Brunnstäppa, del 9

2007-08-16
Min förläggare ringde för en stund sen. Hon berättade att hon hade ringt till Anderssons som först hade avvisat henne som en del av den profit hungrande girigheten. Efter ett tag hade hon dock lyckats förklara att förlaget inte var inblandat i projektet som jag höll på med mer än att de hade publicerat mina tidigare böcker och att hon dessutom delade deras åsikt om att det hela inte var en bra idé. Samtidigt kan man undra, sa hon till mig, vem som egentligen var en del av den profit hungrande girigheten när de inte ville veta av projektet men ändå hyrde ut huset till mig. Jag log åt hennes sarkasm. Jag log i överhuvudtaget åt att få höra hennes röst. Hon hade ringt och fått ta en del oförtjänt skit av Anderssons bara för att hon brydde sig om mig. Hursomhelst hade hon inte fått ut mer information ur Anderssons än det vi redan visste men hon hade även fått kontaktuppgifter till den förra ägaren, som de inte visste om det var aktuella eller om han ens levde. Jag vill nu liksom förut värna om anonymiteten och nämner inte den förra ägaren vid hans riktiga namn utan vid ett fiktivt som är Bengt.  

Bengt hade ägt gården i stort sett hela sitt liv och sålt den som pensionär när han blev för gammal för att ta hand om den själv. Min förläggare hade sökt honom men hade fått reda på att han var riktigt dålig och låg inlagd. Istället hade hon lyckats få tag på en av hans två döttrar som nu var i fyrtioårsåldern och som vi kan kalla Maja. Hon var till en början inte heller villig att prata men när min förläggare nämnde det gamla huset som jag hyrde för mitt projekt ändrade hon sig. De hade träffats för en fika och min förläggare beklagade omständigheterna nu när Majas pappa Bengt var så dålig.

– Han är gammal, vet du. Visst är det sorgligt men de är ändå livets gång.
– Ja, jag antar det.
– Berätta nu vad det är din pojkvän har ställt till med.  

Hon berättade om mitt projekt, om Anderssons och hur både hon själv och jag hade upplevt obehagliga saker. Hon berättade också att jag var så jävla envis att jag stannade kvar trots att jag var rädd.

