Personlig essens, del 3

– Vi gör som vanligt va? Väntar på att kaffet runnit ned och häller upp det på termos innan vi startar filmen igen.  

Jens väcktes från spegelbilden i rutan och sina funderingar.  

– Visst, det är lika bra så slipper vi glömma bort att stänga av bryggaren.

Han gick ut till Fredriksson i köket.

– Du
– Ja
– Jag vill inte tjata men tror du inte att det är bäst att prata med någon om det där? Han pekade på Jens handskbeklädda händer.
– Nej, det är ingen idé.
– Det kanske hjälper. Jag menar sån där kognitiv någonting. Som när man behandlar fobier.
– Men det är ingen fobi och så skulle de tro att jag är tokig.
– Funkar det skulle du slippa handskarna.
– Jo det är klart. Men de stör mig inte så mycket längre. Jag har vant mig.
– Är det inte många som frågar och tittar då?
– Säger att jag har utslag och har på mig handskarna för att skydda händerna.  

Fredriksson nickade och hällde upp kaffet i en termos. Även om de umgicks mycket så pratade de inte mycket med varandra. I alla fall inte om betydande saker. Men med öl i kroppen pratade de. Så var det alltid.

– Det har blivit bättre nu också på senaste tiden.
– Jaså
– Det måste gå att bevisa eller hur?
– Vad menar du?
– Ja, minnen och intressen och sånt där är jävligt svårt att bevisa annat än teoretiskt. Men när det handlar om kroppen måste det gå att få fram fysiska bevis. – Typ DNA?
– Kanske, eller något i den stilen.

Fredriksson sjönk ned i fåtöljen och hällde upp kaffe till Jens och sig själv.  

– En annan variant är att märka.
– Vadå?
– Som på jobbet med streckkoder du vet. Fast du skulle kunna byta ut streckkod emot en tatuering som bevisar att händerna som var dina igår är samma idag och alltså är det dina händer.
– Fan, det är ingen dålig idé. Jens lutade sig fram och drack av kaffet.
– Fast det faller på att jag inte har några tatueringar och då vet jag inte om det är mina händer från början.
– Det är klart. Men jag vet att det är dina händer. Vad är bättre än ett vittnesmål?
– Jo, någonstans vet väl jag det med och inte för att jag misstror ditt vittnesmål, han flinande åt Fredriksson, men jag vill hitta den bit av mig själv som verkligen är jag och den processen behöver jag göra själv. Du vet, frågar jag en läkare vet jag vilket svar jag kommer att få. Andra människors övertygelse är jag inte oroad över utan bristen av min egen. Jens satt framåtböjd över soffbordet, drack mer av kaffet och gestikulerade med händerna när han talade.
– Jag hittade egentligen inget intresse som är speciellt för mig och då tänkte jag att det kanske är knutet till kroppen istället för mina intressen.

Fredriksson tittade på Jens och hade svårt att hänga med.  

– Jag menar finns det någon kroppsdel som verkligen utgör mig?
– Men du är väl du?
– Jo, men allt har en kärna. Tänk på Liverpool, vilken spelare tänker du på då?
– Gerrard.
– Vem tänker du på i Metallica?
– Hetfield.
– Du ser, allt har en kärna. Så jag undrar om det inte finns hos mig med.
– Att huvudet är ditt mer än händerna?

– Något sånt.  

Fredriksson öppnade en öl och drack innan nästa kopp kaffe.  

– När jag gick igenom kroppen upptäckte jag att händerna kändes minst som mina eller som minst mig. Därför tog jag på handskarna för det blev jävligt jobbigt att stirra på dem hela dagarna och känna att de inte var mina, eller mindre mig än resten. Nästan som om någon annan rörde vid mig när jag kliade mig. Det försvann med handskarna.  

Fredriksson drack ur ölen. Han hade nästan svept den.

– Fast det stämmer inte Jens.
– Hur då? Även om jag tänkte på Gerrard först så utgör han bara en liten del av laget. Själv skulle han inte vinna en enda match. Likadant med Metallica. Utan de andra skulle det inte vara Metallica.
– Men de utgör en kärna eller hur? Det finns andra delar men de är ändå en kärna.
– Nej, de är ingen kärna om de andra delarna inte finns. Allt behövs för att skapa helheten.  

Jens satt tyst. Det var inte ofta som Fredriksson argumenterade emot honom.  

