag hade slutat att skriva så att jag inte blev kvar inne vid köksbordet grubblandes. Jag gick ned till sjön och sköljde av ansiktet för att få något slags perspektiv. Jag hade mobilen med mig och ringde upp min förläggare igen. Hon verkade vara road över att det var jag igen och hon undrade om jag var sällskapssjuk eller rentav kärlekskrank. Så kanske var fallet, svarade jag och bara de orden fick mig att känna mig bättre till mods. Jag bad henne att surfa till min blogg och läsa det senaste jag skrivit.
– Det börjar hända saker förstår jag.
– Ja, det verkar faktiskt så.
– Håller du i det här kommer dina läsare sitta som klistrade vid bloggen.
– Mm
– Har du fortsättningen klar för dig?
– Det är just det. Jag håller fast vid att bloggen ska gestalta min verklighet, varken mer eller mindre.
– Vad menar du?
– Att jag inte är författare i det här projektet utan bara förmedlare. Jag vet inte vad som kommer att hända.
– Men det är ju du som skriver eller hur?
– Det är en annan sak. Det du precis läste hände bara för någon timme sedan.

Här var hon tyst en kort stund. Kanske tänkte hon efter om jag var allvarlig eller inte och bedömde risken för att bli utskrattad. Kanske plockade hon bara med några papper.
– Visst Håkan. Det är klart att det hände, bloggen blir mycket bättre då.
– Du tror mig inte?
– Nu förolämpar du mig Håkan. Du vet väl att jag tar allt du skriver på största allvar. Det är därför jag handlägger skräck och science fiction. Det är därför jag handlägger dig.

Ironi. Hon var nästan alltid ironisk. Det kunde vara svårt att avgöra de gånger när hon faktiskt var seriös. Så var inte fallet nu. Samtidigt är det väl en del av hennes charm.
– Jag förstår. Det är tryggt att veta att det åtminstone finns någon som tar mig för en seriös och litterär författare. Annars är det  bara den där hopen av snobbister som förpassar mig till en pöl av sex, snusk och blod med hänvisningen att det enbart är whitetrash som vistas och läser litteraturen i den pölen.
– Det är klart att jag gör. Dessutom förstår jag inte vad det är som är fel med att vistas i den där pölen du pratar om. Se det som en swimmingpool istället, fylld med spänning, dekadens och pengar. Man kanske inte vill bada där jämt men ett dopp då och då är bara eggande.
– Det vet jag att du tycker. Att det är eggande alltså.

Någonstans där bubblade min ironi över till ett skratt.

– Du kanske vill komma ut och se hur jag har det med egna ögon? Det finns en chans att det hjälper dig att förstå att jag pratar sanning.
– Ok, nu förstår jag. Allt det här är bara ett knep för att få ut mig dit, inte sant?
– Ja
– Är inte det att utnyttja sin förläggares plikt att ta hand om sina författare?
– Jo
– Och du tror på fullaste allvar att jag går på det?
– Ja

Hon skrattade men kunde inte dölja att hon var rätt nöjd med att bli utbjuden.

– Ok jag medger att det fungerar. När vill du att jag ska komma?
– Kom när det passar dig.
– Efter jobbet då, runt sex. Ska jag ta med mig något?
– Köp med dig några köttbitar så kan vi grilla.
– Ok, syns sen då.

Jag vet inte riktigt var jag har henne men det känns som om hon kommer hit som mer än enbart i egenskap av min förläggare. Det pirrar en aning i magen, ska bli väldigt kul att hon kommer. Obehagskänslorna efter min tupplur förut känns väldigt avlägsna nu.  Några spikar på brunnslocket har krupit upp så att en av brädorna är lös. Jag ska ta och spika ned dem igen så att inte några djur går och trillar ned.

Kära läsare

Vi befinner oss mitt i den mörka hösten. Det blåser, det regnar och rör det sig inte där borta i mörkret?

