Brunnstäppa, del 3

2007-08-01
Jag har med avsikt inte avslöjat Anderssons riktiga namn eller berättat var huset ifråga ligger. Det beror på att jag ämnar genomföra ett experiment. Jag tänker tillbringa en månad i huset och varje dag kommer jag att skriva i den här bloggen och berätta vad som händer och hur det går. Orden du läser och kommer att läsa är således ingen skönlitterär berättelse i vanlig mening. Jag utför inget skapande här utan avlägger snarare rapport där jag just nu fylls av blandade känslor. Dels hoppas jag att mitt nya litterära grepp ska bli uppskattat och lyckat men för att det ska hända vet jag vad som krävs, att något otäckt sker och vill jag verkligen det?  

2007-08-12
Imorgon börjar mitt experiment och min vistelse. Jag är på väg emot gården och har just nu stannat på ett fik för en rast. Egentligen har jag inget att berätta nu utan anledningen till att jag skriver är att jag testar mitt mobila USB modem och som ni och märker verkar det fungera tillfredställande. Gården som jag är på väg till ligger inte ute i ödemarken utan det är i själva verket inte alls långt till ett par mindre tätorter. Givetvis har jag försäkrat mig om att min uppkoppling ska fungera på plats, det är en aning avgörande för projektet.  

2007-08-12
Nu är jag på plats! Jag har träffat Anderssons och fått nyckeln. De är väl införstådda med syftet med min vistelse och hoppas väl att en eventuell framgång för min blogg ska ge dem något positivt i form av publicitet eller liknande. Trots deras förhoppningar om ära och berömmelse försäkrade de sig om att jag verkligen visste vad jag gav mig in på. De nästan uttryckligen avböjde mig ifrån att genomföra mitt experiment. Men för mig var och är det redan för sent. Jag har bestämt mig för att genomföra experimentet och dessutom kan jag inte svika dig, käre läsare.  

Jag har installerat mig i ett mindre rum på övervåningen. Det är inrett som ett gästrum och jag antar att det är tänkt för att familjen som hyr huset ska kunna bjuda hit en vän eller släkting att sova över en natt eller två. Rummet är inte större än 10-12 m2 och är möblerat med en säng (väldigt skön), ett sängbord samt en sekretär där jag sitter och skriver i detta nu. Det finns ett fönster till höger om mig och jag kan se ut över baksidan med en liten trädgärd med ett par fruktträd och en gammaldags brunn med pump. Efter trädgården är det ett dike och en stor och trevlig äng. Från mitt fönster kan jag se bortom ängen där en sjö tar vid. Det är en mycket angenäm utsikt som jag är övertygad om att jag kommer att vänja mig vid. I övrigt ger huset ett bra intryck. Det är klassikt rött med vita knutar och det märks att Anderssons har lagt ned sin själ på att renovera det. Det är väldigt fräscht och allting fungerar. Jag förstår att det känns bittert för Anderssons som har lagt ned så mycket möda, tid och pengar för att få det fint och sen inte kunna använda det. Huset är, enligt vad jag förstår, ganska stort för att hyras ut till sommargäster. På första våningen är det en rejäl hall vid grovingången och ett stort och rymligt bondkök där jag kan tänka mig att en familj kan trivas när de äter sina måltider. Det finns även ett badrum, husets enda, och ett jättestort vardagsrum med två olika soffgrupper. På övervåningen är det tre sovrum där det ena är fyllt med våningssängar, antagligen för barnen, ett med en dubbelsäng och så mitt gästrum. Det ska nog vara hela huset och till dig käre läsare, som längtar efter att något ska hända, har jag ännu inget berätta.

