Brunnstäppa, del 9

2007-08-16
Min förläggare ringde för en stund sen. Hon berättade att hon hade ringt till Anderssons som först hade avvisat henne som en del av den profit hungrande girigheten. Efter ett tag hade hon dock lyckats förklara att förlaget inte var inblandat i projektet som jag höll på med mer än att de hade publicerat mina tidigare böcker och att hon dessutom delade deras åsikt om att det hela inte var en bra idé. Samtidigt kan man undra, sa hon till mig, vem som egentligen var en del av den profit hungrande girigheten när de inte ville veta av projektet men ändå hyrde ut huset till mig. Jag log åt hennes sarkasm. Jag log i överhuvudtaget åt att få höra hennes röst. Hon hade ringt och fått ta en del oförtjänt skit av Anderssons bara för att hon brydde sig om mig. Hursomhelst hade hon inte fått ut mer information ur Anderssons än det vi redan visste men hon hade även fått kontaktuppgifter till den förra ägaren, som de inte visste om det var aktuella eller om han ens levde. Jag vill nu liksom förut värna om anonymiteten och nämner inte den förra ägaren vid hans riktiga namn utan vid ett fiktivt som är Bengt.  

Bengt hade ägt gården i stort sett hela sitt liv och sålt den som pensionär när han blev för gammal för att ta hand om den själv. Min förläggare hade sökt honom men hade fått reda på att han var riktigt dålig och låg inlagd. Istället hade hon lyckats få tag på en av hans två döttrar som nu var i fyrtioårsåldern och som vi kan kalla Maja. Hon var till en början inte heller villig att prata men när min förläggare nämnde det gamla huset som jag hyrde för mitt projekt ändrade hon sig. De hade träffats för en fika och min förläggare beklagade omständigheterna nu när Majas pappa Bengt var så dålig.

– Han är gammal, vet du. Visst är det sorgligt men de är ändå livets gång.
– Ja, jag antar det.
– Berätta nu vad det är din pojkvän har ställt till med.  

Hon berättade om mitt projekt, om Anderssons och hur både hon själv och jag hade upplevt obehagliga saker. Hon berättade också att jag var så jävla envis att jag stannade kvar trots att jag var rädd.

– Varför jag sökte upp dig beror på att vi vill ta reda på historien bakom allting. Om du vet något, om det finns någon förklaring. 
– Jag har inte tänkt eller pratat om det där huset på många många år. Anderssons säger du, det minns jag nu att pappa sålde till dem. Han hade dåligt samvete över att han inte berättade om Brunnstäppa. Jag och min syster övertalade honom att inte berätta, vi skulle aldrig ha fått det sålt då.
– Varför skulle ni inte ha fått det sålt?
– För att det är som du säger. Det spökar där, det är hemsökt eller man ska helt enkelt inte vara där. Framförallt inte på natten. Det är starkare då.
– Vadå?
– Vad det nu än för något så är det starkare på natten. På dagarna märker man det knappt om man inte vet vad man ska titta efter. Det kan vara knarr i trappan, ett fönster som går upp eller något liknande. På natten ska vi inte tala om.
– Knackningar?
– Ja, knackningar. Vi fick inte gå dit för våra föräldrar när vi var små. Vi fick inte ens tala om huset och vad som skedde där för det kunde betyda otur och olycka. Farmor var väl den som kände till det bäst och ibland kunde hon berätta historier för oss.
– Fanns det någon förklaring i de historierna?
– Nej egentligen inte. Mest var det om människor som hade blivit skrämda och saker som hade skett. Det var knackningar, folk som hade blivit väckta precis som din pojkvän. Det är framförallt en historia som etsat sig fast hos mig. Farmor berättade om en gång för länge sen när de hade haft gäster på gården. Hon hade inte varit så gammal och blivit tillsagd att sova i spökhuset istället. Det var inget som hon gärna gjorde men samtidigt var det lite spännande för redan som barn hade hon hört ryktena.
– Det är så gammalt alltså.
– Javisst. Vad jag förstår är spökerierna lika gamla som gården. Hur som gick hon och lade sig. Hennes bror var med också och han försökte skrämmas gång på gång. Men när det väl blev mörkt tystnade även han. Farmor sa att hon aldrig hade sett sin bror så rädd. De låg nästan och väntade på att knackningarna som de hade hört så mycket om skulle börja. Det gjorde de inte och efter en stund slappnade de av. De tänkte att det var en historia som vuxna berättade för att barn inte skulle gå dit och leka. När man tänkte efter skulle väl aldrig deras föräldrar ha skickat iväg dem till ett spökhus? Nej, det hela var nog bara ett rykte. Då kom rösterna.
– Rösterna?
– Ja. Farmor hörde dem först och frågade sin bror om han också hörde dem. Han svarade att hon aldrig skulle lyckas att skrämma honom. Men så hörde han dem. De trodde att det var deras föräldrar med gäster som var ute och tog en kvällspromenad. Det var det inte. Det var inte deras röster. De hörde inte några ord utan bara en mummel. Farmor berättade att hon och hennes bror höll varandra i handen lyssnade och väntade. Hennes bror vågade sig upp och tittade ut genom fönstret men det var ingen där. När han kom tillbaka hördes rösterna igen, högre än förut.
– Vad gjorde de?
– Rösterna blev fler och fler för att plötsligt tystna. Helt tyst och sen kom knackningarna. Min farmor och hennes bror smög nedför trappan. Farmor blundade när hon gick förbi ytterdörren och knackningarna bara var någon meter ifrån henne. De tog sig igenom huset och klättrade ut genom fönstret i skafferiet och sprang tillbaks till gården. De ville inte gå in och väcka sina föräldrar och gästerna så de sov på loftet till ladan den natten. Fast bara en åt gången. När den ena sov lyssnade den andra efter rösterna om de skulle komma efter dem. Det gjorde de inte.
– Usch, vad otäckt, vad hemskt.
– Ja. Farmor gick aldrig dit igen när det var mörkt under resten av sitt liv. Hon var livrädd för det där stället.  
– Visste hon vad det berodde på, att det spökade alltså?
– Jag hörde dem prata en gång och då nämnde de något om en oförrätt men jag vet inte riktigt. Jag var så väldigt liten och stället är väldigt gammalt.  