Jag vill tacka er, kära läsare,  för att ni fortsätter att läsa mina berättelser. Ni som följer bloggen vet att vi är fyra delar in i den längre berättelsen Brunnstäppa och den kommer fortsätta ett bra tag till. En del av er kanske läser en del varje fredag när den publiceras och några av er kanske läser den i ett svep. Hursomhelst hoppas jag att ni tappra som följer den får mycket nöje och obehag.

Min plan är att fortsätta skriva och publicera skräcknoveller och jag hoppas att ni, kära läsare,  fortsätter att följa mig in i mörkret. Håller ni ögonen öppna kanske ni även kommer att få syn på en roman eller andra nyheter här på Rörelser i mörkret så småningom,  vi får se.

Det finns anledning att fortsätta titta efter Rörelser i mörkret.

Brunnstäppa, del 4

2007-08-14
Det är ganska behagligt att leva här. Jag vaknar runt 07.00 och drar upp rullgardinen. Det är ovant för mig att leva så här nära naturen och samtidigt spännande. Två mornar har jag sett älgar på ängen utanför. Därefter brukar jag gå ned till köket och sätta på en kanna kaffe. Under tiden kaffet rinner ned gör jag min morgon toalett och tar en dusch. När jag är färdig har kaffet runnit ned. Oftast äter jag ett par mackor till, ibland en skål gröt. Antagligen tycker inte du, kära läsare att mina frukostvanor är särskilt intressanta men för tillfället har jag inget annat att skriva om. Sådan är verkligheten. Jag behöver även hålla ångan uppe om det inträffar något.

Datorn och det trådlösa modemet är mitt sällskap och min kontakt med omvärlden. Under frukosten surfar jag runt och läser nyheter, mina favoritbloggar och skriver ett och annat inlägg. Det är trevlig och lugn start på dagen. Efter en halvtimme börjar vänner och bekanta komma online och har jag tur är det någon av dem som har tid att chatta med mig. Tråkigt nog har alla så kallade riktiga jobb från så kallade riktiga arbetsgivare som inte tillåter extern kommunikation utan vidare. Istället sysselsätter de mina vänner och bekanta med att skicka iväg dem på viktiga kl. 8 eller 9 möten. Det kanske inte är så konstigt, i själva verket kan det vara så att jag faktiskt borde förstå att det är bra mycket viktigare att gå på ett morgonmöte och besluta om hålet i asfalten ska fyllas i eller ej och vems fel det är att hålet uppkommit än att fråga en medmänniska hur denna mår och stanna kvar tills han/hon har hunnit svara. Att inte bli obekväm och stressad över att personen svarar att det inte är något vidare. Att istället titta sin medmänniska i ögonen och kanske fråga om ni ska ta ett kopp kaffe, stanna upp en stund. Viktiga möten fyllda med viktiga personer stannar inte upp. För att det de gör, det de presterar och åstadkommer är viktigt inte minst för att det bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Det är viktiga personer som bygger landet. Personer som minsann inte tar ut semester och lär sina barn att cykla i onödan. Personer som inte haft sjukfrånvaro på 10 år men som efter en stunds frågande medger att de haft ett antal dagar med sjuknärvaro istället. Personer som slänger ur sig ”Hur är läget” i förbifarten utan att aldrig någonsin stanna upp och vänta på ett svar. Det är tur att det finns viktiga personer i mörka kostymer som kan jobba nästan jämt och åka till Stockholm, Bryssel, Sevilla och New York. Det är tur att det finns viktiga personer som minsann kan ringa upp en och berätta att man har gjort fel och tala med sin allvarliga och långsamma röst för att ge undertryck år sin viktighet. Det är tur att det finns viktiga personer när man själv är så oerhört oviktig att man faktiskt kan med att åka ut till ett genom ryktet kallat spökhus och skriva en blogg och sen med övertygelse mena att det är en meningsfull sysselsättning.

