Brunnstäppa, del 13, sista delen

2007-11-01
Det här är det sista inlägget i bloggen. Det är jag, för er läsare känd som förläggaren, som skriver. Jag vill meddela att Håkan Storm efter omständigheterna och alla löpsedlar om ”Känd författare drabbad av vansinne, läs hans egna ord” mår förhållandevis bra. Förlaget har beslutat att ge ut Håkans blogg som bok och stycket jag skriver nu kommer att fungera som epilog.

Som ni förstår åkte jag ut till Brunnstäppa. Jag lämnade bilen på och lät lyktorna lysa upp trädgården och brunnen. Hans ficklampa lyste fortfarande och hela brunnslocket var borttaget. Det hördes inga röster, inga knackningar och inga rop på hjälp. Det var helt tyst. Jag tog hans ficklampa och lyste ned i brunnen. Det var svårt att se.

– Håkan, ropade jag och jag såg en rörelse. Han levde. Det var säkert fyra-fem meter ned till vattnet. Jag hade en bogserlina i bilen som jag kastade ned.
– Håll fast så drar jag upp dig.  

Jag fick ingen respons och började gripas av panik. Det var antagligen bara en tidsfråga innan hans ansikte kom under vattnet och det skulle vara försent. Jag backade fram min bil och knöt fast repet i dragkroken. Mörkret och vad Håkan hade mött där lockade inte men skulle han överleva var det enda chansen. Därför klättrade jag ned med hjälp av bogserlinan. Vattnet var iskallt. Jag försökte få kontakt med honom. Han tittade på mig men såg mig inte. Ögonen var dimmiga. Det enda han sa om och om igen knappt hörbart var:
– Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp.  

Jag lyckades få linan under hans armar och knöt fram på bröstet. Under tiden fick jag trampa vatten. Det tog säkert tio minuter men det var bara att fortsätta. Sen började jag att klättra upp. Då grep han tag om mig och tittade på mig.

– Hjälp, lämna mig inte.  

Jag försökte att förklara att jag höll på att hjälpa honom men han förstod inte. Fick bända upp hans fingrar en efter en innan jag tog mig loss och kunde börja klättra upp. Det var fruktansvärt tungt men jag visste att jag måste klara det. Det fanns inget annat. Linan skar in i händerna och jag blödde ymnigt. Väl uppe insåg jag han var alldeles för tung att dra upp. Istället satte jag mig i bilen, körde sakta på ettans växel och drog upp honom. Han skrapade sig svårt och linan gjorde honom illa.  På något sätt fick jag in honom i bilen och lämnade Brunnstäppa bakom mig. Jag ringde till sjukhuset och bad dem att förbereda sig för att jag kom in med en svårt skadad man. När vi var framme hade han förlorat medvetandet helt. Jag vet inte riktigt vad de gjorde med honom men de sa att han var kraftigt nedkyld och hade flera skrapsår. Resten av natten var svår men de sa att han skulle klara sig. Fysiskt, tänkte jag, men hur är det psykiskt när han vaknar upp. Skulle han bli helt återställd?    

Det gick några dagar och han fick åka hem vilket innebar att vi åkte till min lägenhet. Vi flyttade ihop dels för att vad skulle vi annars göra och dels för att Håkan inte klarade av att vara ensam. Han kommer inte skriva mer för att skriva är ett ensamt jobb och han kan helt enkelt inte vara ensam längre. Ibland kan jag se hur han stelnar till, stannar upp mitt i en rörelse. Långsamt vänder han sig om som om han skulle ha fått nackspärr. Jag frågade en gång vad det var.
– Det ser mig, svarade han. Vill att jag ska ta handen.
– Hysch, hysch älskling. Vi är inte där nu. Vi är här och jag är här. Känner du det? Känner du hur jag håller om dig?
– Ja, det känner jag. Men det släpper inte.
– Aldrig ge vika Håkan. Aldrig. Det här är vårt liv vår värld och det finns inte plats för Brunnstäppa. Förstår du?  

Efter ett tag lugnade han sig. Oftast är han som vanligt. Livsglad, ironisk och snabb. Han har alltid flera projekt på gång, nu senast pratar han om att han vill starta ett bokcafé. Antar att det är hans sätt att få utlopp för all den kreativitet som blir uppdämd i och med att han inte kan skriva längre. Vi har ett liv tillsammans med ett antal begränsningar men vilka har inte det? Håkan kan inte vara ensam, vi sover alltid med öronproppar så att vi inte ska höra mummel eller knackningar på dörren och vi kommer antagligen alltid att bo mitt inne i staden i lägenhet. Det är inte så farligt. Vi tänker inte på det längre. Det har blivit självklarheter för oss.   Nu vet du hur det gick, käre läsare. I alla fall för oss. Det finns säkert något ytterligare att berätta om Brunnstäppa men inte av eller genom oss.