– Jag ser det inte så.
– Varför Jens, varför ser du det inte så?
– Vet inte. För att se en mening med allt?

De tog var sin öl till och Jens plockade fram snusdosan. Fredriksson slog på filmen igen. Berusningen gjorde att de sjönk djupare ned i fåtöljerna. De rundade av med några avsnitt av 24 som gick i maratonvisning på tv. Vid 00:30 bröt Jens upp påtagligt berusad.  

– Fan Jensa, behöver du snacka är det bara att snacka det vet du.
– Visst. Det är lugnt, ingen fara. Hitta på något imorgon?
– Ja, absolut. Vi hörs när vi vaknar.

Personlig essens, del 2

Kassörskan gav honom växeln och han fortsatte till Fredriksson. Regnet rann längs gatorna. Några bilar passerade Jens men det var inga andra som var ute och gick. Med hjälp av minnen hade Jens systematiskt jämfört sina intressen som barn med sina intressen nu. I sovrummet var en hel vägg täckt med anteckningar och bilder. Det var post it lappar, bilder och dokument uppsatta med nålar och tejp. Väggen utgjorde en kartläggning över hans minnen och intressen. Det hade tagit två månaders kvällar att få upp allting. Resultatet visade att det bara fanns ett endaste intresse han hade haft både som barn och nu. Det var hockey laget HV 71. Det var inget stort intresse och hade aldrig varit det heller. Mer något som han hade med sig i periferin. Jens gick på en kanske två matcher per år och följde slutspelet på tv. Det var allt men det hade alltid funnits där. Upptäckten skrämde Jens. Var hockeyintresset själva essensen av hans person? Ett intresse som varken var stort, passionerat eller viktigt för honom. Det kunde inte vara så. Det fick inte vara så. Att den delen som verkligen var han inte var viktig för honom. Det skulle innebära att han inte var viktig för sig själv.

Fredriksson bodde i ett område med bostadsrätter. Tre hus med tolv lägenheter i varje. På balkongen närmast ingången till Fredriksson stod det alltid en tant och rökte. Jens hade inte gått förbi där en endaste gång utan att hon hade stått där med en cigg i munnen. Trappuppgången var gul med svarta prickar. Färgen påminde Jens om sin farmor och farfar. De hade bott i ett hyreshus med liknande färg. När Jens mamma hade varit för full för att ta hand om honom och hans syster och deras pappa varit tvungen att jobba hade de fått vara hos farmor och farfar. De hade ätit ägg och sill. Det var någon form av standard lunch hos farföräldrarna. Leka tyst var något annat han kom ihåg. De hade varit tvungna att leka tysta lekar annars fick farmor ont i huvudet. Jens tänkte alltid på sina farföräldrar när han gick uppför trapporna till Fredriksson.

– Tjenare. Regnar det fortfarande lika mycket?
– Ja, det öser ned.
– Vill du ha lite korv, kanske kaffe efteråt så att du får upp värmen?
– Det låter bra.  

Fredriksson trängde ihop tio korvar i stekpannan och gav Jens en öl.

– Vad säger du om det Bengt sa då?
– Samma gamla gnäll. Så fort ägarna inte är nöjda med siffrorna sätter de press. Och den där pressen går rakt ned genom hierarkin och stannar på oss. Samma jämt ”det är viktigt att vi jobbar på, engagemang, måste bli bättre”.
– Ja, man känner igen det.
– Kommer säkert någon konsult och försöker göra om arbetssättet eller kartlägga något. Processer kanske, det verkar populärt. I slutändan handlar det ändå om att vi ska jobba hårdare. Ingen idé att bry sig om. Om ett halvår blir det ett nytt ryck. Det brukar gå i intervall på halvår tills nästa arbetssätt ska testas och i fem års intervall innan det börjar om igen. Allt går bara runt.
– Det där med whiteboardtavlan körde de ju med när vi började minns du?
– Visst, det är inget nytt. Äh vi släpper det nu. Bara samma gamla tugg hela tiden.
– Har du sett den nya Batman filmen?
– Nä, gick aldrig på den. Vi pratade om det men det blev aldrig av.
– Ska vi ta den då?
– Visst