Det här kanske verkar som ett sidospår men tanken med bloggen är att den ska beskriva min verklighet just nu och det här är min verklighet just nu. Därför är det inget sidospår även om det inte handlar om spökerier. Det går att surfa in på diverse olika svällande koncerner och läsa deras olika policys om miljö och etik. Det går att läsa om deras arbete och ansträngningar om drägliga arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter. Det går att läsa om deras friskvårdsprogram och om hur de bidrar till en hållbarutveckling. Det går att läsa många fina ord men vad händer när det kommer till kritan?

Vad händer när ägarna säger till VD: n och koncernchefen som de har anställt att nu vill de tjäna mer pengar, det är därför de har anställt honom. Oftast är den en han mellan 45-60 år. Det är därför de betalar honom alla miljonerna så att han kan lämna familjen hemma och åka till jobbet och vara viktig. VD: n tänker sen en stund hur han ska få 900 miljoners vinst att växa till 1 miljard som är det förväntade. Att tjäna 900 miljoner när man borde har tjänat 1000 miljoner är ju nästan att gå med 100 miljoner i förlust. VD: n tänker och kommer nästkommande måndag med ett förslag. Inte ett besparingsförslag utan ett effektiviseringsförslag. Förslaget är i själva verket inte mer än en siffra, 300 miljoner. 300 miljoner mer i vinst ska koncernen gå i vinst genom att effektivisera. Det innebär att man inte ska säga upp folk vilket får många att pusta ut. Det innebär att man ska göra gemensamma inköp för att få bättre priser och det innebär att man ska nyttja kompetensen inom koncernen i högre grad. I praktiken innebär det att vissa personer sätts under en oerhörd press för att genomföra effektiviseringen. En av dessa personer kan vi kalla Kaj för att illustrera ett exempel. Kaj har mycket makt och stort ansvar. Han behöver hjälp för att klara sin del av effektiviseringen därför hyr han in konsulter, externa ska tilläggas. Kaj känner också att han behöver mellanhänder mellan sig själv och affärernas VD: ar, det är de som ska göra den fysiska effektiviseringen. Därför går han igenom den väldiga adressboken och skickar ett mail till tio personer att de är utsedda till effektivseringssamodnare för respektive affärsområde och att de ska infinna sig på det viktiga huvudkontoret det och det datumet. Samordnarna som får mailet vet inte vad de ska tro. De har redan ett jobb och effektiviseringssamordnare står inte med i deras rollbeskrivning. Deras så kallade chefer, alltså affärernas VD: ar och platschefer har inget att säga till om för Kaj sitter i koncernchefens ledningsgrupp och han har fått tillåtelse att ta de resurser han behöver för att klara effektiviseringen. De emot sin vilja utsedda samordnarna har inget val om de inte vill sluta på koncernen. Det är ingen som har frågat dem, det är ingen som har sett över deras arbetssituation. Det är ingen svår matematik att räkna ut att om de arbetar heltid och får än mer att göra av Kaj så kommer de att jobba mer än heltid. När det kommer till kritan gäller inte de mjuka värdena. När det kommer till kritan är det värdet 300 miljoner som gäller. Något som Kaj kan stoppa ned i resultatet utan att fråga någon hur han eller hon mår.

Det här var bara ett exempel men givetvis går det att fråga sig vilken hänsyn som tas till koncernens etiska policy där det står många fina ord om mänskliga rättigheter när ägarna gapar efter mer och någon t.ex Kaj ansvarar för att inköps kostnaderna ska halveras och att det lättast låter sig göras genom att köpa in produkter producerade av barn? Det är bara en fråga och jag låter det stanna där.  

Ytterdörren har för jag vet inte vilken gång i ordningen gått upp vilket ger ett korsdrag som får dörren att slå emot väggen och papper att fara åt alla håll. Jag ska försöka laga den, sätter därför punkt för den här gången.