Här hade hon gjort en lång paus och min förläggare trodde att Maja var färdigpratad samtidigt var det något som höll henne kvar.

– En sak till.
– Vad?
– Jag och min syster gick tillbaka till huset en gång när det var mörkt när vi var tonåringar. Vet inte riktigt varför. Antar att vi hetsade varandra men också att vi på något sätt sökte bekräftelse på allt det vi hade hört om stället verkligen var sant. Det är jobbigt än idag att prata om det. Du ser, jag ryser över hela kroppen.
– Jag vill inte pressa dig men om du orkar vill jag hemskt gärna höra?
– Vill du verkligen det?
– Jag måste. Jag vet inte annars hur jag ska övertyga Håkan om att sluta.
– Ok. Vi gick dit. Det var mörkt. Vi behövde inte mer än att närma oss stället innan vi kände att det var något fel. Det kan visserligen ha varit inbillning men jag tror inte det. En stark känsla av att det är något dåligt här och jag gör bäst i att vända. Men det vi gjorde vi inte. Så hörde vi rösterna som farmor hade berättat om. Vi trodde också att det var några som var ute på promenad men det kom inga och ändå blev rösterna starkare. De lät hotfulla, upphetsade. Det gick inte att höra några ord bara det där mumlet som jag fortfarande kan höra ibland, det har satt sig fast. Sen kom det hammarslag. Det lät som om de kom ca 20 m till höger om oss. Nästan från brunnen. Det var precis som att någon spikade men det var ingen där. Och så det sista.  

Här gjorde Maja återigen en lång paus. Det var helt klart jobbigt för henne att återuppleva dessa minnen. Det syntes på henne, all färg hade försvunnit från ansiktet.

– Vi hörde ett ord klart och tydligt. Både min bror och jag. Ett ord som trängde igenom mumlet och hammarslagen. Och sen dess är själva innebörden av det ordet den kvällen för mig.
– Vad hörde ni?
– Någon ropade ”hjälp”.