– Varför jag sökte upp dig beror på att vi vill ta reda på historien bakom allting. Om du vet något, om det finns någon förklaring. 
– Jag har inte tänkt eller pratat om det där huset på många många år. Anderssons säger du, det minns jag nu att pappa sålde till dem. Han hade dåligt samvete över att han inte berättade om Brunnstäppa. Jag och min syster övertalade honom att inte berätta, vi skulle aldrig ha fått det sålt då.
– Varför skulle ni inte ha fått det sålt?
– För att det är som du säger. Det spökar där, det är hemsökt eller man ska helt enkelt inte vara där. Framförallt inte på natten. Det är starkare då.
– Vadå?
– Vad det nu än för något så är det starkare på natten. På dagarna märker man det knappt om man inte vet vad man ska titta efter. Det kan vara knarr i trappan, ett fönster som går upp eller något liknande. På natten ska vi inte tala om.
– Knackningar?
– Ja, knackningar. Vi fick inte gå dit för våra föräldrar när vi var små. Vi fick inte ens tala om huset och vad som skedde där för det kunde betyda otur och olycka. Farmor var väl den som kände till det bäst och ibland kunde hon berätta historier för oss.
– Fanns det någon förklaring i de historierna?
– Nej egentligen inte. Mest var det om människor som hade blivit skrämda och saker som hade skett. Det var knackningar, folk som hade blivit väckta precis som din pojkvän. Det är framförallt en historia som etsat sig fast hos mig. Farmor berättade om en gång för länge sen när de hade haft gäster på gården. Hon hade inte varit så gammal och blivit tillsagd att sova i spökhuset istället. Det var inget som hon gärna gjorde men samtidigt var det lite spännande för redan som barn hade hon hört ryktena.
– Det är så gammalt alltså.
– Javisst. Vad jag förstår är spökerierna lika gamla som gården. Hur som gick hon och lade sig. Hennes bror var med också och han försökte skrämmas gång på gång. Men när det väl blev mörkt tystnade även han. Farmor sa att hon aldrig hade sett sin bror så rädd. De låg nästan och väntade på att knackningarna som de hade hört så mycket om skulle börja. Det gjorde de inte och efter en stund slappnade de av. De tänkte att det var en historia som vuxna berättade för att barn inte skulle gå dit och leka. När man tänkte efter skulle väl aldrig deras föräldrar ha skickat iväg dem till ett spökhus? Nej, det hela var nog bara ett rykte. Då kom rösterna.
– Rösterna?
– Ja. Farmor hörde dem först och frågade sin bror om han också hörde dem. Han svarade att hon aldrig skulle lyckas att skrämma honom. Men så hörde han dem. De trodde att det var deras föräldrar med gäster som var ute och tog en kvällspromenad. Det var det inte. Det var inte deras röster. De hörde inte några ord utan bara en mummel. Farmor berättade att hon och hennes bror höll varandra i handen lyssnade och väntade. Hennes bror vågade sig upp och tittade ut genom fönstret men det var ingen där. När han kom tillbaka hördes rösterna igen, högre än förut.
– Vad gjorde de?
– Rösterna blev fler och fler för att plötsligt tystna. Helt tyst och sen kom knackningarna. Min farmor och hennes bror smög nedför trappan. Farmor blundade när hon gick förbi ytterdörren och knackningarna bara var någon meter ifrån henne. De tog sig igenom huset och klättrade ut genom fönstret i skafferiet och sprang tillbaks till gården. De ville inte gå in och väcka sina föräldrar och gästerna så de sov på loftet till ladan den natten. Fast bara en åt gången. När den ena sov lyssnade den andra efter rösterna om de skulle komma efter dem. Det gjorde de inte.
– Usch, vad otäckt, vad hemskt.
– Ja. Farmor gick aldrig dit igen när det var mörkt under resten av sitt liv. Hon var livrädd för det där stället.  
– Visste hon vad det berodde på, att det spökade alltså?
– Jag hörde dem prata en gång och då nämnde de något om en oförrätt men jag vet inte riktigt. Jag var så väldigt liten och stället är väldigt gammalt.  

Här hade hon gjort en lång paus och min förläggare trodde att Maja var färdigpratad samtidigt var det något som höll henne kvar.

– En sak till.
– Vad?
– Jag och min syster gick tillbaka till huset en gång när det var mörkt när vi var tonåringar. Vet inte riktigt varför. Antar att vi hetsade varandra men också att vi på något sätt sökte bekräftelse på allt det vi hade hört om stället verkligen var sant. Det är jobbigt än idag att prata om det. Du ser, jag ryser över hela kroppen.
– Jag vill inte pressa dig men om du orkar vill jag hemskt gärna höra?
– Vill du verkligen det?
– Jag måste. Jag vet inte annars hur jag ska övertyga Håkan om att sluta.
– Ok. Vi gick dit. Det var mörkt. Vi behövde inte mer än att närma oss stället innan vi kände att det var något fel. Det kan visserligen ha varit inbillning men jag tror inte det. En stark känsla av att det är något dåligt här och jag gör bäst i att vända. Men det vi gjorde vi inte. Så hörde vi rösterna som farmor hade berättat om. Vi trodde också att det var några som var ute på promenad men det kom inga och ändå blev rösterna starkare. De lät hotfulla, upphetsade. Det gick inte att höra några ord bara det där mumlet som jag fortfarande kan höra ibland, det har satt sig fast. Sen kom det hammarslag. Det lät som om de kom ca 20 m till höger om oss. Nästan från brunnen. Det var precis som att någon spikade men det var ingen där. Och så det sista.  

Här gjorde Maja återigen en lång paus. Det var helt klart jobbigt för henne att återuppleva dessa minnen. Det syntes på henne, all färg hade försvunnit från ansiktet.