Brunnstäppa, del 8

2007-08-16

Klockan är 03:16. Jag har precis slagit på datorn och låter fingrarnas rörelser över tangentbordet hjälpa mig att behålla fattningen. För en stund sen väcktes jag av knackningar på dörren. Jag vaknade till och var osäker på vad det var som hade väckt mig. Några minuter förflöt och jag höll på att somna om när det hördes igen. Knackningar på dörren. Lika verkliga som jag själv. Det var det här jag hade väntat på, velat skulle hända. Äntligen något att skriva om, något som lockar läsare. Kanske skulle jag ha smugit ned för trappan, fram till dörren och lyft undan gardinen, precis som sist men med den skillnaden att jag trodde på det den här gången. Kanske skulle jag ha sett att det inte var någon där. Kanske skulle jag ha sett någon eller något som ville in. Jag gjorde inget av detta. Jag låg kvar i sängen utan att röra mig och kände hur min kropp genomfors av en ilning vid varje knackning. Knackningarna tog slut. Väntade och lyssnade på att få höra dörren öppnas, fotsteg i trappan och se hur dörrhandtaget till mitt rum trycktes ned. Det hände inte. Det gick några minuter till och jag tog mig ur sängen och slog på datorn. De invanda rörelserna lugnade mig och nu känns det som om jag är mitt uppe i det.

Det knackar på dörren igen. Det bankar på dörren. Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Förmår inte skriva mer.

2007-08-16,

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har inte sovit någonting och mår inte bra. Känner mig rädd eller paranoid och trött. Min förläggare ringde. Hon hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. Istället hade hon satt sig vid datorn och läst vad jag hade skrivit under natten. Hon ringde upp mig och undrade om jag skämtade eller om jag hade upplevt samma sak som hon. Hon förstod snart att det var det senare. Jag var inte mottaglig för hennes övertalningsförsök att lägga av, avsluta mitt projekt, min blogg men samtidigt har jag börjat fundera på vad det är jag håller på med. Hon undrade om jag klarade mig. För tillfället är det lugnt, svarade jag. Om jag nu var en sån envis idiot som fortsatte att utsätta mig för det här så skulle hon undersöka vad det handlade om. Alltså forska djupare i husets historia och se om det fanns någon förklaring. Hon sa att hon skulle höra av sig under eftermiddagen. Jag gick ut, kände mig rastlös och behövde göra något för att skingra tankarna. Slog ned spikarna som hade krupit upp ur brunnslocket och gick en vända med gräsklipparen. Tog en promenad sen och gick förbi Anderssons. Tänkte att det kanske skulle hjälpa att prata med dem men de höll sig undan. Det är som om jag vore spetälsk. Fast det är värre än så. De betraktar mig inte bara som spetälsk utan som om att jag valt att bli smittad av egen fri vilja. De har inte sagt det till mig men när jag ser barnen, som ibland är ute och leker, gå in så fort de får syn på mig så är det så det känns. Jag kan inte låta bli att undra, är det vad jag har gjort? Har jag letat upp smittan och väckt den till liv?

När jag kom tillbaka hade de där förbannande spikarna i brunnslocket hade krupit upp igen. Behöver antagligen byta ut flera brädor, ev. hela locket för att få ordning på det.

Brunnstäppa, del 4

2007-08-14
Det är ganska behagligt att leva här. Jag vaknar runt 07.00 och drar upp rullgardinen. Det är ovant för mig att leva så här nära naturen och samtidigt spännande. Två mornar har jag sett älgar på ängen utanför. Därefter brukar jag gå ned till köket och sätta på en kanna kaffe. Under tiden kaffet rinner ned gör jag min morgon toalett och tar en dusch. När jag är färdig har kaffet runnit ned. Oftast äter jag ett par mackor till, ibland en skål gröt. Antagligen tycker inte du, kära läsare att mina frukostvanor är särskilt intressanta men för tillfället har jag inget annat att skriva om. Sådan är verkligheten. Jag behöver även hålla ångan uppe om det inträffar något.