Brunnstäppa, del 8

2007-08-16

Klockan är 03:16. Jag har precis slagit på datorn och låter fingrarnas rörelser över tangentbordet hjälpa mig att behålla fattningen. För en stund sen väcktes jag av knackningar på dörren. Jag vaknade till och var osäker på vad det var som hade väckt mig. Några minuter förflöt och jag höll på att somna om när det hördes igen. Knackningar på dörren. Lika verkliga som jag själv. Det var det här jag hade väntat på, velat skulle hända. Äntligen något att skriva om, något som lockar läsare. Kanske skulle jag ha smugit ned för trappan, fram till dörren och lyft undan gardinen, precis som sist men med den skillnaden att jag trodde på det den här gången. Kanske skulle jag ha sett att det inte var någon där. Kanske skulle jag ha sett någon eller något som ville in. Jag gjorde inget av detta. Jag låg kvar i sängen utan att röra mig och kände hur min kropp genomfors av en ilning vid varje knackning. Knackningarna tog slut. Väntade och lyssnade på att få höra dörren öppnas, fotsteg i trappan och se hur dörrhandtaget till mitt rum trycktes ned. Det hände inte. Det gick några minuter till och jag tog mig ur sängen och slog på datorn. De invanda rörelserna lugnade mig och nu känns det som om jag är mitt uppe i det.

Det knackar på dörren igen. Det bankar på dörren. Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Förmår inte skriva mer.

2007-08-16,

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har inte sovit någonting och mår inte bra. Känner mig rädd eller paranoid och trött. Min förläggare ringde. Hon hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. Istället hade hon satt sig vid datorn och läst vad jag hade skrivit under natten. Hon ringde upp mig och undrade om jag skämtade eller om jag hade upplevt samma sak som hon. Hon förstod snart att det var det senare. Jag var inte mottaglig för hennes övertalningsförsök att lägga av, avsluta mitt projekt, min blogg men samtidigt har jag börjat fundera på vad det är jag håller på med. Hon undrade om jag klarade mig. För tillfället är det lugnt, svarade jag. Om jag nu var en sån envis idiot som fortsatte att utsätta mig för det här så skulle hon undersöka vad det handlade om. Alltså forska djupare i husets historia och se om det fanns någon förklaring. Hon sa att hon skulle höra av sig under eftermiddagen. Jag gick ut, kände mig rastlös och behövde göra något för att skingra tankarna. Slog ned spikarna som hade krupit upp ur brunnslocket och gick en vända med gräsklipparen. Tog en promenad sen och gick förbi Anderssons. Tänkte att det kanske skulle hjälpa att prata med dem men de höll sig undan. Det är som om jag vore spetälsk. Fast det är värre än så. De betraktar mig inte bara som spetälsk utan som om att jag valt att bli smittad av egen fri vilja. De har inte sagt det till mig men när jag ser barnen, som ibland är ute och leker, gå in så fort de får syn på mig så är det så det känns. Jag kan inte låta bli att undra, är det vad jag har gjort? Har jag letat upp smittan och väckt den till liv?

När jag kom tillbaka hade de där förbannande spikarna i brunnslocket hade krupit upp igen. Behöver antagligen byta ut flera brädor, ev. hela locket för att få ordning på det.

Brunnstäppa, del 6

2007-08-14
Sitter på en solstol ute i trädgården och låter solen värma mig. Jag har börjat svettas på ryggen, något som jag i vanliga fall tycker är irriterande och obehagligt men efter att ha frusit inne i huset förut känns det som om jag inte kan bli varm nog. Var tvungen att göra något direkt efter att jag hade slutat att skriva så att jag inte blev kvar inne vid köksbordet grubblandes. Jag gick ned till sjön och sköljde av ansiktet för att få något slags perspektiv. Jag hade mobilen med mig och ringde upp min förläggare igen. Hon verkade vara road över att det var jag igen och hon undrade om jag var sällskapssjuk eller rentav kärlekskrank. Så kanske var fallet, svarade jag och bara de orden fick mig att känna mig bättre till mods. Jag bad henne att surfa till min blogg och läsa det senaste jag skrivit.
– Det börjar hända saker förstår jag.
– Ja, det verkar faktiskt så.
– Håller du i det här kommer dina läsare sitta som klistrade vid bloggen.
– Mm
– Har du fortsättningen klar för dig?
– Det är just det. Jag håller fast vid att bloggen ska gestalta min verklighet, varken mer eller mindre.
– Vad menar du?
– Att jag inte är författare i det här projektet utan bara förmedlare. Jag vet inte vad som kommer att hända.
– Men det är ju du som skriver eller hur?
– Det är en annan sak. Det du precis läste hände bara för någon timme sedan.