Brunnstäppa, del 2

2007-07-26
Jag har försökt att forska i husets historia dels för att söka en logisk förklaring till historierna som berättas om det och dels för att vara påläst innan min historia tar vid. Forskningen har gått väldigt trögt och det jag har lyckats få fram är följande:
Huset Brunnstäppa ägs idag av ett par som har två barn tillsammans. De köpte gården som huset tillhör för snart fem år sen med tanken att barnen skulle få växa upp på landet. De var egentligen inga lantmänniskor själva utan hade båda växt upp i städer. Däremot hade de ett par släktled tillbaka far- och morföräldrar som livnärt sig som jordbrukare och bönder och det var antagligen därifrån dragningen till landsbygden kom. Fastigheten var för liten för att bedriva någon form av kommersiellt jordbruk men de ville gärna använda någon av de andra tillgångarna som gården erbjöd för affärsverksamhet. Det som låg närmast till hands var att rusta ett av boningshusen som hade följt med på köpet fast som de inte hade någon användning av. De renoverade, putsade och fejade på lediga stunder och fick god hjälp av vänner och föräldrar. När det väl stod klart var de så nöjda att de var sugna på att byta hus själva och flytta in där. Barnen tyckte däremot inte att det nyrenoverade huset var särskilt inbjudande. Nej snarare så ogillade de huset starkt men det kunde de inte säga för då kunde deras föräldrar bli ledsna. Istället sa de till sina föräldrar att de trivdes så bra i det huset de bodde i nu. Därför flyttade de aldrig utan gjorde som de hade planerat från början och hyrde ut huset till sommargäster.

Första året kom det en tysk familj som var överlyckliga över att ha hittat ett hus i fint skick med vacker omgivning där de kunde bo hela sommaren. Så blev det nu inte. Den tyska familjen stannade bara i fyra dagar innan de gav sig iväg. De uppgav inte någon egentlig förklaring till varför de inte ville åka så snart utan sa något om att de hade ändrat sig om vad de ville göra på semestern och att den yngste dottern inte ville sova i huset. Efter första natten hade pappan i familjen fått sova i bilen med henne.

Husägarna, som vi kan kalla Anderssons men som egentligen heter något annat, visste inte vad de skulle tro och framförallt var de besvikna över att den tyska familjen inte trivdes i det hus som de hade lagt ned så många timmar på att göra i ordning. Nu var säsongen redan igång och för sent för att locka nya sommargäster. Istället öppnade de ett bed and breakfast och hoppades att de skulle tjäna några slantar på det. Sommaren förflöt och då och då kom det några enstaka gäster och bodde en natt eller två i huset men aldrig mer än så. Andersson misströstade och antog att de helt enkelt inte passade för att driva B&B heller. En dag ägnade fru Andersson en stund åt att läsa i gästboken som hon hade lagt ut i början av sommaren och såg något som hon inte gärna ville tro på. I nästan samtliga hälsningar som stod inskrivna i gästboken stod det förutom de sedvanliga tacken och hejdå fraserna något om att de inte hade kunnat sova. I några av kommentarerna var det tydligt att en del gäster var irriterade, nästan förbannade. På ett ställe stod det: ”jag betalar inte 400 kr per natt för att bli väckt gång på gång under min semester. ”

Både hon och hennes man blev väldigt förvånade för de hade aldrig hört någon gäst klaga. De läste vidare och det stod om rackarungar som sprang runt och knackade på dörren mitt i natten och väckte betalande gäster. Nej, sådana skämt uppskattades inte. Andersons frågade därför sina barn om det var de som hade skämtat och skrämt iväg deras gäster. Nej, svarade barnen och blev förnärmande av att bli anklagande för något sånt. Nej nu kunde de inte hålla tyst längre.

– Det är så där, sa de. Det var därför vi inte ville bo där. Det spökar där!
– Nu får ni höra på, sa Anderssons, ni kan inte skrämma bort våra gäster vi behöver de pengar vi kan tjäna på att hyra ut huset.
– Ni tror oss inte, sa barnen. Det var det vi visste, det är därför vi inte har sagt något.  

Anderssons visste inte vad de skulle göra, de ville ju tro på sina barn.  

– Sov där en natt själva, sa barnen. Kanske tror ni oss då.  

