Personlig essens, del 4 (sista delen )

Förord
Det är dags för den sista delen av novellen Personlig essens. Luta dig tillbaka och följ mig in i mörkret.

Jens gick ned för trapporna. Världen rörde sig i svepande rörelser omkring honom. Det hade äntligen slutat regna och nattluften var ren och klar. Den fick honom att tänka en aning nyktrare. Ett bevis. Han hade tänkt på det innan men efter diskussionen med Fredriksson var det tydligare. Bevisa att händerna är en del av helheten. En del av honom. Att de inte var mindre Jens än någon annan kroppsdel. Alkoholen fick hjärtat att pumpa snabbt i kroppen under promenaden hem. Jens fann tröst i Fredrikssons resonemang. Även om han hade argumenterat emot honom fann han tröst i att kärnan inte var någon kärna om de andra delarna inte fanns. Att det var helheten och helhetsegenskaperna som alla delarna skapade som var han. Det kanske var just alla hans skiftande intressen som skapade helheten, hans person. Kanske var kärnan, essensen i honom just att det inte fanns någon kärna. Det kunde vara så. Jens ville att det skulle vara så. Det skulle innebära att han kunde lämna grubblerierna bakom sig. Att han var klar med dem. Det skulle innebära att han kunde ta av sig handskarna och vara som folk igen. Det skulle kunna vara så. Frågan var om det var så? Jens låste upp porten till trappuppgången. Han behövde fortfarande ett bevis för att konstatera faktum och gå vidare. Ett bevis han alltid skulle bli påmind om. Ett klanderfritt bevis bortom alla tvivel. Det fanns ett sätt att bevisa det på. Han hade haft det i tankarna en tid, i bakhuvudet men tyckt att det varit för osäkert för att testa det. Diskussionen ikväll hade fått honom att förstå teorin bakom sin metod. Det hade fått vågskålen att tippa över. Han skulle bevisa för sig själv att det var alla delarna av honom såväl psykiskt som fysiskt som utgjorde helheten och att det även utgjorde kärnan, hans essens.  

Jens fumlade med nyckeln en stund. En del saker var svårare med handskarna på. Det var mörkt i lägenheten och han lät det vara så förutom i köket. Trots berusningen var han noggrann och metodisk. Han tände kökslampan, drog för persiennerna, lade fram mobilen, en skärbräda och den största kökskniven. Saknades det något? Några handdukar och tejp att binda om med. Jens satte sig ned och såg att allt var i sin ordning. Nu var det dags. Metoden var i sig enkel och det var just enkelheten som gjorde att Jens kände sig trygg med den. Av med vänsterhandsken. Det vände sig i magen på Jens när han tittade på den nakna handen. Avsmak och vämjelse. Det kunde inte vara hans hand. Ett par djupa andetag lugnade ned illamåendet. Vänstra handens lillfinger på skärbrädan. Han lade an kniven mitt på fingret, mellan lederna och måttade några gånger i luften. Inte tveka. En hög båge och ett bestämt, hårt hugg. Eggen skar ned en bit i träet. Stumpen låg kvar på skärbrädan. Blodet pulserade ut ur den bit av fingret som var kvar. Jens tog handduken och virade hårt runt handen och fäste med silvertejp. Han ringde efter en ambulans och sa att han råkat skära sig jävligt illa på fyllan. Metoden hade fungerat. Han kände smärta, sorg, ånger och saknad. Precis de känslor han hoppats på att känna. Det bevisade att hans händer var en del av honom och att det var därför han saknade den bit av lillfingret som inte längre var en del av honom. Inga mer handskar, inga mer grubblerier och inget mer lillfinger.

Det blev en lång natt på akuten. Läkaren misstänkte att han blivit utsatt för tortyr och misshandel i en uppgörelse. Jens förnekade det men blev inte trodd. Stumpen hade han gjort sig av med innan ambulansen kom. Det hade funnits en risk att fingret gått att rädda. Jens ville inte det. På morgonen fick han gå därifrån med handen i ett stort paket. Han ringde Fredriksson.  