– Vi hörde ett ord klart och tydligt. Både min bror och jag. Ett ord som trängde igenom mumlet och hammarslagen. Och sen dess är själva innebörden av det ordet den kvällen för mig.
– Vad hörde ni?
– Någon ropade ”hjälp”.

Kära läsare

Vi befinner oss mitt i den mörka hösten. Det blåser, det regnar och rör det sig inte där borta i mörkret?

Jag vill tacka er, kära läsare,  för att ni fortsätter att läsa mina berättelser. Ni som följer bloggen vet att vi är fyra delar in i den längre berättelsen Brunnstäppa och den kommer fortsätta ett bra tag till. En del av er kanske läser en del varje fredag när den publiceras och några av er kanske läser den i ett svep. Hursomhelst hoppas jag att ni tappra som följer den får mycket nöje och obehag.

Min plan är att fortsätta skriva och publicera skräcknoveller och jag hoppas att ni, kära läsare,  fortsätter att följa mig in i mörkret. Håller ni ögonen öppna kanske ni även kommer att få syn på en roman eller andra nyheter här på Rörelser i mörkret så småningom,  vi får se.

Det finns anledning att fortsätta titta efter Rörelser i mörkret.

Ansikten, del 2 ( sista delen )

Förord
Här kommer den andra och avslutande delen av novellen Ansikten.
Kommer du att hinna med bussen? Kommer du att få svar på dina frågor?

Det är dags att besöka mörkret igen och se vad som rör sig där.
Följer du med?

Ansikten,  del 2 ( sista delen )
Tio steg efter att du passerat parken når tanken fram till dig. Lädermask, förvridna drag, tomma ögonhålor. Instinktivt stannar du. Gruset under skorna knastrar till. Vad såg du egentligen. Du såg A – lagaren i ögonvrån när du passerade. Ett monsters ansikte, en demon? Du vänder dig om. Ser ryggen på hans turkosa träningsoverallsjacka. Nej, det var inte vad du såg men tanken finns kvar hos dig. Nu hängandes bredvid frågan ”ska det vara så här?”. Bussen, du måste hinna till bussen. Du sätter fart igen. Trettio sekunder att ta igen. Skjuter undan tankar och bilder på mardrömsmasker. Sneddar över parkeringsplatsen vid tågstationen. Blicken sveper över folktandvården. Lugnet att jobba där och obehaget att gå dit. Alla åren med smärtsamma tandställningar samtidigt som du alltid förundrades över hur lugnt och bra det verkade vara att jobba där. De kunde sitt jobb och var fullständigt trygga i sina roller. Gapa stort, nu kan du spotta. Har du tuggat på din tandställning? Slappna av. Här har du tandsten. Använder du plackers?

Starka lampor som fick det att värka i ögonen. Blodsmak i munnen. Spänningarna och värken i munnen av bygeltandställningen som skulle användas nattetid och helst även på eftermiddagen, när du gjorde läxor. Minnen och tankar sveper genom dig när du tittar in i de starkt upplysta mottagningsrummen. Du ser en sköterska i ett av rummen. Rosa t-shirt och vita byxor. Hon tittar upp möter din blick. Du hajar till. Känner dig som en inkräktare, en påkommen smygtittare. Spännande att kika in och skämmigt att bli påkommen. Som den första porren. Som tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Sköterskan tittar på dig. Du kan inte ta bort blicken. Hon har ett munskydd. Tar av sig det. Du flämtar. Hoppar bakåt. Snubblar till och börjar springa. Munnen på ett rovdjur. Varulv, varg. Du stannar. Du kan inte ha sett det du såg. Du vänder dig om igen. Tvingar dig själv att titta. Sköterskan grejar i rummet, ta ingen notis om dig. Nu ser hon vanlig ut. Där ser du, säger du till dig själv men bilden finns kvar. Ansikten i periferin. Tanken på bussen tar dig tillbaka.