Här var hon tyst en kort stund. Kanske tänkte hon efter om jag var allvarlig eller inte och bedömde risken för att bli utskrattad. Kanske plockade hon bara med några papper.
– Visst Håkan. Det är klart att det hände, bloggen blir mycket bättre då.
– Du tror mig inte?
– Nu förolämpar du mig Håkan. Du vet väl att jag tar allt du skriver på största allvar. Det är därför jag handlägger skräck och science fiction. Det är därför jag handlägger dig.

Ironi. Hon var nästan alltid ironisk. Det kunde vara svårt att avgöra de gånger när hon faktiskt var seriös. Så var inte fallet nu. Samtidigt är det väl en del av hennes charm.
– Jag förstår. Det är tryggt att veta att det åtminstone finns någon som tar mig för en seriös och litterär författare. Annars är det  bara den där hopen av snobbister som förpassar mig till en pöl av sex, snusk och blod med hänvisningen att det enbart är whitetrash som vistas och läser litteraturen i den pölen.
– Det är klart att jag gör. Dessutom förstår jag inte vad det är som är fel med att vistas i den där pölen du pratar om. Se det som en swimmingpool istället, fylld med spänning, dekadens och pengar. Man kanske inte vill bada där jämt men ett dopp då och då är bara eggande.
– Det vet jag att du tycker. Att det är eggande alltså.

Någonstans där bubblade min ironi över till ett skratt.

– Du kanske vill komma ut och se hur jag har det med egna ögon? Det finns en chans att det hjälper dig att förstå att jag pratar sanning.
– Ok, nu förstår jag. Allt det här är bara ett knep för att få ut mig dit, inte sant?
– Ja
– Är inte det att utnyttja sin förläggares plikt att ta hand om sina författare?
– Jo
– Och du tror på fullaste allvar att jag går på det?
– Ja

Hon skrattade men kunde inte dölja att hon var rätt nöjd med att bli utbjuden.

– Ok jag medger att det fungerar. När vill du att jag ska komma?
– Kom när det passar dig.
– Efter jobbet då, runt sex. Ska jag ta med mig något?
– Köp med dig några köttbitar så kan vi grilla.
– Ok, syns sen då.

Jag vet inte riktigt var jag har henne men det känns som om hon kommer hit som mer än enbart i egenskap av min förläggare. Det pirrar en aning i magen, ska bli väldigt kul att hon kommer. Obehagskänslorna efter min tupplur förut känns väldigt avlägsna nu.  Några spikar på brunnslocket har krupit upp så att en av brädorna är lös. Jag ska ta och spika ned dem igen så att inte några djur går och trillar ned.

Brunnstäppa, del 3

2007-08-01
Jag har med avsikt inte avslöjat Anderssons riktiga namn eller berättat var huset ifråga ligger. Det beror på att jag ämnar genomföra ett experiment. Jag tänker tillbringa en månad i huset och varje dag kommer jag att skriva i den här bloggen och berätta vad som händer och hur det går. Orden du läser och kommer att läsa är således ingen skönlitterär berättelse i vanlig mening. Jag utför inget skapande här utan avlägger snarare rapport där jag just nu fylls av blandade känslor. Dels hoppas jag att mitt nya litterära grepp ska bli uppskattat och lyckat men för att det ska hända vet jag vad som krävs, att något otäckt sker och vill jag verkligen det?  

2007-08-12
Imorgon börjar mitt experiment och min vistelse. Jag är på väg emot gården och har just nu stannat på ett fik för en rast. Egentligen har jag inget att berätta nu utan anledningen till att jag skriver är att jag testar mitt mobila USB modem och som ni och märker verkar det fungera tillfredställande. Gården som jag är på väg till ligger inte ute i ödemarken utan det är i själva verket inte alls långt till ett par mindre tätorter. Givetvis har jag försäkrat mig om att min uppkoppling ska fungera på plats, det är en aning avgörande för projektet.  

2007-08-12
Nu är jag på plats! Jag har träffat Anderssons och fått nyckeln. De är väl införstådda med syftet med min vistelse och hoppas väl att en eventuell framgång för min blogg ska ge dem något positivt i form av publicitet eller liknande. Trots deras förhoppningar om ära och berömmelse försäkrade de sig om att jag verkligen visste vad jag gav mig in på. De nästan uttryckligen avböjde mig ifrån att genomföra mitt experiment. Men för mig var och är det redan för sent. Jag har bestämt mig för att genomföra experimentet och dessutom kan jag inte svika dig, käre läsare.  