– God morgon din sjusovare!
– Fan vad tidig du är.
– Ja, det blev så. Kan jag komma förbi på frukost?
– Visst, lite kaffe och macka kan jag fixa.
– Det har löst sig nu. Inga mer handskar.
– Inga mer handskar?
– Nej, du hade rätt. Delarna skapar tillsammans helhetsegenskaper och dessa helhetsegenskaper är jag.
– Vad bra.
– Och nu har jag bevisat det för mig själv.
– Hur då? Hur gjorde du?
– Jag berättar när jag kommer fram. Är nog 10 min bort.
– Ok.  

De lade på. Det var lätt att slå på knapplåset utan handskar. Jens lät mobilen försvinna ned i innerfickan på jackan. Det regnade inte idag.

Personlig essens, del 1

Förord
Det här är en novell om tvångstankar. Något som jag tror att alla har i olika utsträckning. En varning till dig som tycker att du lider av dina tvångstankar för då kan den här novellen vara extra skrämmande. Eller så är det precis vad du behöver, ett sätt att möta tvångstankarna.
Det finns alltid alternativ.
Det finns alltid andra vägar att gå.
En del går genom mörkret.

Personlig essens, del 1

Det regnade ute. Det var mörkt, blött och höst.  

– Tjenare Jensa, vad gör du?
– Tänker på att det regnat länge nu.  

Jens stod och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Det fanns en skogsdunge utanför och nu syntes bara konturerna av svarta och blöta stammar.

– Det låter kul. Du känner inte för att ta några öl?
– Vet inte, nu eller?
– Ja, eller om en stund. Spelar ingen roll. Jag har fyllt kylen med öl och korv så om du känner för att komma förbi, snacka lite skit, se en film, x-box.

Jens flyttade mobilen till andra örat. Han visste inte om det var inbillning men han tyckte att öronen blev varma när han pratade utan handsfree. Att bläddra i mobilen var en av de saker som var svårare med handskar på.

– Ja det låter trevlig. Är det korv med bröd som gäller?
– Visst. Tre sorters senap. Du får ta hur många lager du vill.
– Gott, ska jag hyra någon film på vägen?
– Har ett gäng på datorn som vi inte har sett. Tror det är lugnt.
– Ok, ses om stund. Du förresten ska jag köpa något snus?
– Ja, bra du kom på det. Det kan vara gott efter korven.

Fredriksson var en bra grabb, en bra kompis. De hade inte känt varandra så länge. Hade egentligen lärt känna varandra efter studenten trots att de läst tillsammans. Det hade fallit sig så. Börjat jobba på samma industri, hamnat på samma skift och upptäckt att de trivdes tillsammans. Nu hade de stått på golvet i snart sex år.  

Jens gick och hämtade sin klocka. Det första han gjorde när han kom hem var att ta av sig klockan men när han gick hemifrån kände han sig naken utan den. Han fick vika ned handsken en bit för att spänna fast den runt handleden. Regnet fortsatte att strila ned och Jens tog paraplyet. Han hade fått många pikar genom åren för att han använde paraply. Själv kunde han inte förstå logiken med att vara tuff och gå utan paraply och bli blöt. Fast det var väl det som var poängen. En matchoattityd var inte logik byggd på förnuft utan logik byggd på en kultur, en machokultur. Förnuftigt sätt var det helt ologiskt att inte använda mössa när det var kallt ute, förutsatt att man inte vill frysa. Samtidigt kunde det vara helt logiskt att inte bära mössa för att undvika gliringar, tråkningar och helt enkelt passa in. Att låta kulturella betingelser gå före förnuftet var inget för Jens. ”Let the sun of reason shine” som mr Kilmister sjöng.  

Det låg en ICA affär på vägen till Fredriksson. Jens gick in, tog en dosa portionssnus och gick till kassan.

– Legitimation tack.
– Jaha, visst. Det är ett tag sen jag var 18 men ok.
– Ser bra ut. Vi måste fråga alla som ser ut att vara under 25.
– Ok.