Dags att rusa nu för att hinna. Väskan slår mot ryggen när du springer. Du vill inte se fler människor nu. Eller det är just det du vill. Det är fler skrämmande ansikten du vill slippa. Du vill bara få bort de demoner och monster som tagit sig in i utkanterna av din värld. Varifrån kommer de? Vad är det som händer? Filminspelning? Drogad? Galen? Där är din buss. Den lilla gruppen av människor kliver på. Den sista när du är tio steg bort. Du vet att du kommer att hinna men det är inte mer. Du kan inte missa bussen. Det går bara inte. Du är oslagbar när det gäller att ta sig till bussen. Svettig men rätt nöjd med dig själv kliver du på. Nickar till busschauffören. Inget monster här inte. Inga konstiga rovdjurständer. Bara en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Du går bakåt i bussen men hinner inte sätta dig innan han bussen börjar rulla. Rörelsen får dig att studsa emot ett säte. Du tar stöd för att hålla balansen och sätter dig. Bussen kör ut på vägen och ni möter en annan buss. 130 står det på den med stora gula bokstäver. 130, det är ju din buss. Du fattar inte. Vänder dig om och ser att buss 130 kör in på hållplatsen när du nyss klev på. En liten grupp människor väntar på den. En grupp människor du tycker dig känna igen. Efter en höst med bussåkande tillsammans gör man det. Du vet inte vad de heter men du har egna namn på dem. Data Åke, som alltid pratar om vilken dator han ska köpa med rök Kerstin som mycket riktigt röker. Praktikant Olle som ser för ung ut för att jobba och rejäle Rolf som minsann vet var grovjobb innebär. Nu ser du dem kliva på buss 130 som de gör varje morgon. Kanske noterar någon av dem att du saknas, kanske inte. Du sitter på fel buss. Hur gick det till? Du trycker på stoppknappen men inget händer.

– Hålla, ropar du, jag vill kliva av.
– Vem vill inte det, säger en kvinna snett framför dig.

Du ser bara hennes mörka hår som hänger ned över hennes axlar. Det är något med hennes röst. Du kommer att tänka på en dörr som inte öppnats på väldigt länge och hur igenrostade gångjärn sakta ger med sig och ger ett knarrande och gnisslande ifrån sig. Som om den inte blivit använd på länge. Som om hon inte pratat på länge. Du reser dig upp men bussen kränger till och du ramlar ned i sätet igen. Vart ska bussen? Vart är du på väg? Busschauffören kastar något bakåt i gången. Det går sönder. Du sträcker dig fram och tittar. Den är en porslinsmask som spruckit i tre delar. Masken avbildar en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Det är mörkt ute. Du känner inte igen dig. Du har aldrig åkt på den här vägen förut. Du har aldrig åkt med den här bussen förut. Du har klivit på fel buss. Det sitter en liten grupp passagerare framför dig. Du vill inte att det ska vända sig om. Du vet att de kommer att göra det men du vill inte. Frågan som hänger över dig ramlar ned.

Ska det vara så här?

Ansikten, del 1

Förord

Hej kära läsare

Idag är är det fredag och dags för mig att publicera en ny novell, en ny rörelse i mörkret. Kryp upp i soffan, luta dig tillbaka i bussen eller var du nu befinner dig och låt oss färdas tillsammans i mörkret.