De bar ut korv, bröd, senap och öl till vardagsrummet. Fredriksson hade en genomgående stil. Tunga möbler i skinn, läder och mörka färger. Det var mycket teknik i lägenheten. Fredriksson lade i stort sett hela lönen på hemelektronik. Vardagsrummet var rektangulärt och inrett på längden för att få plats med projektor och filmduk. Hela rummet var som en liten bio med ett dyrt hemmabiosystem och svarta skinnfåtöljer med fotpallar. Fåtöljerna gick att fälla bakåt och inte sällan somnade Fredriksson där framför en film. Hemmabiosystemet var kopplat till datorn och där hade han lagt upp ett stort elektronsikt bibliotek med filmer och serier. Jens gillade att kolla på film hemma hos Fredriksson. För ett par timmar försvann han bort och glömde vardagen och verkligheten. De satte sig tillrätta i skinnfåtöljerna med korv och öl och rullade igång filmen. Korv var det bästa snackset till film. Det blev både middag och snacks på samma gång. Fem korvar med bröd mättade och ölen gjorde dem behagligt berusade. Fredriksson såg till att alltid ha minst en platta sofiero starköl hemma. En del filmkvällar gick det åt en hel platta och därför tyckte han att det var bäst att ha lite mer så att det inte blev tomt i kylen. Efter 20-25 minuter var korven slut och Fredriksson pausade filmen och gick för att brygga en kanna kaffe. Jens tog en öl till och tittade ut genom fönstret på regnet. Hans egen spegelbild syntes i rutan. Den bilden kunde få honom att fastna i timmar framför spegeln. Han försökte försäkra sig om att eller övertyga sig om att det var sig själv han såg. Att det var hans ansikte. En dag hade han inte kommit iväg till jobbet på grund av att han fastnat framför spegeln. För att det inte skulle upprepas hade han slängt alla speglar utom den i badrumsskåpet. På veckorna lät han badrumsskåpsdörren stå på vid gavel för att undvika spegeln. På helgerna tillät han sig att titta. Han såg det som en del i undersökningen att komma fram till vem han var och vad som utgjorde hans egen persons kärna, hans essens. För att inte fastna hela helgerna framför spegeln hade han utarbetat en metod för att slita sig därifrån. Han slöt ögonen och slog sig själv i ansiktet med öppen hand. En kort stund svartnade det för ögonen och inget annat än smärtan var verkligt. När han återigen öppnade ögonen såg han avtrycket av en röd hand i ansiktet. Det fungerade som bevis för att det var hans egen spegelbild han såg.

Öl i kylen

Det är tidig sommar 2012 . Fotbolls EM är i full gång. Johans fru är föräldraledig och har tagit med sig barnen till deras morfar. Johan är därför själv hemma. Det är dubbla känslor. Saknad, stor saknad över att inte få träffa dem. Få vara med dem. Se vad de gör, hur de mår. En saknad som ibland gör fysiskt ont i i honom. En saknad som han själv inte har varit beredd på. För den andra känslan är nämligen frihet. Att han är fri att göra som han själv vill. Bara ha sig själv att tänka på, sin egen vilja att rätta sig efter. Johan har sett fram emot den här ensamma veckan rätt länge just för att få uppleva och känna den här friheten. Nu när den är här kan han inte njuta av den för han känner saknad. De dubbla känslorna. Johan försöker intala sig själv att det rör sig bara om en vecka och att han ska passa på att ta tillvara på den här veckan. Kolla på alla fotbollsmatcherna. Dricka öl och sova i soffan. Sova i soffan är något han alltid gillat men som han aldrig gör. Vad skulle frun säga, vad skulle barnen säga om han sov på soffan? Det skulle bara vara konstigt och svårt att förklara. Det är något Johan gillat sen han var barn. Själv förklarar han det med att få vara uppe länge, vara ledig och inte behöva gå och lägga sig. Bryta lite mot reglerna och göra det man själv vill. Ett ganska klent sätt att bryta emot reglerna och hur ska han förklara det? Nej, bättre då att passa på att leva ut sina små egenheter när han är själv hemma. Slippa allt vad förklaringar innebär, bara göra. Johan kommer hem från jobbet. Klipper gräset. Går sen in och gör iordning en sallad till sig. Äter den tillsammans med en tillbringare med kallt vatten på altanen. Ringer sen frun och får dagens rapport. De har kommit fram och resan har gått bra. Lite stökigt på tåget ett tag men annars lekte barnen mest med surfplattan. Morfar hämtade dem på stationen och nu satt han och läste saga för dem. Johan tycker om att höra att de har det bra. Han berättar för frun hur mycket han saknar dem. Vi har precis åkt, menar hon och tycker att han både är gullig och lite töntig på samma gång. De ringer av. Johan grejar i köket en stund och förbereder sig sen för kvällsmatchen. Det är något visst med fotbolls em och vm. Något helt annat än klubbfotboll. Framförallt när Sverige är med. Det är helt enkelt väldigt spännande. Imorgon spelar Sverige. Mer nervöst då. Ikväll är det lugnt. Bara att njuta. Johan plockar fram ölkorv, öl, chips och jordnötter. Han har en bra kväll. Äter lite för mycket jordnötter och mår en aning illa när han stänger av tv: n och lägger sig tillrätta i soffan. Efter en stund somnar han ifrån det och sover gott hela natten.