Jens tittade på sitt körkort innan han stoppade ned det igen. Det visade en bild av honom som 18 åring. Han hade varit en annan person då. Eller så hade han blivit en annan person. Var det något av det som varit hans person då som var kvar i honom nu? Fanns det något som inte förändrades? Något som var själva kärnan av honom, hans egen essens? Jens hade tänkt mycket på det den senaste tiden. Försökt komma fram till vad det var han hade tyckt varit roligt att göra som liten. Vad det var som hade fått honom att ligga vaken med pirr i kroppen inför morgondagen. Fanns det något av det som han tyckt varit roligt att göra som barn som var roligt nu i vuxen ålder?

Ansikten, del 1

Förord

Hej kära läsare

Idag är är det fredag och dags för mig att publicera en ny novell, en ny rörelse i mörkret. Kryp upp i soffan, luta dig tillbaka i bussen eller var du nu befinner dig och låt oss färdas tillsammans i mörkret.

Ansikten, del 1

Det är konstigt. Det spelar ingen roll hur god tid du har på morgonen. Likväl blir du sen till bussen. Marginalerna blir mindre och mindre. Första veckan på nya jobbet stod du i gott och väl tio minuter och väntade på bussen. I god tid för att försäkra dig om att inte missa den. För att inte komma försent och göra ett dåligt intryck på din arbetsgivare. Du sa till dig själv att du tyckte att det var skönt att vara i god tid, slippa halvspringa och bli obehagligt svettig. Efterhand började du skjuta på den där goda tiden. Kom iväg lite senare men fortfarande med marginal. Du lärde dig att det tog femton minuter om du gick i rask takt. Du lärde dig också att du kunde gå på tolv minuter om du verkligen gick fort, tio om du sprang. Varför lärde du dig det? För att du ville sova längre? Troligen inte för klockan ringer samma tid. Du går upp samma tid. För att du äter en bättre frukost? Nej, inte det heller. Du hinner knappt bre en macka att ta med. Mycket konstigt. De där viktiga fem – tio minuterna bara försvinner. De försvinner utan att du gör något annat med dem. Varje morgon kommer det ett ögonblick där du inser att nu måste du verkligen gå om du ska hinna till bussen. Du måste verkligen gå. Du svär, yr runt en stund i hallen för att få fatt på alla handskar, mössor och halsdukar. Din sambo håller sig på behörigt avstånd för att inte stå i vägen för dig. Hon undrar varje morgon hur det kommer sig att du inte går tidigare för att slippa tidsnöden. Hon är också klok nog att hålla inne med den kommentaren. Hon lever efter devisen att aldrig skiljas åt som ovänner och säger hon något till dig just där och just då är det precis vad ni kommer att göra. Du ger dig ut på novemberblöta gator och efter fem minuter känner du hur det ångar om dig. Din kropp är uppe i varv och svetten bryter fram på ryggen. Du är trött på att det alltid blir så samtidigt som du vant dig och alltid har med dig en extra t-shirt att byta med.

Du har snart haft ditt jobb i ett halvår och har efterhand upptäckt att det är tråkigt och enahanda. Du försöker göra det bästa av situationen och göra ett bra jobb men hela tiden bär du med dig en fråga. Du bär den nästan som en gloria, hängande över huvudet. En ständig följeslagare som du försöker att inte bry dig om ”ska det vara så här?”. Du ignorerar frågan med att tänka på annat. Att det är något mystiskt med att de där 5 – 10 morgonminuterna verkar ha försvunnit allt eftersom hösten har fortskridit. Att du trots att du kommer iväg senare och senare faktiskt inte har missat bussen en enda gång. Det verkar nästan omöjligt att missa bussen. Hur sent du än kommer iväg så hinner du alltid. Det måste finnas en gräns. Självklart finns det en gräns men det är bara att just här i vardagen känns det inte så. Vad skulle hända om du missade bussen? Nästa först om två timmar. Ringa chefen och säga som det är? Ringa och sjukanmäla dig? Lifta, ringa en kollega, köpa en bil? Många alternativ när du tänker efter. Du skulle gå hem. Din sambo skulle bli förvånad, överraskad. Vad gör hon egentligen när du inte är hemma? Hur ser hennes liv ut när du inte är där?