Anderssons gjorde det och slutade anstränga sig för att få huset uthyrt. Nu visste de bättre. Det är här jag kommer in i bilden.

Brunnstäppa, del 1

Förord
Det har blivit dags att publicera första delen i en ny novell, Brunnstäppa. Det är en längre novell än de som jag hittills har publicerat och ni, kära läsare, kommer att kunna följa den under ett par månader. Jag hoppas att ni följer med mig på den här längre resan in i mörkret.
Den här berättelsen skrämde mig när jag skrev den och den skrämmer mig än idag när jag läser den. Jag hoppas att den kan göra samma sak för er, kära läsare.
Låt oss gå in i mörkret.

Brunnstäppa, del 1

2007-07-24
Kära läsare
Jag vet inte hur väl du känner mig och om jag är en helt ny bekantskap för dig ska jag nu ge dig en kort sammanfattning.  

Mitt namn är Håkan Storm och jag är författare och just nu läser du mina första rader, i ett för mig nytt grepp, i min blogg. Känner du fortfarande inte igen mig behöver du inte skämmas. Jag tillhör inte en av de författare man förväntas att känna till för att ha en grundläggande allmänbildning, långt därifrån. Min läskrets är långt mycket snävare än så men den har ändå hjälpt mig från att ha skrivit på kvällar, lunchraster och semesterveckor till att skriva på heltid. Faktum är att den här färska bloggen som du läser är ett försök till nytänkande från min sida som jag inte har haft möjlighet att testa utan förmånen att skriva på heltid. Några romaner har det blivit genom åren och även en hel del noveller som har getts ut i olika antologier och som senare samlats i novellsamlingar. Du kan hitta mina verk under fliken ”tidigare utgivet” i listan till vänster. En längre sammanfattning om mig och min bakgrund är, som du nog anar vid det här laget, onödig och tråkig.  

Istället vill jag förklara vad det är för nytänkande med en blogg, det har funnits ett bra tag nu och människor från alla åldrar och samhällsskikt har testat hur det känns att skriva för publik. Så var finns då det nya med min blogg? Jag glömde att nämna det förut och för er som har hittat hit är det antagligen ingen nyhet att min litterära genre är skräck. Varför? Undrar en del. Varför skriver du om otäcka saker? Finns det inte nog med hemskheter i världen och kan du inte använda din skrivförmåga till att skriva om något vettigt istället? Kan du inte skriva om ämnen och områden som kanske kan hjälpa människor ur livskriser eller en svår sorg? På de här frågorna väljer jag att inte svara med mina egna ord utan med, en för mig betydelsefull person, Stephen Kings ord som nog måste anses vara en förebild och mästare inom genren skräck ”Varför tror du att jag har något val?”. Jag kan inte göra annat än att instämma i min läromästares ord. Berättelserna jag skriver har jag på intet sätt valt att skriva, de kommer bara. Sen kan det kanske vara så att jag är lyhörd inför just dem men vad det i såna fall beror på låter jag vara osagt. Jag har accepterat att de kommer till mig. Nog så. Tillbaks till förklaringen av vad som är nytänkande med min blogg. Jag ämnar skriva den i realtid. Det är inget nytt, säger du. Det är själva vitsen med en blogg. Visst är det så men för en författare innebär det att han eller hon öppnar upp själva skapandeprocessen och hantverket för läsaren. Ja, fortsätter du, det är säkert spännande men det är faktiskt inget nytt det heller. Även den här gången har du, kära läsare, rätt men utöver delarna ovan kommer jag att lägga till något ytterliggar. Det som du kommer att kunna läsa i bloggen framöver kommer inte att vara dikt utan verklighet. Jag ska beskriva min vardag för dig, kära läsare, som en offentlig dagbok. Med tanke på hur föga upphetsande min vardag är i vanliga fall tänker jag tillbringa min tid i ett hus, vid namn Brunnstäppa, där det sägs att det inte står rätt till. Varför krångla till det? Det är ett spökhus jag pratar om.