Datorn och det trådlösa modemet är mitt sällskap och min kontakt med omvärlden. Under frukosten surfar jag runt och läser nyheter, mina favoritbloggar och skriver ett och annat inlägg. Det är trevlig och lugn start på dagen. Efter en halvtimme börjar vänner och bekanta komma online och har jag tur är det någon av dem som har tid att chatta med mig. Tråkigt nog har alla så kallade riktiga jobb från så kallade riktiga arbetsgivare som inte tillåter extern kommunikation utan vidare. Istället sysselsätter de mina vänner och bekanta med att skicka iväg dem på viktiga kl. 8 eller 9 möten. Det kanske inte är så konstigt, i själva verket kan det vara så att jag faktiskt borde förstå att det är bra mycket viktigare att gå på ett morgonmöte och besluta om hålet i asfalten ska fyllas i eller ej och vems fel det är att hålet uppkommit än att fråga en medmänniska hur denna mår och stanna kvar tills han/hon har hunnit svara. Att inte bli obekväm och stressad över att personen svarar att det inte är något vidare. Att istället titta sin medmänniska i ögonen och kanske fråga om ni ska ta ett kopp kaffe, stanna upp en stund. Viktiga möten fyllda med viktiga personer stannar inte upp. För att det de gör, det de presterar och åstadkommer är viktigt inte minst för att det bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Det är viktiga personer som bygger landet. Personer som minsann inte tar ut semester och lär sina barn att cykla i onödan. Personer som inte haft sjukfrånvaro på 10 år men som efter en stunds frågande medger att de haft ett antal dagar med sjuknärvaro istället. Personer som slänger ur sig ”Hur är läget” i förbifarten utan att aldrig någonsin stanna upp och vänta på ett svar. Det är tur att det finns viktiga personer i mörka kostymer som kan jobba nästan jämt och åka till Stockholm, Bryssel, Sevilla och New York. Det är tur att det finns viktiga personer som minsann kan ringa upp en och berätta att man har gjort fel och tala med sin allvarliga och långsamma röst för att ge undertryck år sin viktighet. Det är tur att det finns viktiga personer när man själv är så oerhört oviktig att man faktiskt kan med att åka ut till ett genom ryktet kallat spökhus och skriva en blogg och sen med övertygelse mena att det är en meningsfull sysselsättning.

Det här kanske verkar som ett sidospår men tanken med bloggen är att den ska beskriva min verklighet just nu och det här är min verklighet just nu. Därför är det inget sidospår även om det inte handlar om spökerier. Det går att surfa in på diverse olika svällande koncerner och läsa deras olika policys om miljö och etik. Det går att läsa om deras arbete och ansträngningar om drägliga arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter. Det går att läsa om deras friskvårdsprogram och om hur de bidrar till en hållbarutveckling. Det går att läsa många fina ord men vad händer när det kommer till kritan?

Vad händer när ägarna säger till VD: n och koncernchefen som de har anställt att nu vill de tjäna mer pengar, det är därför de har anställt honom. Oftast är den en han mellan 45-60 år. Det är därför de betalar honom alla miljonerna så att han kan lämna familjen hemma och åka till jobbet och vara viktig. VD: n tänker sen en stund hur han ska få 900 miljoners vinst att växa till 1 miljard som är det förväntade. Att tjäna 900 miljoner när man borde har tjänat 1000 miljoner är ju nästan att gå med 100 miljoner i förlust. VD: n tänker och kommer nästkommande måndag med ett förslag. Inte ett besparingsförslag utan ett effektiviseringsförslag. Förslaget är i själva verket inte mer än en siffra, 300 miljoner. 300 miljoner mer i vinst ska koncernen gå i vinst genom att effektivisera. Det innebär att man inte ska säga upp folk vilket får många att pusta ut. Det innebär att man ska göra gemensamma inköp för att få bättre priser och det innebär att man ska nyttja kompetensen inom koncernen i högre grad. I praktiken innebär det att vissa personer sätts under en oerhörd press för att genomföra effektiviseringen. En av dessa personer kan vi kalla Kaj för att illustrera ett exempel. Kaj har mycket makt och stort ansvar. Han behöver hjälp för att klara sin del av effektiviseringen därför hyr han in konsulter, externa ska tilläggas. Kaj känner också att han behöver mellanhänder mellan sig själv och affärernas VD: ar, det är de som ska göra den fysiska effektiviseringen. Därför går han igenom den väldiga adressboken och skickar ett mail till tio personer att de är utsedda till effektivseringssamodnare för respektive affärsområde och att de ska infinna sig på det viktiga huvudkontoret det och det datumet. Samordnarna som får mailet vet inte vad de ska tro. De har redan ett jobb och effektiviseringssamordnare står inte med i deras rollbeskrivning. Deras så kallade chefer, alltså affärernas VD: ar och platschefer har inget att säga till om för Kaj sitter i koncernchefens ledningsgrupp och han har fått tillåtelse att ta de resurser han behöver för att klara effektiviseringen. De emot sin vilja utsedda samordnarna har inget val om de inte vill sluta på koncernen. Det är ingen som har frågat dem, det är ingen som har sett över deras arbetssituation. Det är ingen svår matematik att räkna ut att om de arbetar heltid och får än mer att göra av Kaj så kommer de att jobba mer än heltid. När det kommer till kritan gäller inte de mjuka värdena. När det kommer till kritan är det värdet 300 miljoner som gäller. Något som Kaj kan stoppa ned i resultatet utan att fråga någon hur han eller hon mår.