Ansikten, del 1

Det är konstigt. Det spelar ingen roll hur god tid du har på morgonen. Likväl blir du sen till bussen. Marginalerna blir mindre och mindre. Första veckan på nya jobbet stod du i gott och väl tio minuter och väntade på bussen. I god tid för att försäkra dig om att inte missa den. För att inte komma försent och göra ett dåligt intryck på din arbetsgivare. Du sa till dig själv att du tyckte att det var skönt att vara i god tid, slippa halvspringa och bli obehagligt svettig. Efterhand började du skjuta på den där goda tiden. Kom iväg lite senare men fortfarande med marginal. Du lärde dig att det tog femton minuter om du gick i rask takt. Du lärde dig också att du kunde gå på tolv minuter om du verkligen gick fort, tio om du sprang. Varför lärde du dig det? För att du ville sova längre? Troligen inte för klockan ringer samma tid. Du går upp samma tid. För att du äter en bättre frukost? Nej, inte det heller. Du hinner knappt bre en macka att ta med. Mycket konstigt. De där viktiga fem – tio minuterna bara försvinner. De försvinner utan att du gör något annat med dem. Varje morgon kommer det ett ögonblick där du inser att nu måste du verkligen gå om du ska hinna till bussen. Du måste verkligen gå. Du svär, yr runt en stund i hallen för att få fatt på alla handskar, mössor och halsdukar. Din sambo håller sig på behörigt avstånd för att inte stå i vägen för dig. Hon undrar varje morgon hur det kommer sig att du inte går tidigare för att slippa tidsnöden. Hon är också klok nog att hålla inne med den kommentaren. Hon lever efter devisen att aldrig skiljas åt som ovänner och säger hon något till dig just där och just då är det precis vad ni kommer att göra. Du ger dig ut på novemberblöta gator och efter fem minuter känner du hur det ångar om dig. Din kropp är uppe i varv och svetten bryter fram på ryggen. Du är trött på att det alltid blir så samtidigt som du vant dig och alltid har med dig en extra t-shirt att byta med.

Du har snart haft ditt jobb i ett halvår och har efterhand upptäckt att det är tråkigt och enahanda. Du försöker göra det bästa av situationen och göra ett bra jobb men hela tiden bär du med dig en fråga. Du bär den nästan som en gloria, hängande över huvudet. En ständig följeslagare som du försöker att inte bry dig om ”ska det vara så här?”. Du ignorerar frågan med att tänka på annat. Att det är något mystiskt med att de där 5 – 10 morgonminuterna verkar ha försvunnit allt eftersom hösten har fortskridit. Att du trots att du kommer iväg senare och senare faktiskt inte har missat bussen en enda gång. Det verkar nästan omöjligt att missa bussen. Hur sent du än kommer iväg så hinner du alltid. Det måste finnas en gräns. Självklart finns det en gräns men det är bara att just här i vardagen känns det inte så. Vad skulle hända om du missade bussen? Nästa först om två timmar. Ringa chefen och säga som det är? Ringa och sjukanmäla dig? Lifta, ringa en kollega, köpa en bil? Många alternativ när du tänker efter. Du skulle gå hem. Din sambo skulle bli förvånad, överraskad. Vad gör hon egentligen när du inte är hemma? Hur ser hennes liv ut när du inte är där?

Du korsar parken. Grusgången är lerig av allt regn. En A-lagare tittar på dig. Du ser bort. Alltid trasiga människor i den här staden. Nedsupna, nedpissade. Rädda och ensamma och det skrämmer dig. Han gör en ansats att resa sig och säga något till dig. Säkert vill han tigga, kanske till en kopp kaffe att värma sig med. Varit ute hela natten i kylan och regnet. Du ger honom ingen chans. Utan forcerar parken i ditt absolut snabbaste gå tempo. Alla måste jobba, tänker du. Alla måste ta hand om sig själva för det är det ingen som gör åt en. Att det ska finnas någon form av social trygghet i samhället är en illusion. Pallar du inte så faller du. Så enkelt är det. Så otäckt är det. Allt på en skör tråd. Att man får ha kvar sin hälsa så man orkar jobba. Att man får ha kvar jobbet. Att ingen riskkapitalist köper och lägger ned fabriken. Att sambon finns kvar vid ens sida. Att ingen ger sig på en utan anledning. Att man rättar sig i leden och gör det förväntade. Att man duschar och kammar sig. Att man svarar ”det är bra” på frågan ”hur är det”. Att man hinner med bussen. Så tunt, så bräckligt är skyddsnätet. Hur skulle du själv klara dig på en parkbänk i november? Hur skulle du själv klara dig om något hände?