Till frukost äter han fil. När han tar ut filen från kylskåpet ser han att det är tre öl kvar. Tre öl av ett sexpack. Tre öl kvar när han själv druckit två. För visst drack han två? En ond aning. Sen två. Först, det här kan inte hända. Saker kan inte bara försvinna. En ölburk kan inte bara försvinna. Ändå har den gjord det. Den andra onda aningen. Att han inte minns. Att det är något fel på hans minne. Att det inte handlar om att han varit disträ eller blivit så koncentrerad att han bara druckit utan att tänka på det. Johan vet nämligen att han druckit precis två. Han har en ölsejdel som han använder vid specieIla tillfällen och igår var ett sånt tillfälle. Ölsejdeln rymmer en liter. Två ölburkar blir en liter öl och det är vad han har druckit. Är det nu så att han druckit tre så har det inte skett av misstag eller i matchens hetta. Utan det är bara helt blankt. Fel på minnet. De sparar all pant i en svart soppåse. Han går dit. Hittar tre ölburkar. Samma märke. Gårdagens skörd. Förbannat. Det är något som är fel. Fel på honom. Vill inte tro det. Det är det sista han vill tro. Alla andra förklaringar är bättre. Vad som helst. Sätter sig i bilen och ger sig iväg till jobbet. Upprepar för sig själv att det måste finnas en annan förklaring. Eller måste det ens finnas en förklaring. Kan det inte bara vara ett mysterium? När Johan kliver in på kontoret har han inga svar, ingenting. Bara tre tomma ölburkar som ramlar runt i skallen. Vardagens rutiner gör sitt. Mail, samtal och möten gör att han glömmer. Snart är den en vanlig dag. Han ser fram emot matchen ikväll, Sverige – Ukraina. En viktig match. Viktigt att få en bra start i turneringen. Några saker dyker upp och han får jobba över en stund. Väl hemma springer han på grannen. De blir stående och pratar. Grannen är trevlig men nu vill Johan bara komma in och kolla på matchen i lugn och ro. Hans stund. Hans egen stund. När han kommer in ringer han och pratar med frun och byter även några ord med barnen. Han struntar i att äta någon middag. Istället skär han upp extra mycket ölkorv. Ställer fram den tillsammans med resten av snacksen och slår på tv: n. Försnacket är i full gång. Johan går ut i köket och öppnar kylen. Det är bara två öl kvar. Morgonens tankar är tillbaka. Som om de aldrig lämnat honom. Han blir stående med kylskåpsdörren öppen. Hjärnan söker febrilt efter en förklaring. En historia letar sig fram. En historia som vill bli ihågkommen och berättad. Det är länge sen han läste den. Minns inte längre när eller var. En historia om en oinbjuden inneboende. Hur huvudpersonen upptäcker det genom att mat saknas i kylskåpet. Det fanns ett krypin bakom pannan där den objudna gästen bott. En osedd plats. Matchen börjar i vardagsrummet. Johan står kvar och stirrar in i kylskåpet. Tankarna rör sig fort. Det har bara gått några sekunder. Johan vet att han är iakttagen. Att det står en person i dörröppningen till köket. En person som druckit lika många öl som han själv. Och att när han stänger kylskåpsdörren kommer de stå och titta på varandra. Än så länge är han skyddad av ovetskap och av kylskåpsdörren. Vi lämnar honom där. Kylskåpsdörren öppen, Sverige Ukraina i fotbolls EM 2012 och med två öl kvar i kylen.