Jag har installerat mig i ett mindre rum på övervåningen. Det är inrett som ett gästrum och jag antar att det är tänkt för att familjen som hyr huset ska kunna bjuda hit en vän eller släkting att sova över en natt eller två. Rummet är inte större än 10-12 m2 och är möblerat med en säng (väldigt skön), ett sängbord samt en sekretär där jag sitter och skriver i detta nu. Det finns ett fönster till höger om mig och jag kan se ut över baksidan med en liten trädgärd med ett par fruktträd och en gammaldags brunn med pump. Efter trädgården är det ett dike och en stor och trevlig äng. Från mitt fönster kan jag se bortom ängen där en sjö tar vid. Det är en mycket angenäm utsikt som jag är övertygad om att jag kommer att vänja mig vid. I övrigt ger huset ett bra intryck. Det är klassikt rött med vita knutar och det märks att Anderssons har lagt ned sin själ på att renovera det. Det är väldigt fräscht och allting fungerar. Jag förstår att det känns bittert för Anderssons som har lagt ned så mycket möda, tid och pengar för att få det fint och sen inte kunna använda det. Huset är, enligt vad jag förstår, ganska stort för att hyras ut till sommargäster. På första våningen är det en rejäl hall vid grovingången och ett stort och rymligt bondkök där jag kan tänka mig att en familj kan trivas när de äter sina måltider. Det finns även ett badrum, husets enda, och ett jättestort vardagsrum med två olika soffgrupper. På övervåningen är det tre sovrum där det ena är fyllt med våningssängar, antagligen för barnen, ett med en dubbelsäng och så mitt gästrum. Det ska nog vara hela huset och till dig käre läsare, som längtar efter att något ska hända, har jag ännu inget berätta.

Personlig essens, del 4 (sista delen )

Förord
Det är dags för den sista delen av novellen Personlig essens. Luta dig tillbaka och följ mig in i mörkret.

Jens gick ned för trapporna. Världen rörde sig i svepande rörelser omkring honom. Det hade äntligen slutat regna och nattluften var ren och klar. Den fick honom att tänka en aning nyktrare. Ett bevis. Han hade tänkt på det innan men efter diskussionen med Fredriksson var det tydligare. Bevisa att händerna är en del av helheten. En del av honom. Att de inte var mindre Jens än någon annan kroppsdel. Alkoholen fick hjärtat att pumpa snabbt i kroppen under promenaden hem. Jens fann tröst i Fredrikssons resonemang. Även om han hade argumenterat emot honom fann han tröst i att kärnan inte var någon kärna om de andra delarna inte fanns. Att det var helheten och helhetsegenskaperna som alla delarna skapade som var han. Det kanske var just alla hans skiftande intressen som skapade helheten, hans person. Kanske var kärnan, essensen i honom just att det inte fanns någon kärna. Det kunde vara så. Jens ville att det skulle vara så. Det skulle innebära att han kunde lämna grubblerierna bakom sig. Att han var klar med dem. Det skulle innebära att han kunde ta av sig handskarna och vara som folk igen. Det skulle kunna vara så. Frågan var om det var så? Jens låste upp porten till trappuppgången. Han behövde fortfarande ett bevis för att konstatera faktum och gå vidare. Ett bevis han alltid skulle bli påmind om. Ett klanderfritt bevis bortom alla tvivel. Det fanns ett sätt att bevisa det på. Han hade haft det i tankarna en tid, i bakhuvudet men tyckt att det varit för osäkert för att testa det. Diskussionen ikväll hade fått honom att förstå teorin bakom sin metod. Det hade fått vågskålen att tippa över. Han skulle bevisa för sig själv att det var alla delarna av honom såväl psykiskt som fysiskt som utgjorde helheten och att det även utgjorde kärnan, hans essens.  