Du korsar parken. Grusgången är lerig av allt regn. En A-lagare tittar på dig. Du ser bort. Alltid trasiga människor i den här staden. Nedsupna, nedpissade. Rädda och ensamma och det skrämmer dig. Han gör en ansats att resa sig och säga något till dig. Säkert vill han tigga, kanske till en kopp kaffe att värma sig med. Varit ute hela natten i kylan och regnet. Du ger honom ingen chans. Utan forcerar parken i ditt absolut snabbaste gå tempo. Alla måste jobba, tänker du. Alla måste ta hand om sig själva för det är det ingen som gör åt en. Att det ska finnas någon form av social trygghet i samhället är en illusion. Pallar du inte så faller du. Så enkelt är det. Så otäckt är det. Allt på en skör tråd. Att man får ha kvar sin hälsa så man orkar jobba. Att man får ha kvar jobbet. Att ingen riskkapitalist köper och lägger ned fabriken. Att sambon finns kvar vid ens sida. Att ingen ger sig på en utan anledning. Att man rättar sig i leden och gör det förväntade. Att man duschar och kammar sig. Att man svarar ”det är bra” på frågan ”hur är det”. Att man hinner med bussen. Så tunt, så bräckligt är skyddsnätet. Hur skulle du själv klara dig på en parkbänk i november? Hur skulle du själv klara dig om något hände?

Öl i kylen

Det är tidig sommar 2012 . Fotbolls EM är i full gång. Johans fru är föräldraledig och har tagit med sig barnen till deras morfar. Johan är därför själv hemma. Det är dubbla känslor. Saknad, stor saknad över att inte få träffa dem. Få vara med dem. Se vad de gör, hur de mår. En saknad som ibland gör fysiskt ont i i honom. En saknad som han själv inte har varit beredd på. För den andra känslan är nämligen frihet. Att han är fri att göra som han själv vill. Bara ha sig själv att tänka på, sin egen vilja att rätta sig efter. Johan har sett fram emot den här ensamma veckan rätt länge just för att få uppleva och känna den här friheten. Nu när den är här kan han inte njuta av den för han känner saknad. De dubbla känslorna. Johan försöker intala sig själv att det rör sig bara om en vecka och att han ska passa på att ta tillvara på den här veckan. Kolla på alla fotbollsmatcherna. Dricka öl och sova i soffan. Sova i soffan är något han alltid gillat men som han aldrig gör. Vad skulle frun säga, vad skulle barnen säga om han sov på soffan? Det skulle bara vara konstigt och svårt att förklara. Det är något Johan gillat sen han var barn. Själv förklarar han det med att få vara uppe länge, vara ledig och inte behöva gå och lägga sig. Bryta lite mot reglerna och göra det man själv vill. Ett ganska klent sätt att bryta emot reglerna och hur ska han förklara det? Nej, bättre då att passa på att leva ut sina små egenheter när han är själv hemma. Slippa allt vad förklaringar innebär, bara göra. Johan kommer hem från jobbet. Klipper gräset. Går sen in och gör iordning en sallad till sig. Äter den tillsammans med en tillbringare med kallt vatten på altanen. Ringer sen frun och får dagens rapport. De har kommit fram och resan har gått bra. Lite stökigt på tåget ett tag men annars lekte barnen mest med surfplattan. Morfar hämtade dem på stationen och nu satt han och läste saga för dem. Johan tycker om att höra att de har det bra. Han berättar för frun hur mycket han saknar dem. Vi har precis åkt, menar hon och tycker att han både är gullig och lite töntig på samma gång. De ringer av. Johan grejar i köket en stund och förbereder sig sen för kvällsmatchen. Det är något visst med fotbolls em och vm. Något helt annat än klubbfotboll. Framförallt när Sverige är med. Det är helt enkelt väldigt spännande. Imorgon spelar Sverige. Mer nervöst då. Ikväll är det lugnt. Bara att njuta. Johan plockar fram ölkorv, öl, chips och jordnötter. Han har en bra kväll. Äter lite för mycket jordnötter och mår en aning illa när han stänger av tv: n och lägger sig tillrätta i soffan. Efter en stund somnar han ifrån det och sover gott hela natten.