Det här var bara ett exempel men givetvis går det att fråga sig vilken hänsyn som tas till koncernens etiska policy där det står många fina ord om mänskliga rättigheter när ägarna gapar efter mer och någon t.ex Kaj ansvarar för att inköps kostnaderna ska halveras och att det lättast låter sig göras genom att köpa in produkter producerade av barn? Det är bara en fråga och jag låter det stanna där.  

Ytterdörren har för jag vet inte vilken gång i ordningen gått upp vilket ger ett korsdrag som får dörren att slå emot väggen och papper att fara åt alla håll. Jag ska försöka laga den, sätter därför punkt för den här gången.

Brunnstäppa, del 1

Förord
Det har blivit dags att publicera första delen i en ny novell, Brunnstäppa. Det är en längre novell än de som jag hittills har publicerat och ni, kära läsare, kommer att kunna följa den under ett par månader. Jag hoppas att ni följer med mig på den här längre resan in i mörkret.
Den här berättelsen skrämde mig när jag skrev den och den skrämmer mig än idag när jag läser den. Jag hoppas att den kan göra samma sak för er, kära läsare.
Låt oss gå in i mörkret.

Brunnstäppa, del 1

2007-07-24
Kära läsare
Jag vet inte hur väl du känner mig och om jag är en helt ny bekantskap för dig ska jag nu ge dig en kort sammanfattning.  

Mitt namn är Håkan Storm och jag är författare och just nu läser du mina första rader, i ett för mig nytt grepp, i min blogg. Känner du fortfarande inte igen mig behöver du inte skämmas. Jag tillhör inte en av de författare man förväntas att känna till för att ha en grundläggande allmänbildning, långt därifrån. Min läskrets är långt mycket snävare än så men den har ändå hjälpt mig från att ha skrivit på kvällar, lunchraster och semesterveckor till att skriva på heltid. Faktum är att den här färska bloggen som du läser är ett försök till nytänkande från min sida som jag inte har haft möjlighet att testa utan förmånen att skriva på heltid. Några romaner har det blivit genom åren och även en hel del noveller som har getts ut i olika antologier och som senare samlats i novellsamlingar. Du kan hitta mina verk under fliken ”tidigare utgivet” i listan till vänster. En längre sammanfattning om mig och min bakgrund är, som du nog anar vid det här laget, onödig och tråkig.  

Istället vill jag förklara vad det är för nytänkande med en blogg, det har funnits ett bra tag nu och människor från alla åldrar och samhällsskikt har testat hur det känns att skriva för publik. Så var finns då det nya med min blogg? Jag glömde att nämna det förut och för er som har hittat hit är det antagligen ingen nyhet att min litterära genre är skräck. Varför? Undrar en del. Varför skriver du om otäcka saker? Finns det inte nog med hemskheter i världen och kan du inte använda din skrivförmåga till att skriva om något vettigt istället? Kan du inte skriva om ämnen och områden som kanske kan hjälpa människor ur livskriser eller en svår sorg? På de här frågorna väljer jag att inte svara med mina egna ord utan med, en för mig betydelsefull person, Stephen Kings ord som nog måste anses vara en förebild och mästare inom genren skräck ”Varför tror du att jag har något val?”. Jag kan inte göra annat än att instämma i min läromästares ord. Berättelserna jag skriver har jag på intet sätt valt att skriva, de kommer bara. Sen kan det kanske vara så att jag är lyhörd inför just dem men vad det i såna fall beror på låter jag vara osagt. Jag har accepterat att de kommer till mig. Nog så. Tillbaks till förklaringen av vad som är nytänkande med min blogg. Jag ämnar skriva den i realtid. Det är inget nytt, säger du. Det är själva vitsen med en blogg. Visst är det så men för en författare innebär det att han eller hon öppnar upp själva skapandeprocessen och hantverket för läsaren. Ja, fortsätter du, det är säkert spännande men det är faktiskt inget nytt det heller. Även den här gången har du, kära läsare, rätt men utöver delarna ovan kommer jag att lägga till något ytterliggar. Det som du kommer att kunna läsa i bloggen framöver kommer inte att vara dikt utan verklighet. Jag ska beskriva min vardag för dig, kära läsare, som en offentlig dagbok. Med tanke på hur föga upphetsande min vardag är i vanliga fall tänker jag tillbringa min tid i ett hus, vid namn Brunnstäppa, där det sägs att det inte står rätt till. Varför krångla till det? Det är ett spökhus jag pratar om.