Jens fumlade med nyckeln en stund. En del saker var svårare med handskarna på. Det var mörkt i lägenheten och han lät det vara så förutom i köket. Trots berusningen var han noggrann och metodisk. Han tände kökslampan, drog för persiennerna, lade fram mobilen, en skärbräda och den största kökskniven. Saknades det något? Några handdukar och tejp att binda om med. Jens satte sig ned och såg att allt var i sin ordning. Nu var det dags. Metoden var i sig enkel och det var just enkelheten som gjorde att Jens kände sig trygg med den. Av med vänsterhandsken. Det vände sig i magen på Jens när han tittade på den nakna handen. Avsmak och vämjelse. Det kunde inte vara hans hand. Ett par djupa andetag lugnade ned illamåendet. Vänstra handens lillfinger på skärbrädan. Han lade an kniven mitt på fingret, mellan lederna och måttade några gånger i luften. Inte tveka. En hög båge och ett bestämt, hårt hugg. Eggen skar ned en bit i träet. Stumpen låg kvar på skärbrädan. Blodet pulserade ut ur den bit av fingret som var kvar. Jens tog handduken och virade hårt runt handen och fäste med silvertejp. Han ringde efter en ambulans och sa att han råkat skära sig jävligt illa på fyllan. Metoden hade fungerat. Han kände smärta, sorg, ånger och saknad. Precis de känslor han hoppats på att känna. Det bevisade att hans händer var en del av honom och att det var därför han saknade den bit av lillfingret som inte längre var en del av honom. Inga mer handskar, inga mer grubblerier och inget mer lillfinger.

Det blev en lång natt på akuten. Läkaren misstänkte att han blivit utsatt för tortyr och misshandel i en uppgörelse. Jens förnekade det men blev inte trodd. Stumpen hade han gjort sig av med innan ambulansen kom. Det hade funnits en risk att fingret gått att rädda. Jens ville inte det. På morgonen fick han gå därifrån med handen i ett stort paket. Han ringde Fredriksson.  

– God morgon din sjusovare!
– Fan vad tidig du är.
– Ja, det blev så. Kan jag komma förbi på frukost?
– Visst, lite kaffe och macka kan jag fixa.
– Det har löst sig nu. Inga mer handskar.
– Inga mer handskar?
– Nej, du hade rätt. Delarna skapar tillsammans helhetsegenskaper och dessa helhetsegenskaper är jag.
– Vad bra.
– Och nu har jag bevisat det för mig själv.
– Hur då? Hur gjorde du?
– Jag berättar när jag kommer fram. Är nog 10 min bort.
– Ok.  

De lade på. Det var lätt att slå på knapplåset utan handskar. Jens lät mobilen försvinna ned i innerfickan på jackan. Det regnade inte idag.

Personlig essens, del 3

– Vi gör som vanligt va? Väntar på att kaffet runnit ned och häller upp det på termos innan vi startar filmen igen.  

Jens väcktes från spegelbilden i rutan och sina funderingar.  

– Visst, det är lika bra så slipper vi glömma bort att stänga av bryggaren.

Han gick ut till Fredriksson i köket.

– Du
– Ja
– Jag vill inte tjata men tror du inte att det är bäst att prata med någon om det där? Han pekade på Jens handskbeklädda händer.
– Nej, det är ingen idé.
– Det kanske hjälper. Jag menar sån där kognitiv någonting. Som när man behandlar fobier.
– Men det är ingen fobi och så skulle de tro att jag är tokig.
– Funkar det skulle du slippa handskarna.
– Jo det är klart. Men de stör mig inte så mycket längre. Jag har vant mig.
– Är det inte många som frågar och tittar då?
– Säger att jag har utslag och har på mig handskarna för att skydda händerna.  

Fredriksson nickade och hällde upp kaffet i en termos. Även om de umgicks mycket så pratade de inte mycket med varandra. I alla fall inte om betydande saker. Men med öl i kroppen pratade de. Så var det alltid.

– Det har blivit bättre nu också på senaste tiden.
– Jaså
– Det måste gå att bevisa eller hur?
– Vad menar du?
– Ja, minnen och intressen och sånt där är jävligt svårt att bevisa annat än teoretiskt. Men när det handlar om kroppen måste det gå att få fram fysiska bevis. – Typ DNA?
– Kanske, eller något i den stilen.

Fredriksson sjönk ned i fåtöljen och hällde upp kaffe till Jens och sig själv.  