Till frukost äter han fil. När han tar ut filen från kylskåpet ser han att det är tre öl kvar. Tre öl av ett sexpack. Tre öl kvar när han själv druckit två. För visst drack han två? En ond aning. Sen två. Först, det här kan inte hända. Saker kan inte bara försvinna. En ölburk kan inte bara försvinna. Ändå har den gjord det. Den andra onda aningen. Att han inte minns. Att det är något fel på hans minne. Att det inte handlar om att han varit disträ eller blivit så koncentrerad att han bara druckit utan att tänka på det. Johan vet nämligen att han druckit precis två. Han har en ölsejdel som han använder vid specieIla tillfällen och igår var ett sånt tillfälle. Ölsejdeln rymmer en liter. Två ölburkar blir en liter öl och det är vad han har druckit. Är det nu så att han druckit tre så har det inte skett av misstag eller i matchens hetta. Utan det är bara helt blankt. Fel på minnet. De sparar all pant i en svart soppåse. Han går dit. Hittar tre ölburkar. Samma märke. Gårdagens skörd. Förbannat. Det är något som är fel. Fel på honom. Vill inte tro det. Det är det sista han vill tro. Alla andra förklaringar är bättre. Vad som helst. Sätter sig i bilen och ger sig iväg till jobbet. Upprepar för sig själv att det måste finnas en annan förklaring. Eller måste det ens finnas en förklaring. Kan det inte bara vara ett mysterium? När Johan kliver in på kontoret har han inga svar, ingenting. Bara tre tomma ölburkar som ramlar runt i skallen. Vardagens rutiner gör sitt. Mail, samtal och möten gör att han glömmer. Snart är den en vanlig dag. Han ser fram emot matchen ikväll, Sverige – Ukraina. En viktig match. Viktigt att få en bra start i turneringen. Några saker dyker upp och han får jobba över en stund. Väl hemma springer han på grannen. De blir stående och pratar. Grannen är trevlig men nu vill Johan bara komma in och kolla på matchen i lugn och ro. Hans stund. Hans egen stund. När han kommer in ringer han och pratar med frun och byter även några ord med barnen. Han struntar i att äta någon middag. Istället skär han upp extra mycket ölkorv. Ställer fram den tillsammans med resten av snacksen och slår på tv: n. Försnacket är i full gång. Johan går ut i köket och öppnar kylen. Det är bara två öl kvar. Morgonens tankar är tillbaka. Som om de aldrig lämnat honom. Han blir stående med kylskåpsdörren öppen. Hjärnan söker febrilt efter en förklaring. En historia letar sig fram. En historia som vill bli ihågkommen och berättad. Det är länge sen han läste den. Minns inte längre när eller var. En historia om en oinbjuden inneboende. Hur huvudpersonen upptäcker det genom att mat saknas i kylskåpet. Det fanns ett krypin bakom pannan där den objudna gästen bott. En osedd plats. Matchen börjar i vardagsrummet. Johan står kvar och stirrar in i kylskåpet. Tankarna rör sig fort. Det har bara gått några sekunder. Johan vet att han är iakttagen. Att det står en person i dörröppningen till köket. En person som druckit lika många öl som han själv. Och att när han stänger kylskåpsdörren kommer de stå och titta på varandra. Än så länge är han skyddad av ovetskap och av kylskåpsdörren. Vi lämnar honom där. Kylskåpsdörren öppen, Sverige Ukraina i fotbolls EM 2012 och med två öl kvar i kylen.