Brunnstäppa, del 1

Förord
Det har blivit dags att publicera första delen i en ny novell, Brunnstäppa. Det är en längre novell än de som jag hittills har publicerat och ni, kära läsare, kommer att kunna följa den under ett par månader. Jag hoppas att ni följer med mig på den här längre resan in i mörkret.
Den här berättelsen skrämde mig när jag skrev den och den skrämmer mig än idag när jag läser den. Jag hoppas att den kan göra samma sak för er, kära läsare.
Låt oss gå in i mörkret.

Brunnstäppa, del 1

2007-07-24
Kära läsare
Jag vet inte hur väl du känner mig och om jag är en helt ny bekantskap för dig ska jag nu ge dig en kort sammanfattning.  

Mitt namn är Håkan Storm och jag är författare och just nu läser du mina första rader, i ett för mig nytt grepp, i min blogg. Känner du fortfarande inte igen mig behöver du inte skämmas. Jag tillhör inte en av de författare man förväntas att känna till för att ha en grundläggande allmänbildning, långt därifrån. Min läskrets är långt mycket snävare än så men den har ändå hjälpt mig från att ha skrivit på kvällar, lunchraster och semesterveckor till att skriva på heltid. Faktum är att den här färska bloggen som du läser är ett försök till nytänkande från min sida som jag inte har haft möjlighet att testa utan förmånen att skriva på heltid. Några romaner har det blivit genom åren och även en hel del noveller som har getts ut i olika antologier och som senare samlats i novellsamlingar. Du kan hitta mina verk under fliken ”tidigare utgivet” i listan till vänster. En längre sammanfattning om mig och min bakgrund är, som du nog anar vid det här laget, onödig och tråkig.  

Istället vill jag förklara vad det är för nytänkande med en blogg, det har funnits ett bra tag nu och människor från alla åldrar och samhällsskikt har testat hur det känns att skriva för publik. Så var finns då det nya med min blogg? Jag glömde att nämna det förut och för er som har hittat hit är det antagligen ingen nyhet att min litterära genre är skräck. Varför? Undrar en del. Varför skriver du om otäcka saker? Finns det inte nog med hemskheter i världen och kan du inte använda din skrivförmåga till att skriva om något vettigt istället? Kan du inte skriva om ämnen och områden som kanske kan hjälpa människor ur livskriser eller en svår sorg? På de här frågorna väljer jag att inte svara med mina egna ord utan med, en för mig betydelsefull person, Stephen Kings ord som nog måste anses vara en förebild och mästare inom genren skräck ”Varför tror du att jag har något val?”. Jag kan inte göra annat än att instämma i min läromästares ord. Berättelserna jag skriver har jag på intet sätt valt att skriva, de kommer bara. Sen kan det kanske vara så att jag är lyhörd inför just dem men vad det i såna fall beror på låter jag vara osagt. Jag har accepterat att de kommer till mig. Nog så. Tillbaks till förklaringen av vad som är nytänkande med min blogg. Jag ämnar skriva den i realtid. Det är inget nytt, säger du. Det är själva vitsen med en blogg. Visst är det så men för en författare innebär det att han eller hon öppnar upp själva skapandeprocessen och hantverket för läsaren. Ja, fortsätter du, det är säkert spännande men det är faktiskt inget nytt det heller. Även den här gången har du, kära läsare, rätt men utöver delarna ovan kommer jag att lägga till något ytterliggar. Det som du kommer att kunna läsa i bloggen framöver kommer inte att vara dikt utan verklighet. Jag ska beskriva min vardag för dig, kära läsare, som en offentlig dagbok. Med tanke på hur föga upphetsande min vardag är i vanliga fall tänker jag tillbringa min tid i ett hus, vid namn Brunnstäppa, där det sägs att det inte står rätt till. Varför krångla till det? Det är ett spökhus jag pratar om.