– En annan variant är att märka.
– Vadå?
– Som på jobbet med streckkoder du vet. Fast du skulle kunna byta ut streckkod emot en tatuering som bevisar att händerna som var dina igår är samma idag och alltså är det dina händer.
– Fan, det är ingen dålig idé. Jens lutade sig fram och drack av kaffet.
– Fast det faller på att jag inte har några tatueringar och då vet jag inte om det är mina händer från början.
– Det är klart. Men jag vet att det är dina händer. Vad är bättre än ett vittnesmål?
– Jo, någonstans vet väl jag det med och inte för att jag misstror ditt vittnesmål, han flinande åt Fredriksson, men jag vill hitta den bit av mig själv som verkligen är jag och den processen behöver jag göra själv. Du vet, frågar jag en läkare vet jag vilket svar jag kommer att få. Andra människors övertygelse är jag inte oroad över utan bristen av min egen. Jens satt framåtböjd över soffbordet, drack mer av kaffet och gestikulerade med händerna när han talade.
– Jag hittade egentligen inget intresse som är speciellt för mig och då tänkte jag att det kanske är knutet till kroppen istället för mina intressen.

Fredriksson tittade på Jens och hade svårt att hänga med.  

– Jag menar finns det någon kroppsdel som verkligen utgör mig?
– Men du är väl du?
– Jo, men allt har en kärna. Tänk på Liverpool, vilken spelare tänker du på då?
– Gerrard.
– Vem tänker du på i Metallica?
– Hetfield.
– Du ser, allt har en kärna. Så jag undrar om det inte finns hos mig med.
– Att huvudet är ditt mer än händerna?

– Något sånt.  

Fredriksson öppnade en öl och drack innan nästa kopp kaffe.  

– När jag gick igenom kroppen upptäckte jag att händerna kändes minst som mina eller som minst mig. Därför tog jag på handskarna för det blev jävligt jobbigt att stirra på dem hela dagarna och känna att de inte var mina, eller mindre mig än resten. Nästan som om någon annan rörde vid mig när jag kliade mig. Det försvann med handskarna.  

Fredriksson drack ur ölen. Han hade nästan svept den.

– Fast det stämmer inte Jens.
– Hur då? Även om jag tänkte på Gerrard först så utgör han bara en liten del av laget. Själv skulle han inte vinna en enda match. Likadant med Metallica. Utan de andra skulle det inte vara Metallica.
– Men de utgör en kärna eller hur? Det finns andra delar men de är ändå en kärna.
– Nej, de är ingen kärna om de andra delarna inte finns. Allt behövs för att skapa helheten.  

Jens satt tyst. Det var inte ofta som Fredriksson argumenterade emot honom.  

– Jag ser det inte så.
– Varför Jens, varför ser du det inte så?
– Vet inte. För att se en mening med allt?

De tog var sin öl till och Jens plockade fram snusdosan. Fredriksson slog på filmen igen. Berusningen gjorde att de sjönk djupare ned i fåtöljerna. De rundade av med några avsnitt av 24 som gick i maratonvisning på tv. Vid 00:30 bröt Jens upp påtagligt berusad.  

– Fan Jensa, behöver du snacka är det bara att snacka det vet du.
– Visst. Det är lugnt, ingen fara. Hitta på något imorgon?
– Ja, absolut. Vi hörs när vi vaknar.

Ansikten, del 2 ( sista delen )

Förord
Här kommer den andra och avslutande delen av novellen Ansikten.
Kommer du att hinna med bussen? Kommer du att få svar på dina frågor?

Det är dags att besöka mörkret igen och se vad som rör sig där.
Följer du med?

Ansikten,  del 2 ( sista delen )
Tio steg efter att du passerat parken når tanken fram till dig. Lädermask, förvridna drag, tomma ögonhålor. Instinktivt stannar du. Gruset under skorna knastrar till. Vad såg du egentligen. Du såg A – lagaren i ögonvrån när du passerade. Ett monsters ansikte, en demon? Du vänder dig om. Ser ryggen på hans turkosa träningsoverallsjacka. Nej, det var inte vad du såg men tanken finns kvar hos dig. Nu hängandes bredvid frågan ”ska det vara så här?”. Bussen, du måste hinna till bussen. Du sätter fart igen. Trettio sekunder att ta igen. Skjuter undan tankar och bilder på mardrömsmasker. Sneddar över parkeringsplatsen vid tågstationen. Blicken sveper över folktandvården. Lugnet att jobba där och obehaget att gå dit. Alla åren med smärtsamma tandställningar samtidigt som du alltid förundrades över hur lugnt och bra det verkade vara att jobba där. De kunde sitt jobb och var fullständigt trygga i sina roller. Gapa stort, nu kan du spotta. Har du tuggat på din tandställning? Slappna av. Här har du tandsten. Använder du plackers?

Starka lampor som fick det att värka i ögonen. Blodsmak i munnen. Spänningarna och värken i munnen av bygeltandställningen som skulle användas nattetid och helst även på eftermiddagen, när du gjorde läxor. Minnen och tankar sveper genom dig när du tittar in i de starkt upplysta mottagningsrummen. Du ser en sköterska i ett av rummen. Rosa t-shirt och vita byxor. Hon tittar upp möter din blick. Du hajar till. Känner dig som en inkräktare, en påkommen smygtittare. Spännande att kika in och skämmigt att bli påkommen. Som den första porren. Som tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken. Sköterskan tittar på dig. Du kan inte ta bort blicken. Hon har ett munskydd. Tar av sig det. Du flämtar. Hoppar bakåt. Snubblar till och börjar springa. Munnen på ett rovdjur. Varulv, varg. Du stannar. Du kan inte ha sett det du såg. Du vänder dig om igen. Tvingar dig själv att titta. Sköterskan grejar i rummet, ta ingen notis om dig. Nu ser hon vanlig ut. Där ser du, säger du till dig själv men bilden finns kvar. Ansikten i periferin. Tanken på bussen tar dig tillbaka.

Dags att rusa nu för att hinna. Väskan slår mot ryggen när du springer. Du vill inte se fler människor nu. Eller det är just det du vill. Det är fler skrämmande ansikten du vill slippa. Du vill bara få bort de demoner och monster som tagit sig in i utkanterna av din värld. Varifrån kommer de? Vad är det som händer? Filminspelning? Drogad? Galen? Där är din buss. Den lilla gruppen av människor kliver på. Den sista när du är tio steg bort. Du vet att du kommer att hinna men det är inte mer. Du kan inte missa bussen. Det går bara inte. Du är oslagbar när det gäller att ta sig till bussen. Svettig men rätt nöjd med dig själv kliver du på. Nickar till busschauffören. Inget monster här inte. Inga konstiga rovdjurständer. Bara en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Du går bakåt i bussen men hinner inte sätta dig innan han bussen börjar rulla. Rörelsen får dig att studsa emot ett säte. Du tar stöd för att hålla balansen och sätter dig. Bussen kör ut på vägen och ni möter en annan buss. 130 står det på den med stora gula bokstäver. 130, det är ju din buss. Du fattar inte. Vänder dig om och ser att buss 130 kör in på hållplatsen när du nyss klev på. En liten grupp människor väntar på den. En grupp människor du tycker dig känna igen. Efter en höst med bussåkande tillsammans gör man det. Du vet inte vad de heter men du har egna namn på dem. Data Åke, som alltid pratar om vilken dator han ska köpa med rök Kerstin som mycket riktigt röker. Praktikant Olle som ser för ung ut för att jobba och rejäle Rolf som minsann vet var grovjobb innebär. Nu ser du dem kliva på buss 130 som de gör varje morgon. Kanske noterar någon av dem att du saknas, kanske inte. Du sitter på fel buss. Hur gick det till? Du trycker på stoppknappen men inget händer.

– Hålla, ropar du, jag vill kliva av.
– Vem vill inte det, säger en kvinna snett framför dig.

Du ser bara hennes mörka hår som hänger ned över hennes axlar. Det är något med hennes röst. Du kommer att tänka på en dörr som inte öppnats på väldigt länge och hur igenrostade gångjärn sakta ger med sig och ger ett knarrande och gnisslande ifrån sig. Som om den inte blivit använd på länge. Som om hon inte pratat på länge. Du reser dig upp men bussen kränger till och du ramlar ned i sätet igen. Vart ska bussen? Vart är du på väg? Busschauffören kastar något bakåt i gången. Det går sönder. Du sträcker dig fram och tittar. Den är en porslinsmask som spruckit i tre delar. Masken avbildar en rundlagd och en aning morgontrött medelålders busschaufför. Det är mörkt ute. Du känner inte igen dig. Du har aldrig åkt på den här vägen förut. Du har aldrig åkt med den här bussen förut. Du har klivit på fel buss. Det sitter en liten grupp passagerare framför dig. Du vill inte att det ska vända sig om. Du vet att de kommer att göra det men du vill inte. Frågan som hänger över dig ramlar ned.

Ska det vara så här?